DEN HELIGE STEFANOS DAG

Apg 6:8-10; 7:54-60 Matt 10:17-22

Glädje över martyrerna

Jag är glad över att du finns – har blivit vårt tema denna jul. Glädjen över vår nästa har sin källa i glädjen över Kristus. Kan vi också vara glada över Stefanos och de andra martyrerna? För de första kristna spelade martyrerna en stor roll. Martyrernas blod blev kyrkans bästa utsäde. Berättelserna om deras martyrium, de s.k. martyrakterna, lästes regelbundet, särskilt på dagen för deras martyrium. Ett bruk som har fortsatt i kyrkan på olika sätt. Någon berättade att hon varje dag läste om dagens helgon, som en slags vitamininjektion. Det är lättare att förstå än teorier och läror. Att höra om martyrerna var för de första kristna inte bara att få kraft, det spred glädje. Man byggde små kapell över deras gravar och när det blev behov av större kyrkor placerade man deras kvarlevor i altaret. Martyrernas offer infogades i Kristi offer, närvarande på altaret. Berättelserna om deras liv blev en slags ikoner, bilder av hur Kristus blivit en verksam kraft i svaga människors liv. De som skrev ner dem kallades hagiografer, samma ord som ikonmålaren fick. Dessa berättelser var inte hjältesagor i vanlig mening. De vittnade inte om mänsklig, utan om Kristi kraft, ingjuten i svaga människor. Martyrakterna och senare helgonbiografierna blev en fortsättning av de fyra evangelierna, som vittnade om Jesu Kristi liv.

Vi ser det tydligt i Stefanos liv, vars martyrium tidigt började firas i samband med julen. Stefanos är ”fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket”. Den kraften var inte hans egen. Han har fått den av sin Herre. När de försöker disputera mot Stefanos, precis som de försökte snärja Jesus, så kan de inte ”hävda sig mot visdomen och anden i det han sade”. Inte för att Stefanos var skickligare eller hade större kunskaper, utan för att han fått del av ljuset från Kristus. En kyrkofader, Fulgentius av Ruspe, säger att det är kärleken i Stefanos, som gör honom omöjlig att besegra. Kristi kärlek har ”runnit över” i Stefanos.

När hans motståndare blir ursinniga och skär tänder, viker Stefanos inte undan. Kärleken öppnar hans ögon så att han ser in i himlen. Han ser Guds härlighet och Jesus som står på Guds högra sida.

Att vi så blivit skumögda beror på att vi vänt blicken i fel riktning. Den som fastnar i hat blir helt blind. Redan den som irriteras eller bedrövas blir skumögd och ser dåligt. Stefanos är fylld av kärlek. Därmed ser han vem som har makten. Han ser honom på vars axlar herradömet vilar. Därför blir han inte skrämd av motståndarnas hotelser och rop.

När han vittnar om vad han ser ropar de högt. De tål inte att höra det, utan släpar ut honom och stenar honom. Hur lätt hade det inte varit för Stefanos att då fångas av rädsla. Men kärleken har drivit ut rädslan. Han fortsätter att älska och kan därför fullborda sin överlåtelse. ”Herre Jesus, tag emot min ande.” Mörkret får inte makt över ljuset. Kroppen kan de stena. De tror att de kan beröva honom livet, men det finns inget liv att beröva, ty det har han givit åt Kristus. Hans liv är förenat med Kristi överlåtelse och offer. Det vi firar och gör i varje mässa.

Inte heller fångas han av bitterhet eller hämndlystnad. I stället ber han för sina bödlar. Och öppnar därmed vägen för deras egen räddning. Ett av vittnena till stenandet hette Saul. Det är den Saul som senare skall bli en Paulus. Fulgentius säger att Pauli omvändelse skedde under medverkan av Stefanos förböner. Det är den sanna kärlekens makt och hemlighet, Kristi herravälde. Godheten övervinner ondskan. Sanningen och kärleken har förenats i Kristus. Som jord och himmel förenades i Marias sköte. Rättfärdigheten och friden har förenats i en helig kyss (Ps 85:11).

Därför är inte heller kärleken feg och anpasslig, den viker inte undan utan bekänner också anstötliga sanningar. Samtidigt fullkomnas därmed kärleken. När Kristus förkunnat sanningen för människorna och de avvisar honom, då vänder han inte ryggen till dem, utan breder ut sina armar på korset för att omfamna alla, för att ge sitt liv för alla, för att dra alla till sig. Det börjar med förbönen för bödlarna. Stefanos och martyrerna följer i hans spår.

Vi är kallade att gå i deras fotspår. Även om det inte handlar om ett blodigt martyrium, så finns det dagligen möjlighet att gå i martyrernas fotspår. Det ”vita” martyriets trohet i daglig överlåtelse är inte mindre värt. Inte som en duktighet eller en moralisk föresats. Och rakt inte för att bli självutnämnda martyrer – fienden har ju karikatyrer på allt. Att be särskilt för dem som irriterar oss mest. Välsigna dem som förbannar. Åtminstone inte vara långsinta. Att inte ta motgångar eller kritik ”personligt”, utan lugnt bära oförrätten eller vad det nu handlar om. Kärleken befriar från rädsla och självförsvar. I efterhand kan vi upptäcka att de som irriterat eller skadat oss mest varit våra största läkare. De blottlade en svaghet hos mig själv, som jag annars inte skulle ha upptäckt. Vi kan rentav glädja oss åt oförrätten.

På vägen till den friheten får vi glädja oss över martyrernas vittnesbörd och be om deras stöd och förbön.

Amen.