25 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Am 8:4-7 1 Tim 2:1-8 Luk 16:1-13

Ingen kan tjäna två herrar

Dagens läsningar spänner över ett brett fält. Från profeten Amos´ dom av ohederlighet och hyckleri, över aposteln Paulus uppmaning till bön för alla människor, till evangeliets varning att tjäna både Gud och mammon.

I grunden handlar det om ett fundamentalt vägval. Vi möter det i det första budet: ”Du skall inga andra gudar ha bredvid mig”. Valet av den ende sanne Guden, och den ende medlaren mellan Gud och människor, Jesus Kristus. Det låter intolerant och beskrivs idag som hotfullt, men är grunden för vårt liv tillsammans på jorden.

Profeten Amos avslöjar det religiösa hyckleriet. De mäktiga följde de religiösa budens yttersida. De deltog i gudstjänsten för att få ett sken av gudsfruktan. Idag bekänner man sig till det sekulära dogmat, det politiskt korrekta. Men redan under gudstjänsten eller sammanträdet planeras hur man skulle öka sina privata vinster när väl ceremonierna eller överläggningarna är över. Metoden var att göra måttet mindre och priset högre. Förfalska vågen, så att den visade orätt vikt. Låta avfall av säd säljas som äkta vara. Metoderna är sig lika genom tiderna, även om tekniken blivit effektivare. Djävulen har inte särskilt mycket fantasi.

Hyckleriet består i att dessa förtryckare hade sin plats i gemenskapen. Med munnen förde de ett fromt tal. Men dagen efter gällde andra måttstockar. Orden hade tagit ut skilsmässa från handlingen. Då som nu är det de fattiga som drabbas, de minsta, de som ännu inte är födda. De som saknar ombud och inte har råd med advokater. Profeten avslöjar dubbelspelet. Men hans viktigaste ord är det han säger till sist, att Herren aldrig skall glömma det som skett. En gång skall Herren dra fram allt i ljuset och hålla dom.

I längden är denna tro på Guds slutliga och rättvisa dom inte bara det nödvändiga saltet utan också den enda trösten när orätten tycks triumfera. De verkliga sabotörerna är de som förnekar att det finns en gudomig rättvisa eller som tiger om Guds dom. Försvaret för rättvisan och de svagas rätt blir i längden kraftlöst utan den hälsosamma tron på den gudomliga rättvisan. Det märkliga är att denna tro både är drivkraft för rättvisan och ger tröst för orättens offer. Alla andra bud hänger på det första och tron på den ende sanne Guden.

Aposteln Paulus uppmanar till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt. Förbön och tacksägelse. Det kan tyckas fåfängt. Men är inte mindre viktigt än kampen för rättvisa. Och det är långt bättre än förakt. Bön för de mäktiga. Antingen de är troende eller inte utför de en nödvändig tjänst för gemenskapens skull. För att stödja rätten och stävja orätten.

Aposteln Paulus, som säger detta, har en ofattbar frimodighet. Han, en jude och tältmakare från Tarsos, vet sig vara satt som lärare för hedningarna i tro och sanning. Han vill inte öka utbudet på den religiösa marknaden. Han förkunnar sanningen. Ändå är han motsatsen till den fanatiske sektmakaren. Vem har som han talat om alla folks enhet och försoning? Han uppmanar församlingen till bön för dem som har den jordiska makten. Den profetiska rösten behöver den bedjande kyrkan. Profeten talar till världen. Kyrkan ber för världen. Båda bygger på tron. Tron på den ende Guden, allas allsmäktige Fader. Som vill förena alla människor i en kärlekens civilisation och som en gång skall komma åter för att hålla dom och upprätta sitt rike.

Evangeliet vänder sig till Jesu lärjungar, de som bekänner denna tro. Jesus kallar dem ljusets människor. Han undervisar med okonventionella liknelser. En förvaltare har försatt sig i skuld. Och använder list och ohederliga metoder för att ta sig ur den. Ingen vacker historia precis. Det förvånande är att Jesus berömmer den ohederlige förvaltaren. Inte för att han har handlat rätt, men för att han handlat klokt. Budskapet är naturligtvis inte att uppmana till ohederlighet, men för att säga: med samma klokhet och list måste hans lärjungar ta sig ur den skuld som synden försätter oss i. För att alltid förbli i tron och vänskapen med vår Herre.

Det är som om evangelisten Lukas hade fruktat att Jesu liknelse skulle missuppfattas. Därför bifogar han ett annat Jesusord om hederlighet och trohet, inte minst när det gäller andras egendom.

Det hela sammanfattas i slutordet: Ingen kan tjäna två herrar. Han säger inte att man inte får tjäna både Gud och mammon. Han säger att man inte kan det. Försöker man, så glider man allt längre in i det grådis, där man snart trampar rejält fel och sedan frestas att tro att det inte finns vare sig sanning eller barmhärtighet. Vilket är den stora lögnen. Att tjäna två herrar gör människan splittrad i sitt innersta. Allt i vårt liv, också hanterandet av pengar, måste tåla ljuset från Kristus. Vi behöver inte vara rädda för det ljuset. Det han begär av oss, vår tro och vår lydnad, är det enda naturliga, det är vägen till livet. Gud är en och att tjäna honom är människans största lycka. Mammon och andra avgudar är däremot grymma herrar. Förr eller senare lämnar de människan i sticket.

När Jesus talar om att skaffa sig vänner genom mammon, vänner som tar emot i evighetens hyddor, så syftar han på de fattiga. Dem tillhör allt överflöd. När vi tjänar dem så är det Kristus vi tjänar. De kan inte betala nu, men ska stödja sina vänner med sina förböner och ta emot dem i evighetens hyddor.

Därför bekänner vi nu vår tro på den ende Guden. Vi förnyar vår vilja att tjäna de fattiga och frambär vår bön för de mäktiga. Allt sammanfattas i Kristi enda och eviga offer för hela världen, närvarande i den heliga eukaristin.

Amen.