23 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Vish 9:13-18 Filem v.9b-10,12-17 Luk 14:25-33

Den kärleksfulla sanningen

Dagens första läsning ur Salomos Vishet låter högst modern. Den frågar om människan kan få kunskap om Guds vilja och är lika tveksam som det moderna sinnet. ”Vilken människa har kunskap om Guds vilja? Vem kan tänka ut vad Herren vill?” Författaren säger: ”Våra beräkningar är inte att lita på.” Inte ens för ”det som finns på jorden” kan vi ”göra oss en bild”. Denna mänskliga begränsning har ju i vår tid blivit ännu långt tydligare. Ingen enskild människa kan idag omfatta alla kunskapsområden och vetenskaper. Och ännu svårare blir det när det gäller Gud och ”det som finns i himlen”. Visserligen har människan i sin grundutrustning en fundamental känsla för rätt och fel, och för Guds existens. Men när någon påstår något bestämt om vad som är Guds vilja, blir reaktionen ofta häftig. Åsikter och privata övertygelser får man ha, bara man inte tror att de är sanna. Att hävda något bestämt, att tro att något är sanning, har idag blivit nästan anstötligt, åtminstone om det strider mot det politiskt korrekta. Då stämplas vederbörande snabbt som fanatiker eller fundamentalist.

Till en viss punkt har detta stöd av Vishetens bok i bibeln. Av sig själv kan människan inte känna Guds vilja. Hon når inte ända fram. Hon fastnar i sin egen begränsning eller famlar i det egna mörkret — om inte Gud själv upplyser henne. Vilket är vad kristen tro bekänner. Vi tror att Gud själv har tänt ljus i mörkret. Kyrkan kallar det uppenbarelse. Konciliefäderna uttryckte det så: ”Gud valde i sin godhet och vishet att uppenbara sig själv och att yppa sin viljas hemlighet”, så att ”människorna genom Kristus, Ordet som blivit människa, och i den heliga Anden kan nalkas Fadern och bli delaktiga av den gudomliga naturen.”

Men här visar sig ett nytt problem. Människan kan förtvivlat fråga efter sanningen, men när den uppenbaras blir den inte utan vidare mottagen. En delsanning, en liten lampa längs vägen är inget problem, men Sanningen med stor bokstav är inte utan vidare populär. Den detroniserar människan. Den utmanar och ställer krav. Vi hör det i evangeliet. Att följa Jesus är inte ytterligare ett erbjudande på det mänskliga smörgåsbordet. Sanningen har större anspråk.

Ett uttryck i evangeliet måste förklaras. Jesus säger att man måste hata sin familj och sina närmaste för att vara hans lärjunge. Det betyder inte att hata i psykologisk mening. Det som avses är att också familjen måste komma på andra plats i förhållande till Jesus. Hos evangelisten Matteus uttrycks det så: ”Den som älskar far eller mor, son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig” (Matt 10:37). Redan det måste ha varit chockerande för dem som först hörde det. Familjen på Jesu tid gav inte bara skydd och trygghet, den var helig. Men i jämförelse med Jesus får också det finaste på jorden flytta ner till andra platsen. Hur mycket behöver inte göras för att upprätta och stödja familjen i dagens samhälle! Ändå – här framträder något på den mänskliga scenen, som också kan skapa strid i familjen och där familjesolidariteten måste vika för detta nya. Jesus själv liknar himmelriket vid en dyrbar pärla, som får köpmannen att sälja allt han hittills har ägt för att komma i besittning av den (Matt 13:45f). Den helige Benedikt säger: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus” (RB 4:21).

”Ingen kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger”, säger Jesus. Det betyder inte att alla borde gå i kloster eller avstå från privata ägodelar, även om orden har sin förblivande utmaning för en sådan konkret efterföljelse. Men ingen får vara delad i sitt hjärta. Där får det bara finnas en enda Herre. Annars förblir människan splittrad i sitt innersta. Tänker vi efter så inser vi att det stämmer. En enda Herre gör människan en och odelad. Kristi anspråk på att vara vår enda Herre är i grunden inte ett orimligt krav, utan ett evangelium, som förenar den högsta sanningen med den största kärleken. Människan förlorar ingenting på att följa Kristus, även om det kan upplevas så för den tveksamme och räddhågade. Det är rädslan och vankelmodet som gör människan delad och splittrad. Ingen har förlorat något på att avstå från lockande avgudar och kompromisser. Se på helgonen!

Eller smaka på stämningen i dagens andra läsning, utdraget ur Pauli korta brev till sin vän Filémon. Denne Filémon hade en slav vid namn Onesimos, som hade rymt. På något sätt hade han kommit i kontakt med Paulus och blivit döpt av honom. Nu bistår han aposteln, som sitter i fängelse. Ändå vill han göra rätt för sig och återvända till sin herre Filémon, trots de stränga straff som hotade en förrymd slav. Paulus skriver då ett följebrev där han vädjar för Onesimos. Han kallar honom: ”mitt barn, som jag har fött i min fångenskap.” Han ser Onesimos som en del av sig själv. Han vill inte föreskriva Filémon att bemöta honom med barmhärtighet, även om han som apostel hade kunnat det. Istället vädjar han till hans goda vilja. ”Det goda du gör ska inte ske av tvång utan av fri vilja. Kanske fick du vara utan honom en tid just för att få honom tillbaka för alltid, inte längre som en slav utan som något mer än en slav; en kär broder.” Det måste ha rått en tät vänskap mellan Paulus och Filémon. ”Om du betraktar mig som din vän – skriver aposteln – ta då emot honom som om det vore jag.” Hela brevet är präglat av värme och kärlek. Samma värme finns i det kärva evangeliet.

Eller som påvens sändebud i Skandinavien, ärkebiskop Giovanni Tonucci, sade igår för de säkert tusen deltagarna i stiftets vallfärdsmässa på borggården i Vadstena. Han ställde fram Josef som ett föredöme i frimodighet och tro. Josef hade fått kännedom om att Maria, hans trolovade, blivit havande. Problemet var, mänskligt sett, olösligt. Han kunde inte bara nonchalera det som såg ut som ett äktenskapsbrott, men ville heller inte dra vanära över henne. Hur skulle han få kunskap om Guds vilja? Var finns den vishet som förenar sanningen med kärleken? Josef måste ha bett om vishet. I en dröm får han den upplysning han behöver. Denna upplysning efterfrågar hans lydnad, och han handlar modigt och med stor förtröstan. Så leddes han på rätta vägar. Han blir ett redskap för Guds kärleksfulla omsorg om hans lilla familj och ytterst för hela den mänskliga familjen.

Lovad vare den Eviga Visheten, Kristus vår Herre, som förenar sanningen och kärleken.

Amen.