Må Kristi ljus förjaga allt vårt mörker!

PÅSKDAGEN

Apg 10:34a,37-43  Kol 3:1-4  Joh 20:1-9

Må Kristi ljus förjaga allt vårt mörker!

I morse fick jag en hälsning från en god vän. Den löd: Må Kristi ljus förjaga allt hjärtats och sinnets mörker. Vi hörde samma påskhälsning i natt när påskljuset hade tänts vid elden: Må Kristi ljus förjaga allt vårt mörker! I morse stod det också en korg utanför klostrets dörr, en korg med påskgåvor och ett litet kort. Tidigare i veckan hade vi fått ett annat kort från samma givare. De två korten är sinsemellan helt olika. På det ena ser jag den sårade, klädd i törnekrona och den röda manteln. Hans huvud är sänkt i smärta och djupaste sorg. På det andra kortet läser jag: ”Påsk, o himmelska glädjedans! …högtid, då hela skapelsen möts och förnyas!” Runt texten ser jag blommor, en skuttande hare, fåglar, ett bi och olika växter, men också änglar och dansande människor. De två korten hör ihop. De behöver varandra. I påsken firar vi både Kristi lidande och hans uppståndelse. För de första kristna var påsken en enda högtid. Vi är döpta till hans död och till hans uppståndelse. Utan uppståndelsen slutar allt i sorg och meningslös död. Utan hans lidande stannar glädjen på ytan och förflyktigas vid nästa prövning. Det är den lidande som har uppstått. När vi tänker på det ena behöver vi det andra. För att förjaga hjärtats och sinnets mörker.

Vi märker detta samband i denna högmässa, inlett med ett introitus, präglat av stillsam eftertanke, också i tonläget. Påskens jubel är inte en övergående berusning. Den har vuxit fram ur lidandet. Som första läsning har kyrkan valt en predikan av aposteln Petrus ur Apostlagärningarna. I korta satser, näs­tan som en trosbekännelse eller ett utdrag ur en katekes, sammanfattar den Jesu liv. Från dopet i Jordan fram till korsfästelsen och uppståndelsen. Denne Jesus, som vandrade omkring och gjorde gott, hängde de upp på en träpåle och dödade. Allt lidande och all orätt finns med i hans kropp. Det är denna sargade kropp som Gud uppväckte på tredje dagen. Därför finns det hopp. Det är denne Jesus, som skall få sista ordet. ”Gud har bestämt honom till att döma levande och döda”.

I responsoriepsalmen, ur psaltaren 118, sjöng vi: ”Detta är den dag som Herren har gjort”, den första dagen i den nya skapelsen, den ”åttonde dagen”. Ty ”den sten som byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten”. Det största onda, när människorna avvisade den Gud hade sänt, detta onda förvand­lades av Gud till hörnsten i ett nytt tempel. Sådan är kärlekens allmakt. Påskens jubel dyker inte upp ur tomma intet. Det är det onda i vår värld, samlat i korset, som förvandlas till gott. En förebild har vi i be­rättelsen om Josef och hans bröder i GT. Hans bröder utlämnade och sålde honom till främlingar. Efter prövningar i Egypten upphöjdes han och räddade folket från en hotande hungerkatastrof. När han åter­ser sina förskräckta bröder säger han: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo”. Det är vad Jesus säger till sina lärjungar och till alla syndare denna dag. Den som inte vågar se sin synd kom­mer inte åt det utlovade glädjen. Utan kors ingen uppståndelse. Sådan är denna dag. ”Av Herren har den blivit detta, underbart är det i våra ögon”.

I andra läsningen ur Kolosserbrevet uppmanades vi att sträva efter det som finns däruppe, efter Guds rike och föreningen med honom. En sådan strävan är självklar för den religiösa känslan. Men nu säger aposteln: ”Ni har ju dött och lever ett osynligt liv med Kristus hos Gud”. Påskens glädje kommer inte bara som ett allmänt glädjetillskott. Något måste dö först. Den själviska människan, den som bara vill fortsätta som förut, även om den blir religiös, men som inte vill överlåta sig åt Guds vilja. När sinnet förmörkas, så är det en påminnelse om att denna död inte är fullbordad. Då vänder jag blicken på nytt till den första av mina bilder, den med smärtomannen. ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.”

Påsksekvensen före evangeliet uttrycker både påskens kosmiska dramatik, hur död och liv gick i när­kamp, och de konkreta historiska spåren efter denna kamp, huvudduken och bindlarna som lämnats kvar i graven. Men också om priset för denna seger. ”Kristus som själv var skuldlös gav sitt liv för oss alla.” Samma påminnelse får vi i versen före evangeliet. Hela påsktiden sjunger kyrkan om det slaktade lam­met. Inte för att förminska påskglädjen, utan för att bevara oss i den. Det osyrade brödet är renhetens och sanningens osyrade bröd.

Därmed har vi nått påskevangeliet i evangelisten Johannes stillsamt genomtänkta variant, utan den dramatik med änglar, jordbävning och skräckslagna vakter som särskilt Matteus förmedlar. Steg för steg beskriver han hur älsklingslärjungen, förmodligen han själv, kommer till tro. När han och Petrus får höra att graven är tom ger de sig av på en märklig kapplöpning till graven. Det står uttryckligen att Johannes sprang fortare än Petrus. Fäderna förklarar denna dråpliga information med den större kärlek som Jo­hannes besitter. Det är kärlekens iver, den goda iver som den helige Benedictus talar om i hela sin regel. t.ex. när han om portvakten säger: ”Han skall ge besked i all vänlighet och gudsfruktan, snabbt och med kärlekens iver”. Evangelisten berättar små, men viktiga detaljer. De ser bindlarna och huvudduken, ordentligt hoprullad på ett ställe för sig. De har gjort sitt nu.

Om Johannes står det: ”han såg och trodde”. För Petrus tog det lite längre tid. Han hade mera på sitt samvete. Men också han är på väg att få sitt sinnes mörker förjagat. Johannes berättar om det i ett senare kapitel.

Den tomma graven är ett tecken på att Gud fullbordat sitt verk, för att förjaga allt mörker från våra hjärtan. Allt är fullbordat. Smärtornas man har uppstått från de döda!