Sjunde Påsksöndagen

Apg 1:12-14 1 Pet 4:13-16 Joh 17:1-11a

Jesus ber för oss

Sjunde påsksöndagen infaller mellan Kristi Himmelsfärdsdag och Pingst. Kristus har i synlig gestalt lämnat sina lärjungar. Första läsningen berättar hur apostlarna återvänder till Jerusalem, där de håller ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, särskilt Maria, Jesu mor. Det ger en bild av den bedjande kyrkan i väntan på den utlovade Hjälparen, den Helige Ande. Tiden mellan Himmelsfärdsdag och Pingst har fått ett eget namn, Pingsnovenan, de nio dagarna före Pingst. Kyrkan uppmanar oss att under dessa dagar särskilt be om Anden. Att be med hänvisning till Jesu löfte, som vi sjöng före evangeliet: ”Jag skall inte lämna er ensamma, säger Herren: Jag skall komma till er, och era hjärtan skall glädja sig”.

Dagens evangelium tycks falla ur denna tidsram. Det är en del av den avslutande delen i Jesu avskedstal till sina lärjungar. Den är egentligen inte är ett tal, utan en bön, Jesu förbön för sitt folk. Jesus lyfter blicken mot himlen och ber: ”Fader, stunden har kommit”. Det är stunden för hans död och uppståndelse. Jesus kallar det ett förhärligande. Strålglansen från Gud blir synlig. Att tro på den uppståndne är att lämna mörkret och komma in i detta ljus och därmed in i det liv som uppstått ur graven. Sonen låter ljuset från Faderns kärlek lysa genom att fullfölja det verk han fått att utföra. Efter fullbordat verk återvänder han till den härlighet han hade hos Fadern innan han blev människa.

Så fortsätter Jesus: ”Jag ber för dem… Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen”. Därmed är vi tillbaka i realtid, i vår egen värld. Vi kan inte se Jesus. Men han ber för oss. Vi är vana att be om helgonens förbön. Men här är det Jesus själv som ber för sitt folk inför Fadern. Han gör det när hans stund har kommit. Bönen är sammanvävd med hans offer på korset. Hans bön är ett offer. Hans offer är en bön. Vad betyder det att Jesus ber för oss? Kan hans bön kasta ljus över hans offer på korset?

Sedan en tid ger vår påve en löpande katekes om bönen. I veckan tog han Mose som hjälp för att undervisa om vad förbön är. Mose är portalgestalten i det gamla förbundet. Han befriade folket ur fångenskapen i Egypten. Han gav det en lag och instiftade förbundet mellan Gud och Israels barn. Men Mose var också en stor bedjare. Vid ett avgörande tillfälle under ökenvandringen har han gått upp på Sinai berg och dröjde där inför Guds ansikte i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Det blir för mycket för folket. De är trötta av den långa vandringen och förlorar tålamodet. De kan inte nöja sig med en osynlig Gud. ”Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten”. Så övertalar de Aron, hans bror, att göra en annan gud åt dem, en gud som de kan se och som inte är så krävande. Aron samlar in deras smycken och gör av det en gjuten kalv. När folket ser guldkalven ropar de: ”Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten”. Avguderi och mammonsdyrkan i oskön förening. De bygger ett altare och offrar åt sin hemmagjorda gud, slår sig ner för att äta, dricka och förlusta sig. Psalmisten uttrycker dårskapen så: ”De bytte bort sin ära/härlighet mot bilden av en oxe som äter gräs”. Det är inte svårt att känna igen dagens dominerande avguderi i denna urgamla händelse.

Uppe på berget berättar Herren för Mose vad som hänt vid bergets fot. Gud beskrivs på ett mycket mänskligt sätt. Han är fylld av vrede. Han kallar dem ett styvnackat folk och hotar att straffa och förinta dem. Då händer det märkliga. Mose ber för sitt folk. Hans solidaritet med folket tycks inte känna några gränser. Han försöker inte förklara bort synden. Men han vädjar till Guds kärlek. ”Låt inte din vrede drabba ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor kraft”. Skall allt sluta i triumf för dina fiender? Han påminner om det löfte Gud har gett åt Abraham, Isak och Jakob, då han svor att deras ättlingar skulle få det utlovade landet. I ett senare skede säger han: ”Om du ändå ville förlåta deras synd! Utplåna annars mitt namn ur din bok”. Mose ber för sitt folk och är beredd att betala med att själv uteslutas ur gemenskapen.

Kyrkofäderna ser detta som en profetia om Kristi bön och offer på korset. Vi får naturligtvis inte läsa det bokstavligt, som om Gud vore en vredgad despot och Mose kunde förhandla med Gud. Gud talar till människor som beter sig som omogna barn. Men detta ligger på det bokstavliga ytplanet. Händelsen låter det oss samtidigt ana en djupare innebörd, med en profetia om vad Kristi bön innebär, hans bön på korset och på Faderns högra sida. Bönen vädjar till Guds innersta, som är kärlek, trofasthet och förbarmande. Den vädjar till hans hjärtas vilja att förlåta och nyskapa sitt folk. Han kan inte nonchalera synden, inte blunda för den synd som är destruktiv, men han vill inte folkets förintelse.

Kristi bön och offer går utöver Mose bön. Kristus är inte bara solidarisk med sitt folk, som Mose var. Han tar upp synden i sin egen kropp. Han blir ett med synden. Hans bön kulminerar i att han ger sitt liv för sina vänner. Han gör det av kärlek. För att stifta ett nytt förbund och ge oss ett nytt hjärta. Det nya förbundet är inte skrivet på tavlor av sten, utan i hans blod och i våra hjärtan. Kristus ber på korset för sina bödlar. Han öppnar dörren till paradiset för den botfärdige rövaren. Hans bön och offer vädjar till Faderns hjärta, till hans trofasta vilja att rädda också den som bytt bort sin härlighet och ära i dåraktig synd.

Jesus ber för oss. Som en himmelsk advokat. Johannes säger det i sitt första brev: ”Om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig”. Aposteln Paulus säger uttryckligen att Jesus sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Jesu bön blir en sköld mot åklagaren. Anklagelsen kommer, förr eller senare, inte minst från det egna samvetet, när minnet av synderna hinner ifatt oss. Men aposteln fortsätter: ”Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek?” Aposteln räknar han upp alla tänkbara fiender, död och liv, änglar och andemakter, både i det förflutna och i det kommande, krafter i höjden och krafter i djupet. Ingen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Därför firar vi det nya Förbundets evigt gällande offer. Det konkreta beviset för att Jesus ber för oss.

Amen.