KYRKMÄSSA 2007

Neh 8 1-4a,5-6,8-10 1 Pet 2:4-9 Joh 4:19-24

Det heliga rummet

Vad är det för speciellt med en kyrka? Vad skiljer en kyrka från andra byggnader? Hur förhåller sig människor idag till kyrkan som byggnad? – I sekulariseringens kölvatten pågår en successiv avsakralisering av många kyrkor. De byggnader som en gång avskildes från det profana och helgades, sugs tillbaka in i det profana och förlorar sin helighet. De som en gång med stor möda byggde kyrkorna måste vända sig i sina gravar. Kyrkan blir ett rum som bara till utseendet skiljer sig från andra samlings- eller konsertlokaler. Människan frånhänder sig det hon bäst behöver. Å andra sidan märker man i samma tid ett sökande efter sakrala rum och platser. Människans fundamentala behov förblir desamma. När de flesta rum är fyllda av oljud och allsköns bråte växer ett tydligt behov fram av helgade platser, avskilda för tystnad och tillbedjan. Det räcker med att bläddra i detta klosters gästbok för att se behovet dokumenterat.

Vad är det speciella med en kristen kyrka? Det räcker inte med att hänvisa till utseende och inredning. Också en kyrka kan bli ett museum. Inventarierna finns där, men har blivit som döda ben. Kristen tro skiljer sig från andra religioner i synen på heliga platser. Det avgörande är inte platsen eller byggnaden som sådan, utan vad som skett och sker i den. Jesus kallar det tillbedjan i ande och sanning. Något måste hända i rummet, något som fyller i och påminner om vad som en gång hände när kyrkan invigdes och helgades.

Vi som fick vara med för tolv år sedan, när denna klosterkyrka invigdes, kommer ihåg både dramatiken och förvandlingen. Av en byggarbetsplats blev ett heligt rum. Doften av cement ersattes med doften av rökelse. Ändå tror vi inte, som hedningarna, att Gud kan bindas vid stenar och statyer. Byggnaden behandlades som en människa. Hon döptes och konfirmerades, hon upplystes och ingick äktenskap. Hon döptes genom att bestänkas med helgat vatten. Hon konfirmerades. De tolv korsen runt väggarna och de fem altarkorsen smordes med helgad olja. Hon upplystes efter att ha legat i mörker. Den första eukaristin firades och hon blev förmäld med sin Herre. Byggnaden är en bild för församlingen, för dem som församlas här för att tillbe. Byggnaden är en bild för den kyrka som består av människor, som döps, konfirmeras, upplyses genom tron och som sakramentalt förenas med sin Herre. Aposteln talade om levande stenar och ett andligt husbygge. Men det gör inte byggnaden överflödig. Människor är obeständiga och behöver hjälp av den stabila byggnaden, hjälp att se sin egen kallelse till helighet, hjälp att upptäcka den Kyrka som vi bekänner oss tro på, den heliga Kyrkan.

Låt mig påminna om tre inslag från invigningen.

Före den första läsningen bar lektorerna fram lektionariet. Biskopen höll upp det och sade: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum, och må det öppna era sinnen för Kristi hemlighet, så att det verkar er frälsning här i Kristi kyrka.” Kyrkorummet är platsen för en händelse, ett skeende. Guds Ord läses och förkunnas. Det söker sin väg till mänskliga öron och sinnen. Något händer med den som lyssnar och tar emot. För den som förmätet redan tror sig veta förblir det bara mänskliga ord, formulerad trycksvärta. Otron cementeras. Det är inte ofarligt att lyssna. Ty det är inget vanligt ord. I första läsningen hörde vi hur de som lyssnade reste sig och ropade: Amen, Amen! De böjde knä och tillbad. Guds Ord öppnar människors sinnen. Rummet blir en bild för vad som sker i människans inre rum, när trons ljus tänds och människan bereds för tillbedjan. Biskopen sade att ”det verkar frälsning”. Varje gång man träder in påminns man om det. Det sätter sig i väggarna, det förvandlar rummet, från en lokal vilken som helst, till ett helgat rum, till ett konkret nedslag av Kristi kyrka.

Ändå stannar det inte vid detta. I den långa invigningsbönen bad biskopen: ”Denna byggnad är en avbild av din heliga kyrka. Hon är helgad i Kristi blod till en ren jungfru och tagen till hans brud.” Byggnaden är inte bara ett rum där något sker. Här har något skett med henne själv. Hon är helgad och avskild. Men också det som en bild för vad som sker med de troende. I byggnadens mitt, på altaret, bärs offret fram, det offer som försonar och förenar. Det tar bort all skuld genom Kristi blod, som där frambärs och offras. Det gör Kyrkan till en ren jungfru, fri från skuld och orenhet. Avskild och helgad för att förenas med honom, som all mänsklig längtan sträcker sig efter. Det förenar de troende med Gud och med varandra. Ordets liturgi fullbordas i eukaristins liturgi. Lyssnandet öppnar sinnen och ögon för offret och den heliga kommunionen. Som en ständig påminnelse om denna gudomliga närvaro mitt ibland oss förvaras det konsekrerade brödet, Kristi kropp, i kyrkans tabernakel.

Invigningsbönen för tolv år sedan var en enda lång meditation över kyrkan. Hon beskrevs som den heliga, saliga och upphöjda. Kyrkan inte bara beskrevs, hon tilltalades som en person, som någon man gläds och förundras över, någon som man vördar och älskar. Kyrkan är inte bara mänsklig. Hon är av Gud, men består av människor, hon är gudamänsklig. Hon är modern, personifierad av jungfrumodern Maria, som föder oss till det gudomliga livet. Hon är den om vilken psalmisten sjunger: ”Dessa är födda där.” Från henne framgår det nya livet som ur en källa. ”Under sång och dans skall man säga: ’Alla mina källor är i dig’” (Ps 87).

I prefationen, som också skall användas i denna liturgi, sjöng biskopen, som nu lämnat över rodret till kardinalen: ”Kyrkan är en stad av utvalda stenar, en stad där du skall vara allt i alla.” Den eukaristiska kyrkan omfattar inte bara dem som här och nu blir delaktiga av det nya livet. Kyrkan föregriper också slutmålet, där tillvarons alla stenar kommit på rätt plats, ”hela skapelsen befriad från synd och död”. Byggnaden rymmer olika material hämtade ur naturen och förädlade av människan, från den uthuggna stenen, de stöpta ljusen och den vävda textilen, till den spröda mänskliga rösten. Människan får representera hela skapelsen som dess språkrör och präst. ”Ett heligt prästerskap som kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus.” En röst som kallats att instämma i den nya och eviga sången. I hoppet föregrips den stad där Gud blir allt i alla. – På vägen dit behöver vi det heliga rummet.

Att fira kyrkmässa är att som patriarken Jakob vakna upp ur sömnen. ”Sannerligen”, sade han, ”Herren är på denna plats, och jag visste det inte! Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.”

Amen.