Att få sina ögon öppnade

Tredje Påsksöndagen

Apg 21:14,22-33 1 Pet 1:17-21 Luk 24:13-35

Att få sina ögon öppnade

Skulle vi ha känt igen Jesus på vägen till Emmaus? När de två lärjungarna får sällskap av sin anonyme medvandrare, känner de inte igen honom. Trots att de hörde till kretsen av lärjungar som levt nära honom under lång tid. Deras ögon är förblindade. I Emmaus öppnas deras ögon, men medan han går bredvid dem och talar med dem känner de inte igen honom.

Jesus ställer sig ovetande och frågar vad som hänt. Som en skicklig terapeut får han dem att tala. De berättar villigt om ”detta med Jesus från Nasaret”, att han var en profet, mäktig i ord och gärning inför Gud och hela folket. Men nu är allt ställt på huvudet. En första förklaring till deras blindhet är att sorgen har förblindat dem. Chocken av det som hänt de senaste dagarna. Deras egna överstepräster har fått Jesus dömd till döden och korsfäst. Dessutom har de hört rykten om att han lever, vilket gjort dem uppskakade. Andra har bekräftat att graven var tom, men de förblir förvirrade och förblindade.

Många av oss kan nog känna igen sig i deras situation. Påven Benedikt XVI talar om en slags troströtthet bland många kristna i dagens västerland. En sorgsenhet och brist på frimodighet. Med munnen bekänner vi att han lever, men det märks knappast i våra liv. Kan man märka att vi bär på historiens viktigaste och mest glädjefyllda budskap? Liknar inte många av oss de sorgsna och förblindade Emmauslärjungarna?

Något händer på vägen och när de kommit fram till Emmaus. Något som får dem att genast bryta upp och återvända till Jerusalem. Deras ögon öppnas och sorgen ersätts av en iver att berätta vad som hänt och vem de fått se. – Vad hände? Vad öppnade deras ögon? Kyrkan har fortsatt att läsa om denna vandring, i hopp om att få sina ögon öppnade.

Det första som händer på vägen är att deras hjärtan blir brinnande. Jesus frågar varför de är så tröga till att tro och börjar sedan förklara skrifterna för dem, Mose och profeterna. De kände väl till dessa skrifter, men nu ser de dem i ett nytt ljus. Deras ögon öppnas för skrifternas djupare mening. Jesus förklarar vad som står om honom överallt i skrifterna. Paulus skall säga att en slöja tas bort genom detta sätt att läsa och höra. Jesus öppnar deras hjärtan för texternas andliga mening. Texterna är inte främst antika religiösa texter, med ett för det moderna sinnet blandat innehåll. I grunden handlar de hela tiden om honom, den som går bredvid dem.

Vi hörde ett exempel i första läsningen, där Petrus i en predikan förklarar att psalm 16 i Psaltaren inte bara handlar om David, utan också om Jesus. Psalmens författare säger: ”min kropp skall få vila med förtröstan. Ty du skall inte lämna min själ i dödsriket”. Petrus lyfter på slöjan och säger: ”Denne, nämligen Jesus, har Gud låtit uppstå och vi kan alla vittna om det”.

I andra läsningen hör vi att de kristna blivit friköpta från ett meningslöst liv. Priset är inte silver och guld, utan blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod. De oräkneliga offren i Jerusalems tempel har alla nått sin fullbordan i Jesu död på korset. Det var Jesu korsfästelse som förlamade de två lärjungarna och krossade alla deras förväntningar om att Jesus skulle befria Israel. Denna ”omläsning” av korset ger det ett helt annat ljus. Det finns en mening i det som skett. De hör medvandraren säga: ”Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?” Kunde Guds makt vara så stor att han genomfört en kärleksfull plan genom det som hänt på Golgota? Något börjar brinna i deras hjärtan. Men ännu ser de inte.

När de kommit fram till Emmaus och han tycks vilja gå vidare ber de honom att stanna hos dem. ”De höll kvar honom”, säger evangelisten. De vill inte släppa honom. De vill inte att elden skall slockna i deras inre.

Han följer med in och lägger sig till bords med dem. Trots att han var gäst hos dem, handlar han som husets fader. Han ber bordsbönen. Han bryter brödet och ger åt dem. Då öppnas deras ögon och de känner igen honom. När de senare berättar för de andra, säger de att han gav sig till känna för dem genom att bryta brödet. Brödsbrytelsen öppnar deras ögon. ”Brödsbrytelse” är Lukas ord för eukaristin, inte minst i Apostlagärningarna. Nu stämmer det. Bitarna kommer på plats. Måltiden i Emmaus blir en eukaristi. Vandringen på vägen och vandringen genom skrifterna når sin kulmen och får sin bekräftelse i eukaristin. En bekräftelse på att han lever och att allt som fört fram till hans död och uppståndelse ingår i en plan. Han lever, men på ett annat sätt än tidigare. Det står att han försvann ur deras åsyn. De behövde inte se honom i jordisk gestalt längre. Han är närvarande på ett nytt sätt, i det brutna brödet som han ger dem att äta. Eukaristin är beviset för att han står för sitt löfte att vara med sin kyrka alla dagar intill tidens slut.

Sedan dess går kyrkan samma Emmausvandring i varje mässa. Först genom att lyssna till skrifterna. Sedan genom att bryta brödet. Eukaristin gör oss till påskmänniskor, med brinnande hjärtan och öppnade ögon för den Herre som går vid vår sida, upplyser oss med sitt ord, ger sig själv i det brutna brödet och möter oss i den som lider.

Ändå måste vi erkänna att också för dem som regelbundet firar detta mysterium, kanske varje dag, också vi kan bli tröga och sorgsna. Rentav förblindade. Man kan ha all kunskap och känna till alla svar. Ändå liknar man de två lärjungarna, innan man fått ögonen öppnade.

En monastisk lärare på 1100-talet säger, paradoxalt nog, att man bara kan se om man själv blir ett bröd. Avsikten med eukaristin är att vi skall bli det vi äter. Att vi själva ska bli ett bröd som låter sig brytas och förtäras. Jesus ödmjukade sig intill döden. Han gav sitt liv. Lärjungarna får del av det brutna brödet för att gå samma väg.

Det är vägen till livet och till öppnade ögon. Det tröga och trånga hjärtat kan förvandlas. Vrede kan ersättas med saktmod. Självömkan med kärlek, och bedrövelse med frimodighet och hopp. Det är ödmjukhetens hemlighet. Den ödmjukhet som fått löfte att upphöjas. Den som utblottas på egen kraft blir lik en drömmande som börjar blinka mot ljuset. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.

Amen.