4 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

1 Kor 12:31-13:13 Luk 4:21-30

Kärlekens fascination och utmaning

Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Vi har hört vad som hände när Jesus predikade i sin hemstad Nasaret. Först möttes han av lovord och entusiasm. Men sedan vände det till sin motsats. När han inte ställer upp på deras krav blir han avvisad.

Något liknande gäller kärleken. Den väcker först allas entusiasm, men när den själv stäl­ler krav avvisas den som orimlig. Vi hörde den beskrivas i andra läsningen. Det väcker fascination, detta trettonde kapitel i första Korintierbrevet. Det är en njutning att läsa och att lyssna. Något vaknar till liv i människan, troende eller inte. Så skulle man leva. Det be­hövs inga argument. Kärleken är sin egen motivering. Ungefär som glädjen och skönhe­ten. Ändå är det inte flummigt eller enbart romantiskt. Apostelns tanke är glasklar. Han går steg för steg, från det kända till det okända.

Församlingen i Korint hade fått stora andliga gåvor, tro och kunskap, tungotal och för­må­gan att bota sju­ka, men sådant, säger aposteln, är utan värde när det saknas kärlek. Många kan nog be­kräfta det. Andlighet utan kärlek ger en falsk ton. Också när en gåva ges enbart av plikt är det något som saknas. Man kan beundra den som skänker stora sum­mor eller gör stora insatser för de nödlidande, men något fattas. De flesta förstår att fanatiska ”martyrer”, som dess­utom ”offrar” oskyldiga, har missförstått hela saken.

Aposteln försöker beskriva vad kärleken är. Man märker hur mycket svårare det är. Han säger att kärleken är ”tålmodig och god”. Men sedan tvingas han gå en omväg ge­nom att säga vad den inte är. Som när teologin talar om Gud genom att säga vad han inte är, efter­som det är så mycket svårare att säga vad han är. Kärleken är inte strids­lysten, inte skryt­sam, inte uppblåst; inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Var och en kan använda detta som en spegel, en biktspegel, som avslöjar oss, som visar hur vi ser ut, när vi jämför oss med originalet, hur livet är tänkt.

Inte heller handlar det enbart om känslor. Kärleken är inte blind. Den står inte i mot­sats till sanning­en. Kärleken ”gläds med sanningen”. Men sanningen å sin sida är inte kall, utan genomsyrad av kärleken. Därför griper den inte till våld, när den prövas. Inte heller tar den till flykten. Den bär allt. Den uthärdar allt. – Här börjar många tveka eller undra. Vem kan uthärda allt?

Den naturgivna kärleken till de närmaste, moderskärleken, kärleken till familjen, till vän­ner och meningsfrän­der, till den egna gruppen eller rasen, sådant har sina gränser. Den drar gränser just kring dem som av naturen står oss när­mast. Men här beskriver aposteln något som överskrider sådana gränser.

Som när Jesus i Nasaret påminner sina judiska landsmän om att Guds kärlek har gått ut­över de judiska gränserna. Änkan i Sarepta och Naaman i Syrien fick hjälp, medan ju­darna led nöd. Då blev han en utmaning för dem. Där gick en gräns för dem.

Kärleken överskrider gränsen för den egna förmågan, den som säger: Nej, nu får det vara nog! Detta är för mycket begärt! Någon måtta får det vara! Också den som har upp­giften att förmana eller bestraffa, måste tydligen göra det av kärlek. I Bergspredikan upp­manar oss Jesus att inte bara äls­ka bröder och vänner, utan också fiender och dem som har sårat och kränkt oss. Dem som vi spontant avskyr och tycker illa om. Kärle­ken ut­här­dar allt, sade Paulus. I den fromma drömmen vill man kanske instämma. Men i prakti­ken?

Det är då vi frestas att sluta lyssna. Att dra en gräns för vad vi vill höra. En gräns vid vår egen förmåga. Och riskera att missa själva poängen. Det aposteln beskriver är något ut­över den egna förmågan. Något som måste ges oss. Av någon som äger denna förmåga och som själv älskar oss så mycket att han vill ge oss den. Långt innan vi själva är det minsta älskvärda. ”Medan vi ännu var syndare”, säger aposteln. Vi anar att det är sin Herre aposteln har i åtanke. Det är inte en teori eller ett ideal aposteln beskriver, utan en person, den Herre som han tidigare förföljde, men som övervann hans hat. Den Herre som själv bar allt och uthärdade allt. För vår skull. Ordet kärlek kan bytas ut mot namnet Jesus.

Ändå använder vår påve kärleken mellan man och kvinna som den tydligaste bilden för vad kärlek är. Kärleken inte bara är något som Gud visar oss. Kärleken är ömsesidig. Den söker gen­svar. Den kärlek som Gud visar oss är inte fullbordad innan vi har tagit emot den och be­svarat den. Samtidigt som vi är helt beroende av den som en källa att ständigt ösa ur.

Aposteln talar om ett växande, från barnstadiet till den vuxna mognaden. ”Sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga”, säger han. Barnet kan inte låta bli att ge efter för sina emotionella behov. Långsamt får det lära sig att styra och disciplinera sådant, som an­nars skulle växa vilt. I kärlekens skola får människan lära sig att hon inte behöver ge efter för irri­tation och vrede, för självömkan och avundsjuka. Vi har inga skyldigheter mot vår köttsliga natur, säger aposteln på ett annat ställe. Inte främst för att lagen kräver eller förbjuder, utan för att vi har fått del av kärleken. Det finns en väg som är öppnad för oss. Vägen tillsammans med Jesus. ”Utan mig kan ni ingenting göra”, säger han. Men där ges också ett löfte: ”Den som förblir i mig bär mycken frukt”.

Cistercienserna talar om kärlekens skola (schola caritatis). ”Ingenting hårt och ingenting tungt är det”, säger den helige Benedictus. Även om det kan kräva ”lite stränghet för att ut­rota fel och bevara kärleken”. Ty i grunden handlar det om att ta emot alltmer av den gåva som ges oss. Någon frågade: ”Är det svårt att älska?” Han fick svaret: ”Inte för den som gör det”. ”Lär av mig”, säger Jesus, ”som har ett milt och saktmodigt hjärta”. Det är i den skolan och på den vägen vi upptäcker att hans ok är milt och hans börda lätt. Paulus kal­la­de det en väg ”som är överlägsen alla andra”. Den helige Benedictus kallar det en livs­väg, där ”hjärtat vidgar sig och man löper Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma”.

Det är det märkliga – den första spontana fascinationen inför kärlekens höga visa inne­håller mera sanning än den fascinerade själv anar. Människan måste följa Jesus för att upptäcka detta ”mera”. Inte ens när människorna i Nasaret avvisar honom tar kärleken slut. Han ”fortsätter sin väg”, står det. Han fortsätter den väg som fullbordas på kor­set. Det är den kärle­k som uthärdar allt. Det är inför den kärleken som våra liv avgörs och en gång skall dömas.

Amen.