32 Söndagen under året – firad som ALLA HELGONS DAG

Upp 7:2-4, 9-14 1 Joh 3:1-3 Matt 5:1-12a

Fönster mot himlen

Helgonen är våra fönster mot himlen. Ett fönster har en tvåfaldig funktion. Den som bor i huset se ut genom fönstret. Alternativet är den fönsterlösa källaren. Men genom fönstret kommer det också in ljus i huset. När solen skiner fungerar fönstret som ljusinsläpp. Sådana fönster är helgonen.

De är fönster mot himlen, för oss som annars skulle vara inlåsta i mörker. De visar att människan är ett ljusets barn, som mot sin natur har hamnat i mörker. Helgonen visar människans djupaste kallelse och slutliga mål. I prefationen för denna mässa sjunger kyrkan: ”Idag får vi lyfta blicken mot den himmelska staden, där våra bröder, som gått före oss, församlats till en skara som ingen kan räkna”. Den första läsningen ur bibelns sista bok låter oss se den stora skaran som ingen kan räkna. Helgonen öppnar fönstret mot himlen och slutmålet.

Men fönstret släpper också in ljus i det hus och över den jord där vi lever nu. Ty de var människor som vi. Det skiljer dem från änglarna, som saknar den mänskliga kroppen. Att läsa om och tänka på helgonen lyfter oss ur tröghet och missmod, när vi sjunkit ner under vår mänskliga värdighet. De är våra föredömen. De påminner om att människan är kallad till helighet. De är fönster som släpper in ljus i det gråa diset och det deprimerande mörkret.

Helgonen både öppnar mot himlen och släpper in ljuset från himlen. De är inte bara föredömen, utan också stöd. Det bekräftas när vi ser på de äkta bilderna av helgonen – ikonerna. När vi betraktar en äkta ikon, till exempel av jungfru Maria, så ser vi något av hennes milda ljus. Ikonen är ett fönster mot himlen. Men dessutom ger ikonen ifrån sig ljus. Betraktaren blir själva betraktad. Modern ser på sitt barn. Människan ser in i ljuset och ljuset belyser betraktaren. Att se på helgonen är att själv bli sedd. Det kan fortsätta i en vänskap med de helgon som särskilt talar till oss.

Att helgonen förmedlar ljus beror på deras egen renhet. Helgonens fönster är rent. Det hindrar inte, utan förmedlar det gudomliga ljuset. Helgonen vittnar om ödmjukhetens hemlighet. Medan den högmodige drar ljuset till sig själv och försöker lysa med det.

Utan fönster mot himlen går livets ekvation inte ihop. Livet i det jordiska huset blir allt mörkare. Vägen går ju obevekligt mot mörker och död. Krafterna avtar och begravningarnas antal tilltar. Är det meningen att livet skall sluta i död? – Helgonen vittnar om något annat. Deras liv vittnar om att det bästa ligger i framtiden. De var på väg mot ljuset. De längtade inte tillbaka till en lycklig barndom. De såg framåt och hoppades på en evig ungdom.

Ändå var det inga omänskliga stålmän eller ofelbara atleter. Det första helgonet var en rövare. Han bad om förbarmande och blev helgonförklarad direkt, trots alla sina ogärningar. Det enda som meriterade honom för detta var en bön till honom som hängde bredvid honom. Det svar han fick öppnade fönstret mot himlen: ”Idag skall du vara med mig i paradiset”. Om samtliga helgon gäller att de tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Helgonen har haft sin blick fäst på Jesus, den korsfäste. Därigenom har de själva börjat lysa och blivit fönster som släppt in ljus för andra i huset.

Vad vore den mänskliga historien utan helgonen? En ständig kamp för överlevnad, en dyster hyistoria, där de starka ständigt förtryckt de svaga? Men det är en konst att förstå historien. Helgonen har skrivit den riktiga historien, oftast dolda bland majoriteten. De flesta helgonen är okända vardagshelgon. Men de kända och kanonicerade helgonen behövs för att flera skall se. Utan dem blir historietolkningen skev. Utrotningslägren under andra världskriget rymde inte bara grymhet. Där luttrades också en rad helgon, Edith Stein och Maximilian Kolbe, för att bara nämna några, som gav sina liv för sitt folk och sina medfångar. Där nöden varit som störst har det också tänts ljus i mörkret. Lite salt har förhindrat den totala förruttnelsen.

Helgonen har inte förskonats. Berättelserna om helgonen är inga framgångssagor. Det handlar inte om de välklädda och vällyckade, som lyser med den egna framgången. Framgångs- och utvecklingsmyten har lurat många att tro på ett paradis på jorden. Den har bommat till fönstren mot himlen och tänt artificiella ljuskällor, tjusiga och lättköpta. I samma rum bor de som trott att vetenskap och utveckling, medicin och teknik, terapi och hälsokost kan lösa alla problem och bota alla krämpor. Mycket har förvissso blivit bättre på jorden, åtminstone i vår del av världen. Också predikanten är uppkopplad på internet och tackar Gud för läkarvården. Men ingen medicin kan bota själens ensamhet. Ingen vetenskap kan hindra att döden redan tar mått på kostymen. För den som stänger fönstret mot himlen går ekvationen inte ihop. Det är inte meningen heller. Detta livet är inte människans slutstation. Jordelivet är en förberedelse. Vårt hemland är himlen.

Helgonen öppnar fönstret mot slutmålet, fönster som samtidigt släpper in ljus i tåredalen. De var inga drömmare, som bara längtade bort. De förskonades inte från lidanden. Helgonen visste att detta livet är möda, kors och tårar. Men de visste att vägen fått ett mål. Födslovåndor är något annat än meningslöst lidande. Och detta mål, den saliga evigheten och den eviga saligheten, lyste in över lidandet och förvandlade det till prövningar och luttringar – till födslovåndor. De var på väg till livet, inte från det. Martyrernas starkaste vittnesbörd var deras glädje. Ignatius av Antiokia längtar efter martyriet. Paulus säger att denna tidens lidanden ingenting betyder i jämförelse med den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.

Helgonen är våra fönster mot himlen, genom vilka vi både ser livets mål och får ljus för vår stund på jorden. Därför är det hälsosamt att lyfta blicken mot slutmålet, till den stora skaran av helgon inför tronen. De är våra storasyskon och kan bli våra bästa vänner.

Nu föregriper vi slutmålet i gemenskap med alla helgon, i lovsång och tillbedjan inför det offrade Lammet på kyrkans altare. Och ber i slutbönen: ”Gud, vi tillber dig, du den Helige i alla dina heliga …” .

Amen.