JULNATTENS MÄSSA

Jes 9:2-7 Tit 2:11-14 Luk 2:1-20

Jag är glad för att du finns

Så sade en god vän till mig på min födelsedag: Jag är glad för att du finns. Det var ingen dålig födelsedagspresent. Hon gav mig inga komplimanger. Hon tackade inte för något jag hade gjort. Det var inget jag kunde sola mig i. Ändå var det den bästa present jag kunde fått.

Denna natt firar vi Jesu Kristi födelse, hans födelsedag. Kan vi säga till honom: Jag är glad för att du finns? Teologen i mig påminner om att han funnits hos Fadern i all evighet. Men det vi firar nu är hans födelse i tiden, i Betlehem, vid vår tideräknings början. Är vi glada för det? Frågan verkar kanske naiv och barnslig. Men utan glädje är vår kristna tro knappast trovärdig. Vi kanske har teologiska svar på frågan varför han föddes, och de behövs förvisso för att se och tänka klart, men inga teoretiska argument hjälper om vi inte är glada för att han finns.

Tänk ett ögonblick att Jesus inte hade funnits, att han inte blivit född som människa. Hur hade vår historia då sett ut? Inte bara tideräkningen hade varit en annan. Tänk bort alla kyrkor, kloster och alla helgon. Inga sakrament och inget Nya Testamente. Vad funnes då kvar i vår kultur av musik, konst och litteratur? Inga katedraler och inga oratorier av Bach. Universitet och vetenskap hade fortfarande varit i sin linda. De har växt under inspiration av den kristna skapelsetron. Hade de mänskliga rättigheterna ens kunnat formuleras, de som gäller alla människor, också de svagaste? Vi hade säkert varit religiösa ändå, men ingen hade berättat för oss om den förlorade sonen eller om den barmhärtige samariten. Ingen hade lärt oss att kalla Gud för vår Fader. Ingen hade sagt oss att också fienden skall älskas. Paulus hade inte skrivit kärlekens höga visa. Vem hade lärt oss att varje människa är Guds avbild, värd vår vördnad, omsorg och glädje? Gamla Testamentet och psaltarens psalmer hade varit enbart det judiska folkets bibel.

Vi lever i en tid där de kristnas synder och svagheter i historien nagelfars och ständigt upprepas. Gamla avgudar presenteras som nya och lockande, medan den kristna tron håller på att bli en främmande fågel i den kultur hon själv byggt upp. Det är sannolikt hälsosamt för kyrkan, även om det är prövande. Det ger oss skäl att ställa den grundläggande frågan, den som rör vår Herre själv.

Ingen annan religion talar om den Gud som blivit människa. Som av kärlek böjt sig ner till människans nivå. Ingen religion tillber den Gud som ligger i en krubba och känns igen av oxen och åsnan, av både olärda herdar och visa män. När den unge munken Placidus knäböjer inför krubban då läser han i en bok: ”Det finns inget sant liv utom i skådandet av detta välsignade ansikte. Det är det kontemplativa livet. Den starka människan är den som har sänkt sig djupast ner i Kristi svaghet. All uppblåsthet pyser ut, självgodheten försvinner, människans beskäftiga jäktande, när hon inbillar sig att hon bygger världen. Helt förkrossad säger han: Herre, jag förmår ingenting. ’Min nåd är allt du behöver, Placidus.’ I samma mått som hans mänskliga kraft försvann, uppfylldes han av gudomlig kraft.” Placidus jublar av glädje.

Kyrkofadern Hieronymus, som levde i Betlehem, erbjuder i bön det nyfödda barnet alla sina krafter och hela sitt liv. Men barnet vill först och främst ha hans synder. Vem skulle ge oss detta budskap om det inte funnits någon födelsedag att fira denna natt?

”Jag bär bud till er om en stor glädje” – det är ängelns budskap till herdarna denna natt, ”en stor glädje för hela folket.” Leo den stores julpredikan på 400-talet ljuder genom seklerna: ”Idag blev vår frälsare född. Låt oss därför glädja oss! Nu när det är livets födelsedag får ingen sorg finnas. Ingen blir förvisad från deltagandet i denna lycka. Må den helige jubla, ty han närmar sig segerpalmen. Må syndaren fröjda sig, ty han inbjuds till nåden! Må hedningen fatta mod, ty han kallas till livet!”

Människan fångas lätt av bedrövelse, förlorar kraft och livsmod. Också Jesu lärjungar gör det. Men de vet att den egentliga tröttheten beror på att de vänt sig i fel riktning och börjat dricka ur usla brunnar. Den vars födelse vi firar påminner oss milt om att den som tror på honom aldrig skall törsta. Han kallar sig livets bröd. Han föddes i Betlehem, vilket betyder brödhus. Han ger sina lärjungar sitt ord som ett stärkande bröd och på sin kyrkas altare ett övernaturligt bröd, som ger ständigt ny kraft. Skulle inte det vara skäl till glädje?

Människan går vilse. Hon känner inte utan vidare vägen för sitt liv. Hur ska jag hitta rätt? Vad gör jag med mitt liv? Vart är jag på väg? Den vars födelse vi firar kallar sig vägen, sanningen och livet. Otaliga människor har slagit följe med honom och ingen har hittills blivit vare sig sviken eller besviken. Skulle inte det vara anledning till glädje?

Människan syndar och då hjälper varken psykologi, terapi eller bortförklaringar. Skulden får glädjen att sippra ut. Denna natt föddes den som både kan och vill förlåta syndare. Av kärlek föddes han, långt innan någon av oss ens hunnit börja göra bättring. Han kallas Messias. Det betyder den Smorde. Han är smord med glädjens helige Ande och smörjer den botfärdige med förlåtelsens helande salva. Skulle inte det vara anledning till glädje?

Människan är dödlig. Hon fruktar döden. Den nyfödde lades i en krubba av trä och dog på ett träkors. Han delade våra villkor, men kunde inte fångas av döden. Tvärtom besegrade han döden och uppstod för att ge oss dödliga del av sitt eviga liv. Skulle inte det vara skäl till glädje?

Kanske vågar jag rentav säga: Herre, jag är glad över att du finns. Och jag vill öva mig i att tänka så både om min nästa och om mig själv.

Kristus är född till jorden, låt oss glädja oss och tillbedja!

Amen.