31 Söndagen under året

Mal 1:14b-2:2b; 2:8-10 1 Thess 2:7b-9,13 Matt 23:1-12

De andras tjänare

Vi har ovanligt många ministranter i denna högmässa. Hängivna ministranter! De finns omnämnda i dagens evangelium. Jesus sade: ”Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare”. Det är ministrantens uppgift: att vara de andras tjänare. Den tjänst de fullgör i gudstjänsten är inte för deras egen skull, även om den gärna får fullgöras med glädje. Man får vara stolt över att vara ministrant i den katolska mässan! Men i grunden är det en tjänst för oss alla. När de går i procession, bär ljus och kors och svänger rökelsekaret, så är det för att visa något viktigt för oss alla. Hela vårt kristna liv är en procession, vår väg genom livet skall sprida ljus och väldoft. Vårt liv är en procession, en vandring mot ett mål. Vi glider inte omkring utan mål, på nöjesfältet eller på nätet för att hitta förströelse eller roa oss, vi följer den Herre, Kristus, som visar vägen till målet, vår Fader i himlen.

Fem personer i södra Skåne fick i gårdagens tidning frågan vad de trodde skulle hända efter döden. Tre av fem trodde inte att det hände något. Döden – punkt och slut. Ingen enda avgav en kristen bekännelse. Ministranter i procession vittnar om att livet är en vandring mot ett mål. Kristus går före och visar vägen till himlen och det eviga livet.

Livet är inte vilken promenad som helst. Vi samtalade igår om varför vi är här på jorden och någon talade om att vi måste välja väg, vända oss bort från det onda och välja det goda. Det valet gör ingen i vårt ställe. Vi måste göra det själva. Följer vi bara med strömmen, så kommer vi i varje fall inte till himlen.

Ministranterna betjänar prästen i mässan, men det kan lätt bli en synvilla. Egentligen är det Kristus de betjänar och ministrerar. Allt i mässan, också det som prästen fullgör, pekar mot Kristus. Om ministranterna och prästen drar uppmärksamheten till sig själva är de dåliga ministranter och en usel präst. I andra läsningen hörde vi ur aposteln Pauli brev till en kristen församling där han tidigare varit. Han tackade Gud för att de lyssnat till hans predikan på rätt sätt. De hade inte tagit emot den som människoord, utan som Guds ord. Därför hade det också burit frukt. Överallt talades det om deras tro på Gud, hur de vänt sig från avgudarna för att tjäna den levande ochj sanne Guden. Det är så vi skall lyssna till predikan och delta i gudstjänsten. Lyssna till vad Kristus säger genom den mänskliga rösten. Benedictus säger att vi skall lyssna med hjärtats öra, i det innersta rummet. Örat hör ljud och ord, men hjärtat hör Guds ord. Det är den verkliga predikan. Det är den predikan som väcker tro och kan förflytta berg och ge mod att bekänna färg. Det var det som fick martyrerna att med glädje ge sina liv för Kristus och därmed bli de andras tjänare, ministranter för de andra. Det betyder inte att Paulus bara talade om andliga ting. Han uppträdde lika kärleksfullt bland dem som en mor när hon sköter om sina barn. Av ömhet ville han ge inte bara Guds evangelium, utan sitt eget liv för dem. Så kär hade församlingen blivit för honom. Det är människor under ministrantdräkterna, människor med uppgift att vara de andras tjänare.

Denna uppgift gäller hela vårt liv. På vägen mot himlen har vi som uppgift: att vara de andras tjänare. Detta frontalkrockar med hur man ofta framställer livsidealet idag, att vilja stå på scenen och visa fram sig själv. Sådant kan locka, men lätt sluta i besvikelse och förtvivlan, antingen man når framgång eller inte.

Jesus vänder på steken och säger: Den som är störst ska vara de andras tjänare. Han inte bara sa det, han var det. Han kom inte för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för de många. De som följer honom får samma uppgift, att vara de andras tjänare. I familjen, bland kamrater, på arbetet, i församling och kloster. Vilken plats och uppgift man än har. Att vara tjänare och ministrant är allas grundkallelse. Också den som har ansvar att leda och undervisa. Påven kallas Guds tjänares tjänare. Biskop Augustinus sade: ”För er är jag biskop, med er är jag broder”. Som tjänare blir alla fullkomligt jämlika. Alla har samma uppgift att tjäna de andra. Alla stenarna i kyrkans väggar behövs för att huset ska stå stadigt. Alla lemmarna i kroppen behövs. Inte minst de svaga. Helgonen, som är de starkaste, hade sin särskilda glädje i att tjäna de svagaste. Och de fortsätter att stödja oss som ännu lever på jorden. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag, säger aposteln. Gråt med dem som gråter, gläd er med dem som gläder sig. Den som står högst måste vara den ödmjukaste och mest tjänstvillige.

Det är lätt att bli högmodig om man tilltalas fader eller lärare. Jesus går strängt till rätta med dem som vill bli hälsade på torgen och som utövar sin fromhet för människor. Men missbruken upphäver inte bruket. Jesus har själv tagit risken att ta människor i sin tjänst.

För dem som går in i den tjänsten växer något nytt fram. En glädje över det vi har gemensamt. Allt är gemensamt. Vi tillhör en stor gemenskap. Även om den lokala gemenskapen är liten och svag. Vi förstår att vi är en kropp, trots olikheten mellan lemmarna. I stället för avundsjukan får vi glädja oss åt de andras gåvor och upptäcka att deras gåvor också tillhör oss. Kroppens olika lemmar är också mina. De som förstått det bäst är helgonen, som vittnat om glädjen i att få vara de andras tjänare.

Allt blir närvarande för våra sinnen i den heliga liturgin. Det vi ser, hör, känner, luktar och smakar. Några bär fram till altaret det som behövs för det heliga offret. Alla bär fram sig själva och förenas med Kristi offer. Änglar svävar kring altaret och vi instämmer i den himmelska lovsången. Altaret symboliserar Kristus och hans eviga offer. Han som gav sitt liv för att tjäna oss alla.

Själva kan vi mycket lite, egentligen ingenting, men som tjänare och ministranter i den heliga kyrkan, får vi den kraft vi behöver, kraften och glädjen att vara de andras tjänare. Lovad vare Kristus som tar oss i sin tjänst.

Amen.