32 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

1 Kung 17:10-16 Heb 9:24-28 Mark 12:38-44

Mjölet i krukan

Mjölet i krukan tog inte slut. Så berättas det om änkan i Sarefat i dagens första läsning. Hur många hungriga och fattiga i världen önskar sig inte en sådan kruka? Men det gäller också varje människa, som märker att de egna krafterna är begränsade. Också änkan i evangeliet hörde till de fattiga. Hon ägde bara två kopparslantar. Två av de minsta judiska mynten. Och dem ger hon bort, precis som änkan i Sarefat först bakar ett bröd till profeten. Vari består dessa änkors hemlighet? De tycks känna till en kruka med kraft som inte tar slut.

Det är inte svårt att föreställa sig scenen vid offerkistan i en av templets förgårdar. Jesus har tagit plats i närheten och iakttar hur folk kommer med sina gåvor och offer. Det fanns tretton kistor för olika ändamål. En av dem var avsedd för rökoffer, uteslutande till Guds ära. Det är i detta syfte änkan bär fram sitt offer. Förmodligen togs gåvan emot av en präst, som också kungjorde gåvans storlek och dess ändamål. Många rika ger stora gåvor. Men så kommer den fattiga änkan och lägger ner två kopparslantar, ”några ören”, som översättningen lyder. Kontrasten är tydlig. Men Jesus säger att det är änkan som lägger ner mer än alla de andra.

Jesus ser inte bara gåvan och dess storlek. Han ser också givaren och hans hjärta. De rika ger, säger han, av sitt överflöd, medan änkan ger allt hon äger. De rikas gåva kunde kvantitativt vara stor, med det betydde inte så mycket, eftersom de behöll det mesta för egen del.

Änkan hade kunnat behålla den ena av de två slantarna för dagens behov, men hon ger allt, utan att behålla något för egen del.

De rika och deras andliga släktingar genom tiderna försöker beräkna hur de skall hålla sig väl med Gud, utan att släppa taget om världen. De försöker undvika grova synder och ger ibland en något så när stor gåva. Den fattiga änkan sysslar inte med sådana beräk­ningar. Hennes hjärta är enfaldigt. Ändå är hon inte dum. Hennes offer är ingen impuls­handling. Hon har, som aposteln säger, ”beslutat i sitt hjärta”, och bär fram sin gåva utan beräkningar, med ett enkelt och odelat hjärta.

En första tröst i detta evangelium är att Gud inte begär något annat av oss än det vi har. Vad det än gäller: pengar, tid, talang, kraft eller förmåga. Änkan gav ”i sin fattigdom”, hon bär fram sitt armod. Ingenting är för oansenligt att offras åt Gud. Vi behöver inte vänta tills vi samlat något stort och pampigt. Vi behöver inte vänta tills vi nått den eller den graden av helighet. Ingen behöver säga: Jag är för dålig. Jag har ingenting. Jag kan ingenting. Änkan hade ju kunnat stanna hemma och tänka: Jag har ingenting att komma med. Jag passar inte bland de fromma. Fienden viskar sådant i våra hjärtan ibland: ”Det finns ingen rädd­ning för honom hos Gud”.

Men här ligger både trösten och utmaningen. Vi är aldrig så fattiga och kraftlösa att vi inte kan bära fram det vi har, även om det bara är en brist, ett rop eller den enklaste bön. Kanske bara en bekännelse av samma gamla synder som tidigare. Publikanen i templet hade bara en bön att komma med: ”Gud, var nådig mot mig syndare”. Det utmanande är att vi får och måste bära fram det vi har, utan förbehåll, allt vi har. Offra den tro och den vilja vi ändå har, också när allt bara känns som en brist. Och beslutsamt avvisa den murk­na vällusten, som ligger i att förkasta och utesluta oss själva. Den förrädiska lusten att döma ut oss själva som hopplösa, vilket egentligen är ett förklätt högmod. Också när krafterna är uttömda. Det är då vi kan göra det största, att låta Gud handla. ”Lita på Her­ren, han kommer att handla.” Ständigt på nytt. Inte stanna i det egna fängelset. I den egna begränsningen.

