23 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Hes 33:7-9 Rom 13:8-10 Matt 18:15-20

Den som älskar har uppfyllt lagen

”Den som står i skuld är inte fri.” Så kan en politiker uttrycka sig och syfta på lan­dets ekonomi. I andra läsningen säger aposteln Paulus något liknande när han upp­manar oss att ”inte stå i skuld till någon”. Han har talat om våra skyldigheter till staten och till medmänni­skan. ”Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha.” Så ger han ex­empel: ”skatt, tullar, respekt, vördnad”. Det handlar om det medmänsk­li­ga livets ABC. Det handlar om rättvisa och redlighet. Ofta knutet till den andra kardi­nal­dygden, rättvisa, som betyder att ge åt var en vad som tillkommer honom. Här får vi inte stå i skuld till någon. Det gäller både våra skyldigheter mot staten, som har ansvar för det gemen­samma bästa, t.ex. skatt och tull, och mot nästan, som vi är skyldiga res­pekt och vörd­nad. Konkret genom att stå för våra ord, för givna löften och överenskom­melser. Att inte baktala och beröva min nästa hennes goda rykte. Här får vi inte ha någ­ra skulder. Erfaren­heten bekräftar hur det berövar människan hennes frihet, frid och glädje. Rätt­visa är grunden för fred och mänsklig gemenskap. Kyrkans sociallära säger att fredens grund är ekonomisk och politisk rättvisa.

Men så fortsätter aposteln: ”Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varand­ra.” När det gäller kärleken kan vi aldrig säga: nu har jag fullgjort min skyldighet. Apos­teln har kommit in på ett område som övergår vanlig mänsklig moral. I kärlekens höga visa skall han säga att kärleken aldrig upphör. Här säger han att vi ständigt är skyldiga att älska varandra. Som avslutning säger han att kärleken är lagen i dess fullhet. Des­sa tre korta verser är kulmen på kapitel tolv och tretton i Romar­brevet. De handlar om tillämpningen av allt han skrivit tidigare.

”Den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen.” Hela Romarbrevet handlar om hur lagen, Mose lag, har nått sin uppfyllelse i Kristus. Människan blir inte rättfärdig genom att följa Mose lag, utan genom tro på Kristus. Det är det nya och revolutioner­an­de. Men denna tro har inte upphävt lagen, utan fullbordat den. Den visar att lagens innersta me­ning är kärleken. Den praktiserade kärleken. Därmed upphävs inte buden. Aposteln räknar upp några av den andra tavlans bud, men i en något annan ordning än vi är vana vid. Förbuden att begå äktenskapsbrott, att dräpa, att stjäla och att ha begär till något som tillhör nästan. Dessa bud är egentligen självklara. De finns i de flesta kul­tu­rer och är inskrivna i varje människas hjärta. De bekräftas av människan själv, av hen­nes samvete. Ändå behövs buden, för att ge gudomlig auktoritet åt människans grund­läg­gande skyldigheter. Och för att påminna den obeständiga och lättledda män­niskan. Vi har fått dem huggna i sten.

Dessa och alla andra bud sammanfattas i ordet: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” Någon undrar varför aposteln inte nämner något av den första tavlans bud, de som handlar om våra skyldigheter mot Gud. San­nolikt menar aposteln att också de är inneslutna i kärleken till nästan. ”Allt vad ni har gjort mot en av dessa minsta”, säger Jesus, ”det har ni gjort mot mig.”

”Kärleken vållar inte din nästa något ont.” Kärlekens motor är inte känslan, utan viljan, den vilja som tar sig uttryck i hand­ling att göra det som gott för nästan. När viljan får styra då kommer också känslan med och ger viljan kraft, värme och lust.

Aposteln avslutar med orden: Kärleken är alltså lagen i dess fullhet. Därmed sam­manfattar han hela Romarbrevet. Det lyfter det hela över den begränsade mänskliga moralen, över den begränsade judiska bakgrunden. Ty den kärlek aposteln talar om är något vida mer än mänsklig ansträngning. Han talar om den gudomliga kärleken, aga­pe, den som mötte Paulus på Damaskusvä­gen och som förändrade hela hans liv. Den fanatiske förföljaren blev en brinnande apostel. Allt han tidigare trott på och kämpat för betraktar han nu som avskräde. Han har mött den upp­ståndne och levande Herren. Det är om hans kärlek och barmhärtighet han talar. Han vill inte veta av något annat än den korsfäste. Det är hans kärlek som har fullbordat Mo­se lag. I Galaterbrevet säger han: ”I ett liv med Kristus Jesus kommer det inte an på om­skärelse eller förhud, utan på tron, som får sitt uttryck i kärlek”. (Gal 5:6)

Hela Romarbrevet vittnar om detta nya. Detta nya liv, denna nya rättfärdighet, som lagen inte klarade av att ge. ”Lagens krav på rättfärdighet uppfylls hos oss som lever efter vår ande.” (Rom 8:4) Denna kärlek har inte bara demonstrerats för oss genom Kristi död och uppståndelse, den har ingjutits i våra hjärtan genom, att han har gett oss den heliga Anden (Rom 5:5). Det är denna kärlek som fullbordar lagen. Det är därför den helige Benedictus kan tala om den goda iver, som vill överträffa de andra i ömse­sidig aktning och söka den andres nytta och bära deras svagheter i största tålamod. Det är därför den kristna kärleken omfattar också fiender och ovänner. Den är beredd att ge sitt liv. Dess tecken är inte kramp och heroism, utan glädje och frid.

Det förblir en kamp, eftersom fienden gör motstånd och köttet är svagt. Men också den egna svagheten blir för Paulus ett skäl till glädje. ”Jag gläds åt svaghet, förolämp­ningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark.” (2 Kor 12:10)

”Den som står i skuld är inte fri”, sade politikern. Men vi är fria, befriade från skul­den. Låt oss ta vår frihet i besittning i den heliga eukaristin, som förnyar vår tro och ingjuter Kristi kärlek i oss, så att hjärtat vidgar sig och vi kan löpa Guds buds väg i kärlekens outsägliga söt­ma.

Amen.