Trogen vaksamhet

33 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Ords 31:10-13, 19-20, 30-31 1 Thess 5:1-6 Matt 25:14-30

Trogen vaksamhet

Vi bekänner det varje söndag. Vår tro att Herren skall komma tillbaka. Tiden går inte mot död, kaos och upplösning. Den går mot sin fullbordan. Aposteln Paulus kallar det Her­rens dag. Det visste man i Thessalonike, där aposteln lagt den första grunden. ”Om tid och stund behöver man inte skriva till er.” Ändå hade det uppstått frågor. Man undra­de om denna Herrens dag skulle ske medan den första generationen ännu levde. Och så­dana frågor dyker upp nu och då i historien. Man vill exakt veta dag och stund. Därför förklarar aposteln ytterligare.

Han säger att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. Det betyder att vi inte vet vare sig dag eller tidpunkt. Det går inte, och skall inte gå, att räkna ut i förväg. Lika lite som vi kan räkna ut vår egen dödsdag. Ändå vet vi att den dagen kommer. Tron sä­ger oss att den sammanfaller med Herrens dag. Ingen slipper undan, säger aposteln. Den kommer lika oväntat som värkarna för en kvinna som skall föda.

Detta kan låta hotfullt. Och det är en varning för den som ostört vill samla i sina la­dor och leva som om han vore suverän herre över sitt liv. Men så följer apostelns goda bud­skap: Ni lever inte i mörkret. Ni är alla ljusets och dagens barn. Han påminner bre­vets mottagare och lyssnare om att de redan är i ljuset. Den som skall avsluta våra liv och sätta sigill på historien är ingen okänd och hotfull potentat. Domaren är någon som de redan kän­ner som en nådig och barmhärtig Herre. Han har dragit dem ut ur skräck­ens och mörkrets rike. Han har gjort dem till ljusets barn. Framtiden har redan kommit. ”Den som hör mitt ord”, säger Jesus, ”och tror på honom som har sänt mig, han har e­vigt liv. Han faller inte un­der domen utan har övergått från döden till livet”.

Denna tro hjälper den kristne att inte råka i panik eller dras med av främmande lä­ror. Det ger en grundtrygghet, samtidigt som också den kristne behöver det slutliga per­spek­tivet för att inte somna och bli likgiltig. ”Vi tillhör inte natten eller mörkret. Därför får vi heller inte sova som de andra utan måste hålla oss vakna och nyktra.”

Denna trogna vaksamhet ser vi i evangeliets liknelse om förvaltarna. Enligt den sker det yttersta avgörandet i vardagen. Den största talenten vi har fått är tron. Visshe­ten om att våra liv är en gåva. Allt vi har av tid och krafter, talanger och ägodelar, tro och kär­lek, är gåvor från Gud. ”Allt det goda vi får, kommer från ovan, från himlalju­sens fader”, sä­ger aposteln Jakob. Vi äger inte vårt liv och våra gåvor. Vi har fått dem till låns, för att för­valta dem.

Ändå är vi inte slavar, ännu mindre robotar, som bara måste följa givna instruktioner. Liknelsens Herre gav inte detaljerade anvisningar om hur tjänarna skulle handla. Vi har ett eget, per­­sonligt ansvar. Vi har frihet att efter eget omdö­me, med egen fantasi och kreativitet förvalta de gåvor vi har fått. Målet är inte att bli framgångs­rika och lyckas i egna och omvärldens ögon. Målet är att en gång få redovisa och återlämna alltsam­mans till den som givit oss gåvorna.

Vi har olika gåvor. Det står att mannen delade ut talenterna ”åt var och en efter hans förmåga”. Varje människa har fått gåvor som passar just honom eller henne. Varje män­niska är unik, med sin egen personliga utrustning. Ingen har alla gåvor, men alla har nå­gon. Ändå har avunden fått insteg i denna goda ordning. Män­niskan lockas att se med avund på de andras gåvor, och rentav skaffa sig en ur­säkt att förakta och gräva ner de egna.

Redovisningen skall ske i fullkomlig rättvisa. Vi skall inte dömas efter något standard­mått, utan efter hur vi förvaltat just det liv och de gåvor vi har tagit emot. Det är både en tröst och ett ansvar. ”Av den som fått mycket skall det krävas mycket”, säger Jesus. Men ingen har heller fått så litet att han slipper redo­vis­ningen. Inte heller den som handlar i lydnad är befriad från eget ansvar. Förvalta­ren i Benedic­tus regel skall fullgöra sin tjänst i lydnad, ”enligt abbotens uppdrag”, men ändå ”med omdöme”, eftersom han ska ”avläg­ga räkenskap på domens dag”.

Den lön som utlovas är fullkomligt rättvis, men får inte jämföras med medaljer och jordiska belöningar. Evangeliet är ingen kurs i självförverk­ligan­de eller i konsten att lyckas i affärer. Tjänaren belönas inte för att han har lyckats, utan för att han har varit god och trogen. För att han tagit emot och förvaltat sina gåvor av Gud – som är god och trofast.

Vi har inga skyldigheter mot köttet” säger aposteln. Vi är inte slavar under de krav som begär, konventioner eller trender sprider omkring sig. Vi har tagits i tjänst av Herre, den sanne Konungen. Denne Herre inbju­der rika och fattiga, lärda och olärda, svaga och starka, fariséer och syndare att vända om från slaveriet under de många makterna till att leva ett nytt liv under en enda Herre. De största gåvorna vi har fått är tron, hoppet och kärle­ken. Ingen av dem får grävas ner. Den enda människa som Jesus personligen lovat paradiset är en rövare, som i elfte timmen frågade efter Herrens god­het. Aposteln upp­manar oss att hålla fast vid just detta, Herrens godhet. Men där blir han, i likhet med sin Herre, omutligt allvarlig: ”Du ser att Gud är både god och sträng: sträng mot dem som har fallit, god mot dig om du håller fast vid hans godhet; annars blir också du borthug­gen.”

Här finns orsaken till domen över den som grävt ner sitt pund i jorden. Det är frestan­de att tycka synd om honom. Men hans rädsla är inte så ömkansvärd som den ger in­tryck av. Han är inte bara lat och oföretagsam, han använder sina kraf­ter och funde­ringar till att bedöma sin Herre. När han säger att hans Herre är ”en hård man, som skör­dar där han inte har sått”, då är det tjänaren som dömer sin herre och som letar efter en ursäkt för att trösta sin egen ovilja. Han vill leva sitt liv på egna villkor, samtidigt som han försöker uppehålla ett sken av gudsfruktan.

Den räddhågade hållningen möter hos den som vägrar att ta ett eget ansvar och ändå lägger skulden på andra eller på annat. Eller hos den som av rädsla att göra fel inte gör nå­gon­ting.

Evangeliet förkunnas för att befria från denna rädsla. Det första steget är att vå­ga se den. Gå inte omkring med obiktade synder! Tveka inte att be om hjälp, hos en själasör­jare och hos ho­nom som är den Starkare, men som kallar på dem som är tyngda av bördor. Det är ing­en mänsk­lig duktighet det handlar om, utan om trogen vaksamhet. ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er, säger Herren. Om någon är kvar i mig, bär han rik frukt”.

Den ödmjuke finner kraft i eukaristin. Där ges hoppet att en gång få höra: ”Du har varit trogen i det lilla. Gå in till glädjen hos din herre.”

Amen.