DEN HELIGA FAMILJEN

1 Mos 15:1-6;21:1-3 Hebr 11:8,11-12,17-19 Luk 2:22-40

Kyrkan gör det inte lätt för sig när hon skall undervisa om familjen. Den heliga familjen, Josef, Maria och det nyfödda barnet, ställs fram som ett föredöme. Men var denna familj särskilt lyckad och fram­gångs­rik? Josef var inte barnets biologiska fader. Familjen var fat­tig. Barnet fick födas utanför alla sociala och me­dicinska skyddsnät. Familjen får nattetid fly till främmande land, undan hotande knektar. Barnets jordiska karriär skulle sluta i mänsklig vanära. Det är alltså ingen glättad eller romantisk familjebild som kyrkan fram­ställer. Ändå ställs den heliga familjen fram som en förebild. Evangeliet berättar hur Josef och Maria för barnet till Jerusalem för att frambära det stadgade offret. Därefter återvän­der de till Nasaret, deras hemstad i Gali­léen. Så mycket mera får vi inte veta om Jesu barndom och uppväxt.

Det fanns ingen skylt i Nasaret som talade om att här bor ”den heliga familjen”. Ano­nymt och i all stillhet levde familjen där, som alla andra familjer. Maria lärde sin son de vanliga judiska bönerna. Av sin far lärde han sig timmermannens, snickarens, yrke. På sabbaten går de till synagogan. En gång om året beger de sig till Jerusalem för att delta i påskfirandet. När Jesus är tolv år gammal får han själv följa med. Sedan berättar evan­gelisten att de återvänder till Nasaret och att Jesus lydde sina föräldrar i allt. Vår fantasi får inte mycket material för hur familjelivet såg ut. Hans mor gömde och begrundade i sitt hjärta. Vad Josef tänkte vet vi ingenting om. Sannolikt dog han någon gång under Jesu uppväxt och Jesus kanske övertog ansvaret som familjeförsörjare. Men i det stora hela så är det trettio tysta år.

Här ligger varje familjs storhet och hemlighet. Bortom det sensationella och iögonen­fallan­de. Famil­jen är lika ödmjuk som jorden, i vilken fröet växer till. Familjen är jordmå­nen för den väx­ande människan. Det gör varje familj helig. När vi oroas av familjens ho­tade ställning, när vi upprörs av de angrepp på familjen som ägt rum under lång tid, så lär oss familjen i Na­saret att varje familj är helgad. Den har en tyngd och en betydelse som ingen politik eller social ingenjörskonst kan omintetgöra. Familjen fanns där långt före staten. Familjen är urcellen i den mänskliga gemenskapen. Ideologier och mänskliga svek kan försvåra för och näst intill förstöra familjen, men redan lite eftertanke vet att varje människa har sin far och sin mor att tacka för att hon lever. Varje kultur, värd nam­net, vet att vi är skyldiga våra föräldrar respekt och heder. Hur stora svagheter de än har eller har haft. Varje tro­gen far och mor är värd ett nobelpris. Samtidigt vore det ett sabo­tage mot familjen att försöka leta fram en värdig pristagare. Vad stort sker, det sker tyst. Fami­ljen är helgad därför att Gud genom den ger oss livet och där låter det växa till. Ju mer kyrkan har för­stått Jesu hemlighet desto mer har hon också velat hedra och vörda Jo­sef och Maria.

Familjen är helgad av vår Herres eget inträde i världen. Jesus kommer inte ner till jor­den som en fix och färdig människa, ännu mindre som en ängel. Han växer upp under våra egna villkor. Gud träder in i vår mänskliga tillvaro genom att låta sig fostras och växa till i en vanlig familj. Här är grunden till föräldrarnas höga kallelse. Konciliefäderna säger: ”I sitt äktenskapliga liv och genom att ta emot och fostra sina barn hjälper de varandra till helighet. På sin livsväg och i sitt levnadssätt har de sin egen nådegåva inom Guds folk.” Det vanliga är upphöjt och helgat till ett sakrament. Den grundläggande enheten mellan man och hustru bär på en särskild nåd, som makarna dagligen ger åt varandra genom sin trohet och kärlek. Någon sade med problem i sitt äktenskap: ”På ytan kan det vara oroligt och fyllt av spänningar, men på djupet är det lugnt, där är vi förenade.” Familjen är en ”hemmets kyrka”, där föräldrarna är de första som förkunnar tron för sina barn genom sitt ord och sitt exempel. Därför är föräldrarnas arbete och möda, deras oro och bekymmer, omslutna av kyrkans och den heliga familjens särskilda förbön.

Ingen samhällelig institution kan ersätta det som familjen är och gör. Familjen är vad Bene­dictus säger om klostret: ”en skola i Herrens tjänst”, en skola i konsten att leva som männi­ska, den grundskola, som skall befrämjas och skyddas av alla goda krafter i sam­hället.

Josef visar i handling en faders uppgift. Skriften berättar ingenting om hans tankar, men han tar Maria till sig och så blir han sin och alla familjers beskyddare och väktare. Vad skulle inte kunna ske om de många osäkra och frånvarande fäderna i vår tid vågade ta Josef som sitt föredöme?

Marias närhet till Jesus ger henne del i sin sons levnadsöde. ”Också genom din själ skall ett svärd gå”, säger den gamle Symeon. Är inte detta, i förstone så speciella, ett tröstens och styrkans ord till alla mödrar och fäder som ser sina barn gå oväntade eller vilsna vägar? Föräldrarna behöver både styrka och tröst. Så att de inte resignerar och abdikerar från sin uppgift, men inte heller grips av panik och tar till okloka metoder. Att både ge barnen den frihet Gud gett dem, utan att ändå svika sin skyldighet att fostra och vägleda. Vem kan trösta och ge bättre råd än Maria, hon som fortsatte att överlåta sig, också när hon inte förstod sin Sons väg, men som på andra sidan korset fick honom tillbaka och så blev en moder för alla troende. Maria kan trösta och försona barn och föräldrar med varandra. Det är ju inte bara barnen som är olydiga eller går felaktiga vägar. Många föräldrar bär på skuld i förhållande till sina egna barn. Många barn har svårigheter att förlåta och förso­nas med sina föräldrar. Ett enkelt råd är att anförtro sig till Maria, till henne som lät svärdet gå genom sin egen själ. Hon liknar Abraham, som inte tvivlade när han fick löfte att Sara skulle föda en son, trots att han var ”så gott som död”.

Dagens läs­ningar handlar dessutom om två andra personer som hade kommit till hög ålder. Symeon, som säkert var en gammal man, och Hanna, som var åttiofyra år, och som tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. ”Ännu i hög ålder skjuter de skott, de är fulla av sav och kraft”, sjunger psal­taren. Alla är med, unga och gamla, gifta och ogifta, far- och morföräl­d­rar, faddrar och vänner. De hör alla till den stora familj ur vilken det nya växer fram.

Trons väg är invävd i den vanliga familjens vånda och glädje. I det vanliga familje­livet är Gud med oss. Både med sin tysta närvaro och med sin försonande kraft. Jesus, vår frälsare, lät sig födas och växa upp i en mänsklig familj, för att helga den, för att göra den, trots all sin bräcklighet, till ett tecken på den slutliga och allt omfattande familjens enhet i Guds eviga rike.

Amen.