Kärlekens hemlighet

30 Söndagen under året

2 Mos 22:21-27 1 Thess 1:5-10 Matt 22:34-40

Kärlekens hemlighet

Häromdagen talade jag med en människa som berättade om glädjen i att besöka sjuka och hålla kontakt med sina vänner. Hon berättade utan att skryta, nästan lite blygt, som om hon hade gjort en upptäckt. Hon hade märkt att hon själv blev glad av att göra andra glada. Utan att hon visste om det vittnade hon om kärlekens hemlighet. Kärleken som en befrielse ur självupptagen fångenskap och dysterhet. Det är samma glädje som den helige Benedictus beskriver hos den lydige munken. Han säger att denna lydnad är angenäm för både Gud och människor. Kärleken sprider en angenäm doft.

Vi som är här för att fira högmässa har kommit av samma skäl. Det kan ha varit trögt just idag, kanske en tung plikt, men från början är det kärleken som har lockat oss till och håller oss kvar i det kristna livet. Aposteln Johannes säger: ”Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den”. Det finns förvisso tider då det inte alls känns så, men i grunden är det kärleken som drar. Har den troende av eget förvållande låtit hjärtat kallna så får han av samme apostel höra att han övergett sin ”första kärlek”.

Gud har tagit stora risker genom att låta så mycket handla om kärlek. Inget ord är så missbrukat, inget så lätt att missförstå, men han har ju inget val, om jag får tala som ett barn, eftersom han själv är kärlek. Han söker oss av samma skäl som kärlek uppstår mellan man och kvinna. Hela den bibliska historien är en kärlekshistoria. Förvisso handlar åtskilliga kapitel i den historien om trolöshet, bibeln kallar det otukt och hor, men det ändrar inte på grundtemat. När Gud utväljer ett folk så är det inte för att detta folk var märkvärdigare och större än andra folk. Bibeln säger att Gud älskade detta folk. När han sänder sin son till alla folk beskrivs det så: ”Så älskade Gud världen att han sände sin ende son”.

När vår påve Benedictus skrev sin första encyklika så handlade den om kärleken. Där använder han den mänskliga kärleken mellan man och hustru som bild för den gudomliga kärleken. Trots alla risker. Han säger att också i den gudomliga kärleken finns ett slags begär, en önskan, en längtan efter den andre, det som kallas eros. Det är förvisso inte det viktigaste i den kristna kärleken. Eros måste formas till den utgivande och generösa kärleken, den som kallas agape. Kärleken vill det som är bra för den andre. Men det utesluter inte att det också är till glädje för den som visar kärlek. Det är vad mitt samtal häromdagen vittnade om. Att ge och älska den andre föder glädje. Det är glädjande och hälsosamt att älska sin nästa. Kärleken har sin källa i Gud själv, som på korset törstar, inte bara efter vatten, utan också efter människans gensvar.

Det betyder att också den romantiska kärleken har sin källa i den gudomliga, trots att den måste renas, formas och luttras för att inte gå vilse och bli sin egen fiende. Det är därför Höga Visan fick sin plats i bibeln. Den bibelboken är ju en glödande kärleksdikt. Både Kyrkan och Gamla Förbundets folk har tagit risken. Under ytan handlar Höga Visan om kärleken mellan Gud och hans folk, mellan Gud och människa. Inte ens de grövsta missbruk och de största missförstånd motiverar att man kastar ut barnet med badvattnet.

När Jesus i evangeliet får frågan om det största budet i lagen, kunde han hänvisat till det första av de tio buden, att inte ha andra gudar än den ende Guden. Han kunde också ha hänvisat till sin egen person, han som var större än Salomo. Men det gör han inte. Han säger: ”Du skall älska Herren, din Gud och din nästa som dig själv”. De många buden samlas i detta enda. I det budet är alla andra inneslutna. Utan kärleken är all lydnad tom och alla andra andliga gåvor som skrällande cymbaler. När aposteln sammanfattar den gåva som tron ger säger han: ”Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Ande”.

