Birgitta av Vadstena

Sveriges och Europas skyddshelgon

Vish 7:7-14 1 Kor 2:6-10 Luk 10:21-24

Barmhärtighet och rättvisa

Finns det någon svensk som är mera känd genom tiderna och runt hela världen än den heliga Birgitta? Hon firas i hela kyrkan och är nu också ett av Europas skyddshelgon. Hennes liv känner vi i sina huvuddrag. Födelsen 1303 och barndomen på Finsta gård i Uppland; livet som åttabarnsmor på Ulvåsa i Östergötland med sin man Birger; pilgrimsvandringen till Santiago de Compostella; efter hemkomsten avled Birger och Birgitta levde nära cisterciensklostret i Alvastra vid Omberg. Där började hon också få sina uppenbarelser, där Kristus eller Maria talar till henne. Dessa kontrollerades och nedtecknades av hennes biktfäder. År 1349 begav hon sig till Rom, där hon bodde under resten av sitt liv, fyllt av bön, botgöring och försök att få påven att återvända från Avignon till Rom, men också för att få sin klosterregel godkänd. Hon avled 1373 och hennes kvarlevor fördes av dottern Katarina till Vadstena, där hennes klosterkyrka redan höll på att byggas. Hon helgonförklarades denna dag, den 7 oktober 1391.

Den heliga Birgittas uppenbarelser är konkreta och fyllda av drastiska bilder. Redan som tioåring fick Birgitta i en vision se den korsfäste. Blodet rinner över hans ansikte och hon frågar honom: Vem har gjort dig allt detta? Kristus svarar: Alla som föraktar mig och min kärlek.

Samma mönster går igen i många av hennes uppenbarelser. När hon betraktar Kristi lidande, får hon insikt i himmelska hemligheter, som vi hörde i kollektbönen. Hon förstår att det som drabbade Kristus är hennes egen och alla människors synd. Varje synd är lika avskyvärd som de gisselslag och smädelser som drabbade Jesus. Hon lever sig in i tortyren och ser att det är våra synder som är orsaken till den.

Det är det ena. Det andra hon ser är att Jesus tar emot allt detta med gudomlig kärlek och oändligt tålamod. Hon hör Jesus själv säga: Jag, som skapat dig, skonade ingen av mina lemmar från lidande för din skull. Och alltjämt älskar jag din själ så innerligt, att hellre än att jag saknade henne, skulle jag ännu en gång, om det vore möjligt, låta mig korsfästas för henne. Detta väcker i Birgitta en glödande kärlek. Det är denna kärlek som driver henne att gå till bikt varje vecka, ibland varje dag, men också att uttala sina domar över allt hon ser i kyrkan och det Europa hon passerar på sina resor. Hennes förundran inför Kristi lidanden stannar alltså inte i det förflutna. Hon vet att Kristi liv och lidande fortgår genom tiderna. Kristi liv är inte avslutade händelser i det förflutna. De fullbordas i de troendes liv och erfarenheter. Dels så att vi känner igen våra och världens synder i det som drabbade Kristus. Dels så att Kristi lidande kan bli mönstret för våra liv. Kristi ord till Birgitta fortsätter: Efterlikna min ödmjukhet, ty jag, ärans och änglarnas konung kläddes i usla trasor, stod naken vid pelaren och hörde med egna öron all skymf och smädelse.

I uppenbarelsernas första bok, kapitel 7, talar Maria till henne: Jag är Maria, som födde den sanne Guden och den sanna människan, Guds Son. Jag är änglarnas drottning. Min Son älskar dig av allt hjärta. Må du därför älska honom! Du bör vara klädd i anständiga kläder. Så beskriver Maria de kläder som Birgitta bör bära: Linne, klänning, skor, kappa och ett smycke på bröstet.

Linnet, säger hon, är ångern.Liksom linnet är närmast kroppen, så är ångern och bekännelsen det första steget på omvändelsens väg till Gud.

De två skorna är viljan att gottgöra det man förbrutit och viljan att göra det goda.

Klänningen är hoppet. Det är kanske ingen naturlig bild för hoppet, men hon talar om klänningens två ärmar. Liksom klänningen har två ärmar, så bör det i hoppet finnas rättvisa och barmhärtighet. Birgitta fortsätter: Du skall hoppas på Guds barmhärtighet på ett sådant sätt att du inte glömmer hans rättvisa. Och ha en sådan tanke om hans rättvisa och dom att du inte glömmer barmhärtigheten. Med hopp menar Birgitta både hoppet till Gud och hoppet som vägvisare i umgänget med andra människor. Man märker att hon är undervisad av sin moder kyrkan och att hon låter denna insikt styra tolkningen av klänningens två ärmar. För oss uppstår ju lätt en motsättning mellan stränghet och mildhet. Mildheten blir lätt vek och slutar i eftergiven snällhet. Man kan tala mycket gott om snällheten, t.o.m. skriva böcker om den, men snällhet räcker inte i alla livets situationer. Mildheten får inte utövas på bekostnad av sanning och vad som är rätt. Birgitta sade: Du skall hoppas på Guds barmhärtighet på ett sådant sätt att du inte glömmer hans rättvisa.

Det andra diket är när strängheten blir kall och kärlekslös. Principrytteri och legalism som glömmer eller kör över människan. Birgitta sade: Du skall ha en sådan tanke om hans rättvisa och dom att du inte glömmer barmhärtigheten. Var har Birgitta lärt sig detta? I sin moder kyrkans knä, som själv har lärt det av sin Herre. Birgitta säger om Herren: Han visar ingen rättvisa utan barmhärtighet och ingen barmhärtighet utan rättvisa. Benedictus säger: hata synden och älska syndaren. Därför behövs bön om urskiljningsförmåga (discretio). Må vi inte åtskilja det Gud har förenat!

Så fortsätter Maria att förklara vad de andra klädesplaggen betyder. Kappan är tron, säger hon, ty liksom kappan täcker allt och allt omsveps av den, så kan människan genom tron omsluta och nå allt. Vilken bild! Tron som en kappa som omsluter allt och når allt. Kyrkan har goda skäl att fira det Trons år som inleds just nu över hela världen. Låt oss använda detta år för att återupptäcka vår tro så att den omsluter allt och får prägla allt i våra liv.

Men kappan hade också ett smycke: Denna kappa bör vara besatt med tecken på din brudgums kärlek. Smycket är betraktandet av hans lidande. Detta må alltid vara fäst på ditt bröst: hur han hånades och gisslades, hur han levande hängde på korset och anbefallde sin ande i Faderns händer. Här märker vi att Birgitta var ett barn av sin tid, där grymhet och kroppsliga plågor var en daglig realitet. Kanske hade de lättare att leva sig in i Kristi fysiska lidanden. Men ingen tid och ingen människa förskonas. Antingen det är kroppen eller själen som lider.

Oktober månad är särskilt helgad åt Rosenkransen, det beprövade verktyget för att knyta ihop det som hände en gång med vårt eget liv. Vi går in i hans lidande och därigenom förenas hans lidanden med våra. Något händer, när det sker i tro. Det var när Birgitta såg Kristi lidande som hon fick sina uppenbarelser. I kollektbönen bad vi: Låt oss, dina tjänare, i våra egna lidanden och smärtor se den Korsfästes härlighet uppenbaras.

För att steg för steg lära oss det Birgitta lärde sig av Maria: Att hoppas på Guds barmhärtighet på ett sådant sätt att vi inte glömmer hans rättvisa. Och ha en sådan tanke om hans rättvisa och dom att vi inte glömmer barmhärtigheten.

Amen.