ALLA SJÄLARS DAG

Klag 3:17-26 Rom 8:14-23 Joh 6:37-40

Hoppet om den slutliga reningen

Livet är ingen dans på rosor. Ändå håller vi kampaktigt fast vid det. Ständigt påminns vi om konflikter, sjukdomar eller plågas av oro. Ändå tänker de flesta att sådant är un­dan­tag som vi snart skall få bukt med. Vi gläder oss åt att vetenskapen har funnit bot för en rad sjukdomar, men bortser från att det ständigt dyker upp nya. Varje dag är ett steg närmare döden, ändå skakar de flesta av sig denna insikt och försöker leva som om dö­den inte fanns.

Job är mera realistisk. ”En trältjänst är människans tid på jorden. Hon är som en slav som längtar efter skuggan. Månad efter månad av elände, nätter av plåga har blivit min lott.” I Klagovisorna hör vi ett vittnesbörd: ”Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet! Ständigt tänker min själ på det och är bedrövad i mig.” Aposteln Paulus säger att allt är lagt under tomhetens välde, att den suckar och våndas. Skapel­sen klagar och längtar. Den ser med en slags avundsjuka på Guds barns frihet, men vet egentligen inte vad den vill befrias från. Människan försöker uppehålla, bota och för­länga livet, men är det värt all denna möda? Vem vill egentligen leva detta liv i ett oänd­ligt antal år? Ändå slutar inte människan att hoppas och längta. Vi sörjer när någon tas ifrån oss. Ändå skulle odödlighet vara en outhärdlig börda. Att tänka sig det eviga livet som ett oändligt antal kalenderdagar är inte särskilt lockande. Sannolikt har en sådan tanke bidragit till att begreppet evigt liv har kommit i vanrykte. I sin encyklika om hoppet, som nu kommer ut i svensk översättning, reder vår påve ut hur det historiskt har kommit därhän. Han citerar en kyrkofader (Ambrosius), som säger att odödligheten, när den förstås som en förlängning av de jordiska villkoren, snarare är en börda än en fördel, såvida inte nåden består.

Nåden, det nya som kristendomen förkunnade i den trötta antikens värld, väckte an­tingen löje, opposition – eller intensiv nyfikenhet. På Areopagen var det några som ville höra mera, när Paulus talade om uppståndelsen från de döda. Själv kan han säga: ”För mig är livet Kristus, och döden en vinning.” I dagens andra läsning vittnar han om detta nya, som får våra lidanden i denna tid att ingenting betyda. Skapelsen väntar otåligt på att Guds sö­ner skall uppenbaras. Han liknar skapelsens suckar vid födslovåndor.

Så omvälvande var det kristna budskapet. Själva döden sågs som en vinning. Inte för att slippa undan livet, men för att det nya var så stort och omvälvande. De troende hade fått ett hopp. Ett hopp som de fick smaka redan nu. Det förvandlade hela livet. ”I hoppet är vi frälsta”, kan aposteln utbrista. Påven har tagit detta ord som titel för sin encyklika. Det var detta hopp som gav martyrerna mod att med glädje gå i döden för sin tro. Igna­tius av Antiokia ger ett gripande vittnesbörd om hur han längtar efter detta liv i sin fullhet. De första munkarna såg sin kallelse som en fortsättning av martyrernas liv. Det är detta hopp som vi förkunnar i varje mässa: ”Din död förkunnar vi och din uppståndelse bekän­ner vi.” Kristi död har förvandlat grundvillkoren för tillvaron. Dödens makt och udd är bruten. ”Döden bör alltså inte beklagas”, säger vår kyrkofader, ”den är orsak till allmän frälsning.” Därför står påskljuset i kyrkans mitt denna dag. I dess ljus ber vi idag för alla hä­dangångna. Men vi förblir nyktra och realistiska.

Hur skall vi våga tro att den eviga lyckan är något för oss vanliga syn­dare och inte bara för en begränsad skara helgon? Ä­ven om de större synderna är bekända och förlåtna, så finns den envisa själviskheten kvar, den brist i kärleken som gör att vi lätt faller i samma gamla synd igen. Även om vi red­ligt försöker bekänna och bekämpa, måste vi ändå erkänna att hjärtat inte är rent. Och det är de renhjärtade som fått löftet att se Gud.

Den saliga jungfrun Maria var alltigenom ren och obefläckad. Därför kunde hon efter avslutat levnadslopp omedelbart upptas till himlen. De kanonicerade hel­go­nen har kom­mit så nära målet att kyrkan vågar säga att de nu är framme. Men för de flesta behövs en slutlig rening för att de skall härda ut att se Gud an­sikte mot ansikte. Det är om detta skärselden handlar. Det gamla svenska ordet ”skära” betyder rena. Att denna rening liknas vi en eld betyder att reningen är smärtsam, men syftet är inte utplåning, utan luttring. Som när guldet renas från slagg för att framstå i sin fulla glans. Skärselden är alltså ett första­dium till him­me­len och måste noga skiljas från helvetet och den definitiva skils­mäs­san från Gud.