Benedictus samlar det i en enda mening: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus”. Cassianus säger att all disciplin och all möda sker för kärlekens skull. Ödmjukhet är en väg för att lära sig att älska. Vi är på jorden för att lära oss att älska. Det är den nödvändiga förberedelsen för det eviga livet, där det bara finns plats för dem som älskar. På den yttersta dagen är det kärleken som avgör. Kärleken är det enda som består.

Kärleken är ett universellt språk som alla förstår. Ty alla är skapade till Guds avbild, skapade för att återspegla den kärlek som är tillvarons innersta hemlighet. Källan till att vi finns till. Och grunden för vårt hopp om det eviga livet. Vad skall vi annars göra i himlen om inte detta, att älska?

Ändå är det ett bud som Jesus ger oss. Ty han vet att kärleken har fiender. Och den största finns i människans eget hjärta. ”Du skall älska…”, säger han. Våra invändningar, att kärleken måste komma spontant, tycks han inte vara så imponerad av. Kärleken är en gudomlig befallning, riktad till den människa som låst in sig i egoismens fängelse. Det är ett gudomligt bud, inte ett högt ideal för några få. Inte ett tips för att människan skall må lite bättre. Det är ett heligt bud från den Treenige Guden, men ett bud som avslöjar hans eget innersta.

Av kärlek befaller han oss att återvända till kärleken. Men, invänder någon igen, inte kan man väl tvinga fram kärlek? Nej, budet tvingar oss inte. Men det ställer oss inför ett val. Människan kan vägra att lyssna. Välja att förbli inlåst i sig själv. Budet öppnar dörren för att befria oss ur fängelset. Kärleken vänder hela människan i rätt riktning. Den riktar alla våra krafter åt rätt håll. Den som älskar Gud och sin nästa blir rättvänd, upprättad, befriad från inkröktheten i det egna, trånga jaget. Kärleken kallar henne ut ur sysslandet med sig själv, ut i verkligheten, storsintheten och friheten.

Hela människans liv är ett ja eller ett nej till denna kärlek. Det är Guds kärleksfulla vilja som är orsaken till att jag lever och andas. Människans svar är därför den rätt inriktade och kraftfulla viljan, i kärleken till Gud och till min nästa. Det är också den enklaste definitionen på vad kärlek är: en rätt inriktad och kraftfull vilja. Så småningom följer känslan efter.

Det gäller inte bara den första entusiasmen. Det gäller också fortsättningen, när vägen smalnar och kärleken riskerar att kallna: ”Kärleken är det som driver dem att gå vidare mot det eviga livet, och därför väljer de den smala vägen.” Att det är äkta vara märks på lukten. Det är kärleken som sprider en välbehaglig doft för både Gud och människor. Till skillnad från beräkning, surhet och knotande. Kärleken är det bästa vittnesbördet om tron. Kärleken är drivkraften i den mission som bär frukt. Men också den bästa kompassen i de svåra vägskälen. Kärleken innefattar och fullbordar alla andra bud.

Kärleken är, förvånande nog, också det lättaste av alla bud. Det bud som gör att människan kan gå med lätta steg. Det är det som den lilla Theresa upptäckte. Hon skriver: ”Jag har lärt mig att glömma mig själv för att glädja andra, och från den dagen har jag varit lycklig.” Varje gång vi glömmer oss själva för att hjälpa och glädja en medmänniska, ger vi något av vårt liv, dör vi lite grand bort från oss själva, men varje gång leder det också till uppståndelse, till en större frihet och en större glädje. Den som älskar lider med den som lider och gläder sig över hans gåvor. Och upptäcker att det egna hjärtat vidgar sig.

Kärlekens yttersta hemlighet är att den som älskar blir ett med den älskade. Det finns en linje från den vardagliga kärleken till mystikerns erfarenhet av den gudomliga kärleken. Ty budet är samtidigt en gåva. Benedikts ord om att inte föredra något före kärleken till Kristus kan också översättas: Ingenting föredra framför Kristi kärlek. ”Min vän är min och jag är hans.” Det heliga utbyte, som vi får läsa oss till genom Guds ord, som vi får del av genom hans kropp och blod. Han i oss, vi i honom. ”Av hjärtat har jag dig kär, Herre, min starkhet.”

Amen.