26 Söndagen under året

4 Mos 11:25-29 Jak 5:1-6 Mark 9:38-48

Katolsk och helig

Vi skall snart bekänna att kyrkan är både katolsk och helig. Katolsk betyder att hon har med allt och alla att göra. Samtidigt är hon helig och tar avstånd från synden och det onda. Hon vittnar om sin Herres vilja att alla skall bli räddade och komma till insikt om sanningen, samtidigt varnar hon för den slutliga skilsmässan från Gud. I våra öron låter katolicitet och helighet som varandras motsatser. En förening eller ett parti kan vi få grepp om. Men Kyrkan är större. Och inte är det lättare att få grepp om Jesus själv och hans undervisning. Vi känner ett ord av honom: ”Den som inte är med mig är mot mig”. Men i dagens evangelium säger han: ”Den som inte är mot oss, han är för oss”.

Lärjungarna kommer och berättar hur någon som inte hörde till lärjungakretsen ändå drev ut demoner i Jesu namn. Lärjungarna försöker hindra honom, eftersom han inte hörde till dem. Men Jesus har inga betänkligheter. Han säger till och med: ”Den som inte är mot oss, han är för oss”. Det säger något om hans och Kyrkans storhet. Kristus är ingen partiledare, ingen chefsideolog. Han är allas broder och Herre. När han kommer till någon, så kommer han till ”sitt eget”, till sin broder. När någon gör gott mot en fattig eller sjuk, så är det Kristus han betjänar. Hans kyrka är inget parti, ännu mindre en sekt. Hon är tecknet på ”hela människosläktets inbördes enhet”. ”Hon är allas moder… hon välsignar också dem som förföljer henne.” (Gertrud von le Fort) Hon är stor nog att erkänna allt gott, var det än kommer ifrån. Hon kräver inte partibok eller medlemskort för att få utföra en god gärning. Hon gläder sig över var och en som tar steget in i hennes fulla gemenskap, men medlemsvärvning och partiväsen är henne främmande. Hon har en bundsförvant i alla människor. Hon vågar säga att alla döpta i princip redan tillhör henne. Ja, varje människa är egentligen till sin natur katolik (anima naturaliter catholica – Tertullianus). Den som finner vägen till kyrkans fulla gemenskap har inte funnit något avvikande, ungefär som en exotisk maträtt eller en okänd planet, hon har kommit hem.

Ibland märker vi att också människor som står långt utanför hennes gränser ändå har en intuitiv insikt om hennes hemlighet. Därför blir de också så upprörda när kyrkans egna representanter sviker. Människor tycks ha större anspråk på Katolska kyrkan än på andra samfund. Är de då totalt främmande för henne? Positivt ser vi det i människors spontana respekt och glädje över hennes helgon. I morgon firar kyrkan den lilla Teresa, karmelitnunnan, som från en avskild klostercell påverkade människor i de mest avlägsna hörn av världen. Under de sista åren av sitt liv levde hon ibland i ett kompakt andligt mörker. Ändå framhärdade hon i förtröstan och kärlek. Någon har kallat henne ateisternas skyddshelgon.

Samma fenomen märker vi ibland i människors intresse för kloster och dess liv, även om det i yttre hänseende är så annorlunda och avvikande. Människor tycks ana att det i detta ovanliga finns något som gäller alla och envar. Med bävan och förundran kan man ana vad Jesus säger: ”Den som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus – sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön.”

I evangeliets andra del är tonen så mycket skarpare. Jesus tycks ha störst problem med sina egna lärjungar. Att tillhöra kyrkan är en stor gåva och därför är ansvaret så stort. ”Den åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket bli utkrävt.” Likgiltigheten och kompromisserna kommer smygande och den första kärleken kallnar. Kyrkan är inte bara katolsk, hon är också helig. Jesus varnar för att förledas av frestelsen till synd och därmed att bidra till förförelse av dem som räknar med och litar på oss. Han använder drastiska bilder: ”Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det.” Det är en uppmaning att beslutsamt avvisa frestelsen till synd. Antingen det är handen, ögat eller foten som lockar oss att gå vägar som leder bort från den smala vägen. Eller tanken som lockar att döma någon, att fångas av rädsla och oro, eller att döma ut sig själv som hopplös.

Att frestas är ingen synd. Synd blir det när vi låter oss övervinnas av frestelsen och säger ja till den – men så behöver det inte gå. Frestelsen kan kännas övermäktig. Men den känslan ljuger. Genom erfarenhet kan vi lära oss att genomskåda den. Ingen frestelse kan komma in i människans hjärta om inte människan själv öppnar dörren för den. ”Stå emot djävulen och han skall vika för er”, säger aposteln Jakob. Och när vi ändå har fallit, då måste vi utan dröjsmål vända tillbaka.

Det kräver kamp och bön. Men också öppna ögon för den hjälp och de hjälpare som finns runt omkring oss. Inte minst änglarna.

I går firade vi ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafael. På tisdag är det skyddsänglarnas dag. Det är Mikaelitid. I går hörde vi i prefationen att änglarna återspeglar Guds oändliga storhet och makt. I dagens kollektbönen hörde vi att det främsta tecknet på Guds allmakt är hans skonsamhet och mildhet. Redan patriarken Jakob såg detta i sin dröm. Änglarna steg upp och ner på den stege som var rest mellan himmel och jord.

Änglarna stiger ner som våra skyddsänglar, för att vägleda, skydda och ibland bota. Läs Tobits bok! Det är mera förnuftigt att tro på änglar än att tro på ödet eller slumpen.

Men de stiger också ner för att delta i vår kamp. Vi har änglahjälp i kampen mot demonerna, änglarnas avfallna syskon. Brödrakrig blir ofta de svåraste. Vi deltar i det avgörande kriget, men vi är inte ensamma.

Änglarna stiger också upp. Deras uppstigande vittnar om uppståndelse och himmelsfärd. Uppstigandet gör änglarna till försångare i den kosmiska lovsången. Och de förundras när Kristus tar med sig sin kroppsliga natur ända till Faderns högra sida. Tecknet på att vi är kallade att dras in i den gudomliga verkligheten, in i den Treenige. Där vi till och med får uppmana änglarna att lovsjunga Herren. Men till slut blir det som psaltarens sista vers vittnar om: ”Allt som lever och andas skall prisa Herren.”

När vi har dessa hjälpare, varför då förlora modet? Änglarna stiger ner för att hämta upp oss. De återspeglar Guds oändliga makt att helga syndare. Allt är samlat och återspeglat i den heliga eukaristin. Tänk om vi kunde se alla änglar som svävar kring altaret under eukaristin! Det som för Jakob var en dröm blir här verklighet. Må vi vakna upp för att finna Herrens närvaro och med änglarna tillbedja den trefalt Helige.

Amen.