Läran om skärselden är ett i grunden hoppfullt budskap. Det gör allvar av män­niskans högsta värdighet, att vi är kallade till helighet. Så att vi till slut kan se Gud ansikte mot ansikte och besvara hans kärlek med ett rent och odelat hjärta. I klar­synta ögonblick förstår vi att detta är vår högsta lycka, det vi är skapade till.

Läran om den slutliga reningen har långsamt vuxit fram i kyrkans trosmed­vetan­­de. I Bibeln ges antydningar, vilka så småningom har preciserats och utvecklats av kyrkan. Kyrkans trosskatt lyser också fram i hennes bön. ”Lex orandi – lex cre­­dendi”, bö­nens lag är trons lag, kyrkan tror som hon ber. Och från äldsta tid har kyrkan bett för de döda. Man firade gudstjänst i kata­komberna, vid de dödas gra­var. Bekant är hur den heliga Monica, moder till den helige Augusti­nus, inför sin död uppma­nar sina söner att be för hen­ne inför Her­rens altare.

Det är vad kyrkan gör denna dag. Därmed vittnar kyrkan om att solidariteten mellan de olika lemmarna i kyrkans kropp inte låter sig hindras ens av dödens gräns. Eftersom den döde inte längre själv kan påverka sitt öde behöver hon de levandes bistånd. De starka hjälper de svaga. Augustinus säger: ”Det finns döda till vilka man ber om förbön, och det finns andra för vilka men ber.” I bönen för den som just gått hä­dan anropar vi helgon och änglar om hjälp i en helig samverkan: ”O Guds helgon, kom henne till hjälp, o Herrens änglar, skynda henne till mötes: tag emot hennes själ och bär henne fram inför den Hög­s­tes ansikte.”

Detta är också en tröst för den som försummat den döde medan han ännu lev­de. Vi är inte hänvisade till att bara sörja och göra bot för våra underlåtelser. Vi kan be för de hä­dangångna och låta prästen frambära den heliga mässan för dem. Till de kristna barmhärtighetsverken hör detta, att be för både levande och döda.

Den rening som fullbordas i skärselden börjar egentligen redan här i livet – ge­nom de lidanden vi måste utstå. Redan här anar vi den skillnad som hoppet skapar. Den troende kan se sina lidanden som prövningar, i stället för att klaga över ett oblitt öde eller över brister i välfärd och andras omsorg.

Det finns djupt rotade böjel­ser i vårt hjärta som inte ens vår vilja tycks komma åt. Vi be­känner och bekämpar de synder som kommer upp till ytan, men rötterna utrotas inte så lätt. Det enda som tycks komma åt dessa rötter är det som vår tid skyggar för mer än mycket annat – lidan­dets luttring. Ut­tryc­ket ”en luttrad män­niska” rör vid denna hemlighet. Genom lidande kan männi­skan nå en mognad som hon annars inte skulle ha uppnått. ”För mig var lidandet till gagn, då lärde jag mig dina stad­gar”, säger psalmisten (Ps 119:71). Aposteln Petrus liknar det kristna livet vid den lutt­ring som guldet måste genomgå för att framstå i sin fulla glans (1 Petr 1:6-7).

Med en annan bild: det barn som skall födas går igenom en smärtsam förloss­ning för att komma ut i ljuset och livet utanför moderns kropp. Smärtsam för både barnet och modern. I den slutliga reningen är människan lika utlämnad som när barnet skall födas. Aposteln Paulus liknar hela vårt liv vid en födelseprocess. Hela skapelsen ”ropar som i födslovåndor”. Hela vårt jordiska liv är ett liv på fosterstadiet, i väntan på den fulla be­frielsen och nyfödelsen till det fulla och san­na livet.

Kristus uppstod med en förvand­lad kropp. Och han skall, som aposteln säger, ”förvandla den kropp vi har i vår ring­het så att den blir lik den kropp han har i sin härlig­het, ty han har kraft att lägga allt under sig” (Fil 3:21). Förvandlingen av vår kropp och hela vår varelse, det är vägen till härligheten. Så skall vi också sjunga i prefationen för denna mässa: ”för dem som tror… blir livet inte utsläckt, blott förvandlat: när denna vår jordiska bo­ning bryts ned, är en evig boning beredd åt oss i himmelen”. Redan nu ger Kristus oss sin förvandlade och förhärligade kropp i den heliga eukaristin, för att ge näring till, ”skynda på” och ge oss hopp om vår slutliga förvandling.

All nåd som vi får är också till för att delas. Därför ber vi idag inför kyrkans altare för alla hädangångna, särskilt för dem som stått oss nära. Vi infogar vår bön i Kristi evigt gällande offer. Vi ber i ljuset av Kristi påsk. ”Din död förkunnar vi och din uppståndelse bekänner vi.”

Amen.