Johannes Döparens födelse

Jes 49:1-6 Ps 139;1-3, 13-15 Apg 13:22-26 Luk 1:57-66,80

Vilket mäniskoöde!

En märklig födelsedag att fira mitt i sommaren. Kontrasten mellan Johannes Döparens födelse och svensk midsommar kan knappast vara större. För våra hedniska förfäder var midsommar en livsbejakande fruktbarhetsfest, fylld av symbolik och trolldom. Och det blir allt tydligare hur nyhedniska krafter dominerar det offentliga rummet. Vilda urkrafter släpps lösa och sedan står man förvirrad och maktlös över de förödande konsekvenserna.

Johannes Döparen är kontrasten. I stället för moderiktiga kläder bär han kamelhårsmantel och läderbälte. I stället för överflöd av mat och dryck bjuder han på fasta, gräshoppor och vildhonung. I stället för att dansa på blommande sommarängar lever han i den sterila öknen. I stället för tillfredsställelse av lusten förkunnar han omvändelse och bot. I stället för ära och framgång kröns hans liv med det blodiga martyriet.

Men det måste också ha funnits något fascinerande i hans röst och gestalt. Folk kom i stora skaror för att bekänna sina synder. I ett skede trodde folket att han var Messias. Jesus säger att ingen av kvinna har varit större än han. Men han är inte lätt att få grepp om. Han är lika svårbegriplig som sin Herre. Vad skall det inte bli av detta barn?

Han skymtar redan hos profeten Jesaja, som vi hörde i första läsningen och sjöng i responsoriepsalmen. Redan i sin moders liv ges tecken på förunderliga ting. När den unga Maria besöker sin äldre släkting spritter han till i Elisabets sköte, som en första hyllning för hans blivande Herre. Elisabet frågar: ”Hur kan det komma sig att min Herres mor kommer till mig?” Redan från början är han förelöparen. Kung David dansade när arken en gång fördes in i Jerusalem. Lukas använder samma ord för att beskriva hur fostret spritter till i sin moders liv. Han ”dansar” som David för att bereda väg när Herren tar sin boning i besittning.

Hans födelse väckte glädje. Också på ett mänskligt och familjärt plan. Grannar och släktingar kommer för att dela Elisabets glädje, hon som blivit havande vid hög ålder. Hela byn tycks vara på benen. Hans far, prästen Sakarias, tvivlade när ängeln i templet förkunnade att hans hustru skulle föda en son på sin ålderdom. Han straffas med att bli stum och förlora sin röst. Men när det uppstår oklarhet om barnets namn griper Sakarias in och får sin tunga löst. Och det med besked. Han sjunger en lovsång, som sedan dess blivit en del av kyrkans dagliga morgonbön, Sakarias lovsång i Laudes. Han sjunger om en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga. Den sjungs ständigt, från plats till plats, medan jorden vänder sig i rymden mot den uppgående solen.

När Johannes trätt fram för Israel får han döpa sin Herre och se hur himlen öppnar sig medan Jordanflodens vatten häpnar. Han bereder väg för den som enligt löftet skulle komma. Han blir samtida med den utlovade. Han står så nära att han får peka på den som står ibland dem. Profeten Jesaja hade 700 år tidigare profeterat om ett lamm som inte skulle öppna sin mun när det fördes bort till slakt. Som den förste får Johannes peka på honom och säga: Se Guds lamm! I den heliga mässan gör prästen detsamma när han lyfter hostian och säger: Se Guds lamm, som borttager världens synder.

Det ligger en bister logik i att han till slut får vittna med sitt eget blod. Den som står så nära får räkna med samma öde. Han var brudgummens vän, han var ”best man” vid bröllopet mellan himmel och jord, mellan Gud och människa. Den störste av profeter och människor, och samtidigt inte värd att knyta upp sandalerna på den han beredde väg för.

Döparen har alltid vördats av den helige Benedictus söner och döttrar. När munkfadern byggde två kapell på Monte Cassino, då vigde han det ena åt Johannes Döparen. Lukas berättar att han vistades i öde trakter till den dag han skulle träda fram för Israel. I den benediktinska professen ber man för den som avlägger sina löften: ”Led henne till den inre ödemark, där hon kan leva i tystnad och avskildhet. Giv henne glädje och låt henne nå fram till den fullkomliga kärlek som driver ut räddhågan”. Då har ödmjukheten nått sitt mål. Tjänaren har blivit vän, liksom Johannes var Jesu vän. Större närhet mellan två människor finns inte. De är som en själ i två kroppar. I den vänskapen finns också den största glädjen. Johannes säger själv: ”Brudgummen är den som har bruden. Brudgummens vän, som står och hör på honom, gläder sig åt brudgummens röst. Den glädjen har nu blivit min helt och fullt”. När Johannes kallas den störste av kvinna född, så vittnar det om storheten hos den Herre som vi bekänner och tror på.

Trots det unika i hans kallelse kan varje troende känna igen sitt liv i hans. Vårt liv går inte ut på jordisk framgång eller att lysa med eget ljus. ”Han skall bli större och jag mindre”, säger Johannes om Kristus. Det är ödmjukhetens hemlighet. Där finns också källan till glädjen. Profeten Jesaja talar därför i dagens första läsning inte bara om möda och om att han arbetat förgäves. Han fortsätter: ”Ändå skall Herren ge mig min rätt, min lön finns hos min Gud”.

Johannes Döparens livsöde vittnar om människolivets storhet, när det låter sig förenas med honom som han vittnade om.

Amen.