FÖRSTA SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 2:1-5 Rom 13:11-14a Matt 24:37-44

I hoppet är vi räddade

”Räddningen är närmare än när vi kom till tro”, hörde vi aposteln säga i andra läsningen. ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära.” Aposteln ser framåt med hopp och förväntan. Hur kan han tala så frimodigt? Vi sjöng med samma frimodighet i ingångspsalmen: ”Ingen kommer på skam som hoppas på dig.” Kyrkan öppnar dörren för ett nytt kyrkoår. Hon stärker oss i hoppet.

I fredags, den helige aposteln Andreas dag, publicerade vår påve Benedikt sin andra rundskrivelse, en s.k. encyklika. Hans första handlade om kärleken. Denna andra har hoppet som tema. ”SPE SALVI facti sumus” – ”I hoppet är vi räddade.” (Rom 8:24) Vår påve vill stärka Guds folk i hoppet. Den dygd som ibland kallats en bortglömd lillasyster vid sidan av sina mera kända systrar tron och kärleken.

Varje människa bär på ett hopp. Hon kan inte leva utan hopp. Det gäller både små och stora ting. Barnet sträcker sig efter mat och närhet. Snart vill det växa till och bli stor. Den unge vill skaffa sig ett yrke och söker efter någon att dela livet med. Den vuxne hoppas att fullborda sitt liv. Felet är inte att hon hoppas för mycket. Problemet är att hoppet förminskas, till jordiska och förgängliga ting. Men i grunden är hoppet något därutöver. Ytterst en längtan efter Gud. Den finns i människans innersta och får sin bekräftelse i evangeliet. ”Hoppas på Gud”, säger psalmisten.

Påven gör en historisk återblick över de senaste seklerna. När hoppet reduceras till utveckling och framåtskridande, till sådant som förnuft och vetenskap kan åstadkomma, förminskas människan. Det kristna hoppet gäller något större. Bibeln kallar det Guds rike. När detta Gudsrike förändras till hoppet om ett människans rike, då lurar den stora besvikelsen bakom dörren. Tillvaron blir hopplös. Redan aposteln beskriver denna livshållning: ”Utan Gud och utan hopp i världen” (Ef 2:12).

Påven berättar hur de kristna från första början och i vår egen tid varit vittnen om hoppet. Inte minst martyrerna, som i största betryck med sina liv vittnat om ett hopp som var starkare än alla onda anslag. Deras hopp har smittat ner omvärlden. På tidiga kristna sarkofager kan man finna enkla bilder av en herde. Vittnesbördet lyder: ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont.” Påven berättar om en biskop från Vietnam som satt i fängelse i tretton år, varav nio år i isoleringscell, men som inte lät sig berövas hoppet. I en bok berättar han om det han kallar ”Hoppets väg”.

Vad hoppas den kristna tron på? Vi hör det redan vid dopet, när prästen frågar föräldrarna vad de väntar av dopet. Svaret är: tron och det eviga livet. Men påven menar sig se, hur uttrycket ”evigt liv” har förlorat sin spänst och charm. Vi märkte samma tvekan vid ett bibelsamtal för en tid sedan. Påven hänvisar till Augustinus, som börjar i människans längtan efter lycka, efter ett liv i fullhet. Det är inte bara något i en vag och blek framtid. Det knyter an till människans innersta längtan, även om hon inte vet hur den skall uppfyllas. Hon vet om något, som hon ändå inte känner till fullo. ”Vi vet inte vad vi ska be om”, säger aposteln. Ändå ber och längtar han. Vi anar vad det handlar om i Jesu svar till lärjungarna: ”Jag ska se er igen, och då skall era hjärtan glädja sig, och ingen skall ta er glädje ifrån er.” (Joh 16:22) Människan känner igen sitt innersta hopp i honom som kallar sig livet. Hoppet har fått ett ansikte i Jesus Kristus. ”Detta är det eviga livet, att känna den ende sanne Guden och honom som han har sänt.”

Påven är ivrig när han talar om hoppet som något gemensamt. Det handlar inte om att som individ räddas undan en hotfull värld. ”Saligt är det folk vars Gud är Herren”. Hoppet är ett hopp för och med de andra. Den som lever i hoppet lämnar egoismens fängelse. Påven citerar Bernhard av Clairvaux, som säger att också de som går i kloster gör det för de andras skull.

I encyklikans andra del talar påven om platser där vi kan växa i hoppet. Den första är bönen. Den hjälper människan att rena sitt hjärta från bekvämlighet och trång egoism. Man kan ju inte be om gudomlig honung, om hjärtat är fyllt av sur ättika. Bönen ger hjärtat och därmed hela människan vingar. Hon återfår sin storhet. Både när hon ropar om hjälp ur sitt fängelse och när ber för sin broder och förstår att bönens och hoppets fortsättning är kärleken till nästan.

En annan växtplats för hoppet är lidandet. Vi ska naturligtvis göra allt vi kan för att lindra lidandet, men, säger påven, vi kan inte utrota det. Hur kan lidande få hoppet att växa? Inte genom moraliska appeller, men genom att hoppas på den Gud som själv gått in i det för att lida med oss. Påven talar om Kristus som blivit vår medlidare, och som kallar oss att följa honom på denna väg. Det är sådana människor som kan trösta. De sprider hopp.

Till slut talar påven om den yttersta domen som en grund för hoppet. Många förskräcks inför talet om en dom. Påven säger att utan tro på en yttersta dom krymper hela livet samman. Allt blir relativiserat och till slut likgiltigt, om onda och goda, offren och deras bödlar utan vidare förväntas sitta tillsammans i någon slags himmel. Det finns skillnad på rätt och fel, på ont och gott. Redan så långt ger vår tro på en yttersta dom ett hopp.

Men för den uppriktige blir talet om domen främst en fråga till honom själv. Hur kan jag själv leva i hoppet? Hoppas på Gud, löd maningen, hoppas på den Gud som på korset låter barmhärtigheten triumfera över domen. Munkfadern den helige Benedictus säger: ”Aldrig ge upp hoppet om Guds barmhärtighet.”

Encyklikan kulminerar i en meditation över Mariahymnen Ave maris stella, Maria som ledstjärna över tidens hav.

Vi firar och stärks i detta hopp i varje eukaristi. Det hoppet känner inga gränser: ”Tag emot dem i ditt rike, där vi hoppas att tillsammans för evigt få glädjas åt din härlighet.”

Ur tron växer hoppet. Hoppet ger oss del av det vi hoppas på. I hoppet är vi räddade.

Amen.