Allt tas emot av Gud. Också den minsta gest av tålamod och generositet, av tro och hopp, även om det tycks vara det sista vi har kvar. Det som efterfrågas är inte framgång eller duktighet, utan kärlek. Kanske bara ett leende, ett glas vatten till den törstige eller en bön för våra ovänner. ”Kärleken är det som driver dem att gå vidare mot det eviga livet”, säger den helige Benedictus, det både enklaste och svåraste.

Evangeliets änka har en själsfrände i änkan i Sarefat på profeten Elias tid. Det var hungersnöd i landet, verklig nöd under flera år, på grund av uteblivet regn. Denna änka är ute för att samla ved och baka bröd av sitt sista mjöl för sig och sin son. Hon räknade inte med något mera. Bara döden återstod. Nu uppmanas hon av profeten Elia att först baka en kaka åt profeten. Och sedan lita på löftet att mjölet inte skulle ta slut. Kvinnan gör något så enkelt som att sätta tro till profetens ord. Och inte bara i tanken. Hon lyder i tro – och upptäcker att löftet var att lita på. Mjölet i krukan tog inte slut. Inte heller fattades det olja i kruset. Hennes enkla tro öppnade dörren för det gudomliga tillflödet.

Något liknande berättas om den helige Benedictus en gång när förvaltaren klagade över att mjölet var slut och han därför ville avvisa en tiggare vid porten. Förvaltaren får en kraf­tig förmaning och uppmanas att förse tiggaren med det han bad om. Morgonen därefter har någon ställt en säck mjöl utanför porten.

Det berättas om en kvinna, som alltid höll husets dörrar öppna för dem som behövde, trots att tillgångarna var små. Det fanns många munnar att mätta i den egna familjen. Hon fick frågan hur det hela gick ihop och svarade: ”Jag skyfflar ut och Gud skyfflar in. Men Guds skyffel är större än min”.

Det är samma hemlighet som aposteln Paulus förkunnar för de kristna i Korint när han uppmanat dem att bistå de nödlidande i Jerusalem. ”Den som sår snålt får en snål skörd”, säger han, ”och den som sår rikligt för en riklig skörd”. Den yttre gåvan måste bäras fram med glädje, ”ty Gud älskar en glad givare”. Men så fortsätter han och där anar vi hemlighe­ten: ”Gud förmår ge er allt gott i överflöd, så att ni alltid har allt vad ni behöver och själva kan ge i överflöd till varje gott ändamål”. Den generöse blir själv ”rik på allt och kan visa en gränslös frikostighet som framkallar tacksägelser till Gud”.

I varje mässa firar vi detta mysterium, detta märkliga utbyte. När vi bär fram våra gåvor i mässans offertorium, samtidigt som kollekten samlas in. Vi bär fram brödet och vinet som uttryck för oss själva och vår egen överlåtelse. Varje kommunikant lägger sin oblat. Men den oblat vi tar emot i kommunionen är vida värdefullare än den vi bar fram. ”Av jordens frukt och människans arbete bereder du åt oss livets bröd.” Gud frågar efter vårt offer och vår överlåtelse, men inte för att beröva oss något, utan för att göra oss rika, för att han älskar oss och vill ge oss offret av sig själv, sin egen älskade Son. Den helige mässan är ett mönster för hela livet i tro och kärlek. Det enda Gud begär av oss är att vi litar på honom och handlar därefter.

Hela det kristna livet är en skola i denna konst, konsten att finna den kruka vars kraft inte tar slut. De båda änkornas exempel visar att ingen är utesluten från denna väg. I deras exempel ryms kraften i hela evangeliet. Ge, och ni skall få. Kraften fullkomnas i svagheten. Därför bär vi nu fram vår tro och oss själva och tackar Gud för löftet att i svagheten blir kraften störst.

Amen.