24 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Luk 15

Ett kapitel

Femtonde kapitlet i Lukas evangelium har kallats ”hjärtat i tredje evangeliet”. Tre liknelser innehåller det. En herde som letar efter ett förlorat får, en kvinna som söker ett borttappat mynt och en fader som går sina båda söner till mötes. Till den äldste säger fadern: ”allt mitt är ditt”. Det är höjdpunkten och målet, att människan ska få del av hela Guds rikedom.

Men vägen dit är ofta lång och krokig. Någon har gått vilse rejält, irrat bort sig från hjorden, tröttat ut sig och fastnat. Den helige Benedictus hänvisar till denna liknelse i kapitel 27, som kallats det skönaste i hela regeln. Han anger hur abboten skall ta sig an felande bröder, bröder som ofta inte ens förstår att de kommit på avvägar. Abboten måste visa all tänkbar fantasi och omsorg. Liksom i hemlighet skickar han kloka bröder som ska uppmuntra till bättring och samtidigt trösta honom så att han inte går under i sin sorg. Visa honom den hälsosamma sorgen, till skillnad från den destruktiva självömkan, självförsvaret och bitterheten. Abboten gör som herden i liknelsen. För Benedictus är det en förlängning av den gode herdens eget handlande. Men inte bara abbotar har denna uppgift. Att vägleda vilsegångna och tillrättavisa syndare hör till de kristna barmhärtighetsverken. Många skyggar för det, av rädsla för att handla fel, för att bli kallade moralister eller för den väntade häftiga reaktionen. Det är knappast populärt med förmaningar i individualismens tidevarv. Alternativet är att överge den som gått vilse och fastnat. Må vi åtminstone be om vishet och mod, men mest om ett barmhärtigt handlag. Förmaning kan bara ges ”underifrån”.

Myntet som kvinnan förlorat, kanske en pärla i hennes brudsmycke, kan inte ge ett ljud ifrån sig. Inte ens bräka. Det är den helt förlorade människan, den som blivit stum och döv för vad livet går ut på. – Ändå hör vi ibland om människor som ”drabbas” av Gud. Människor som tidigare var helt tondöva för honom. Ibland kommer människor från ”ingenstans”, kyrkligt sett, och känner sig som hemma i kloster. Vad har hänt? De är totalt beroende av att någon annan har letat och sökt. Finns det någon som drar? Är det ett tecken på att några ber? Evangeliet berättar om en kvinna som sopar hela huset. Gud som en ivrigt städande kvinna! ”När jag blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig”, säger Jesus. Psaltaren talar om människan som Guds ögonsten.

Den ”förlorade sonen”, som missvisande fått ge namn åt hela liknelsen, ger den oöverträffade bilden av människan. Adam, som missbrukat den frihet som Gud gett honom. Människan låter sig luras. Varje synd har ju något lockande i sig, en lockelse till något som ser ut som frihet, men som slutar i slaveri. Han förlorar inte bara sina pengar, utan hela sitt liv, sin glädje, sin tillhörighet, sin substans. Han hamnar i ett främmande land, ett land utan vänner att lita på, ett land utan barmhärtighet. — Men något händer. Vad? Det står att han kommer till besinning. Att han kommer till sig själv. Han ser. Till att börja med är det inte särskilt fromt. Han minns — och jämför sina villkor bland svinen med daglönarnas hemma hos fadern. De har åtminstone mat och ordnade förhållanden. Han övervinner sin stolthet och bestämmer sig. Han fattar ett beslut och ger sig av. Han börjar stava på orden: ”Jag har syndat.” Det är omvändelsens två första steg: insikt och beslut att vända tillbaka. Vad som skall hända när han kommit hem har han tänkt ut, men vad som faktiskt händer har han inte en aning om. Omvändelse är mer än moral.

Ingen judisk fader skulle handla som hans fader gjorde. Jesus vill få oss att se dragen av en annan Fader. Han måste ha stått och spanat längs vägen. När han på långt håll får syn på sonen fylls han av medlidande. Hans inälvor vänds ut och in. Han springer emot sonen, omfamnar och kysser honom. Sonen får inte ens tala till punkt. Han avbryter den mödosamt inövade syndabekännelsen och befaller sina tjänare att klä honom i den finaste dräkten. Ring på fingret och skor på fötterna, gödkalven slaktas. Slaven återinsätts som son. Festen kan börja. Konstnärer har målat scenen. Musiker har komponerat, men inget kan överträffa vad Lukas berättar. Vad skulle hända om vi förstod det? Om våra hjärtan såg in i det hjärta som Lukas vittnar om?

Blindheten beror sannolikt på att så många av oss mest liknar den äldre sonen. Han som har knegat och tjänat i många år och aldrig begått några yttre synder. Däremot tycks han inte ha en aning om faderns barmhärtighet. När hans stackars bror kommer hem avslöjas hans trånga och småaktiga hjärta. Han vägrar att delta i festen. Han vill inte tala om sin bror, utan kallar honom ”din son, som…”. Han är blind, så blind som bara högmodet kan göra en människa.

Men också honom går fadern till mötes med mild barmhärtighet. ”Mitt barn”, säger han, ”du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt”. Här skymtar pärlan fram, himmelrikets pärla, barnaskapets rikedom. Så talar nämligen Jesus om sitt förhållande till sin himmelske Fader. ”Allt vad Fadern har är mitt” (Joh 16:15). I bön säger Sonen till sin Fader: ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt.” (Joh 17:10) Denne Guds älskade Son blev sänd, inte bara för att vittna om Faderns barmhärtighet, utan för att göra oss delaktiga av den. För att göra oss lika Fadern. För att göra oss till ”söner i Sonen”. Så att vi av hjärtat och med glädje gör det goda, det Fadern vill. ”Var barmhärtiga som er himmelske Fader är barmhärtig.”

Det är denna Guds barmhärtighet som kallar oss att vända om. Det är samma barmhärtighet som skrivit detta kapitel. Må det utföra sitt verk i oss som visas barmhärtigheten att få lyssna till det. Då börjar ett nytt kapitel i vårt liv.

Amen.