SJÄTTE PÅSKSÖNDAGEN

Apg 15:1-2,22-29 Upp 21:10-14,22-24a Joh 14:23-29

Min frid ger jag er

En mening ur detta evangelium hör vi upprepas i varje mässa: ”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er.” Det är vår moder, den heliga kyrkan, som ”bevarar” Jesu ord mitt ibland oss. Hon ger oss dem i sitt rätta sammanhang. Med sin inre kompass, Hjälparen, den Helige Ande, påminner oss Kyrkan om allt som Jesus har sagt. Kyrkan, Sonens brud, har från början med stor omsorg och ömhet bevarat sin brudgums ord. Hon har samlat de heliga skrifterna, förklarat och utvecklat dem i sin tradition och i sin liturgi. Så når orden sin egen fullbordan. I varje eukaristi blir Ordet kött och tar sin boning ibland oss. Kyrkan är på vandring. Hon är på väg till Fadern. Hon leds och styrs av en höghelig samverkan mellan de tre gudomspersonerna. Sonen återvänder till Fadern efter att ha fullbordat det verk, vartill Fadern hade sänt ut honom. Fadern sänder Hjälparen för att fullborda Sonens verk, för att fördjupa tron, vidga lärjungakretsen och dra dem med sig ut i det större, ut i den stora verkligheten. I ett tidigare kapitel har Jesus sagt: ”När jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Samtidigt som perspektiven vidgas, koncentreras det stora i det innersta, i den frid, som vidgar hjärtat.

Evangelisten Johannes, den lärjunge som låg vid Jesu bröst, flyger högt som örnen. Hans ord är svåra att fatta för den jordbundne och trångbröstade. Hans ord kan tyckas poetiska och undflyende, men rymmer både de högsta sanningarna och de mest konkreta lärdomarna. I Johannes efterföljd har Kyrkan visat vägen till hjärtats frid, men också tvingats att kämpa för att den sanna tron inte förvanskas och förminskas.

Ett ord i dagens evangelium har väckt frågor och kan göra det också idag. Jesus säger: ”Fadern är större än jag.” Strider inte det mot vad vi snart ska bekänna, att Sonen är ”av samma väsen som Fadern”? Orden användes av arianerna, en vilseledande rörelse i den tidiga kyrkan, och används idag t.ex. av Jehovas vittnen och liberala teologer. På olika sätt menar de att Sonen inte är gudomlig, utan hör till den skapade världen. För arianerna blev han ett slags mellanväsen mellan Gud och människa. Den bibelkunnige vet att Johannes också har gett oss andra ord, som tycks motsäga detta ord och stödja tron på Sonens gudomliga väsen: ”Jag och Fadern är ett.” – ”Den som har sett mig har sett Fadern.” – ”Förhärliga mig med den härlighet jag hade hos dig innan världen var till.” Men fäderna citerar inte bara bibelord. De ser och tänker med Kyrkan, de följer en inre kompass, den s.k. trosregeln (regula fidei), ledda av den helige Ande. Vid avgörande tillfällen använder Kyrkans ledare sin högsta auktoritet och säger: ”Den helige Ande och vi har beslutat.” (Apg 15:28). Kyrkofäderna förklarar att Jesus i detta ord talar som den människoblivne, den som antagit en tjänares gestalt (Fil 2:7). Han gör gemensam sak med oss människor. Han går med oss och före oss, på väg till Fadern. Fadern är evig och utan början. Han är ursprung och upphov till allt. Den enfödde Sonen är gudomlig (Joh 1:18) och hör som sådan inte till den skapade världen. Därför säger trosbekännelsen att han är ”född” av Fadern, ”född och icke skapad”. Begreppet ”födelse” är hämtat från den mänskliga världen och får naturligtvis inte förstås bokstavligt. Därför säger trosbekännelsen att han är född ”före all tid”, i ett evigt nu. Det finns ingen tid då inte Sonen fanns, vilket arianerna hävdade. Ordet var av begynnelsen och genom det har allt blivit till. (Joh 1:1-3) Att han är född av Fadern betyder att han är av samma gudomliga väsen som Fadern. De fäder som formulerade vår trosbekännelse tänkte till synes naivt och konkret. Ett djur föder ett djur. En människa föder en människa. Gud föder Gud. Till skillnad från ett skapat verk, som ju har ett annat ”väsen” än sin upphovsman. Kyrkan kämpar med blanka vapen för sin allraheligaste tro, samtidigt som hon förundras och bävar. Hon vet att verkligheten är större än alla ord. Hennes försvar för Sonens gudomliga väsen är samtidigt ett försvar för att Gud verkligen blivit människa, en människa som bereder rum för oss hos Fadern. För de antiarianska fäderna handlade det om människans möjlighet att bli frälst, att gudomliggöras och nå Fadern.

Dagens evangelium ingår i Jesu avskedstal till sina lärjungar. Han tar avsked med den hälsning som används än idag när människor möts eller skiljs, inte minst i det heliga landet: Schalóm, pax, frid. Den som hälsar sin medmänniska med det ordet vill att det ska gå den andre väl. Också Jesus tar avsked, men lägger samtidigt in något oerhört i sin hälsning. ”Min frid ger jag er.”

I Orienten har ordet frid med seger att göra. Det är inte bara en lugnande kompromiss eller en allmän önskan. Först när alla fiender är besegrade råder frid. Då först kommer allt på rätt plats. Augustinus definierar ordet så: Pax est tranquilitas ordinis. Frid är den goda ordningens ro. När allt kommit på rätt plats råder frid. Jesus har utkämpat sin kamp mot tillvarons stora fiender, synden, döden och djävulen. Segern vanns på korset och bekräftades på den tredje dagen. När han efter sin uppståndelse möter sina lärjungar hälsar han dem med detta ord: ”Frid vare med er.” Det är denna frid han förutsäger i sitt avskedstal. Han ger dem frukterna av sin seger. Redan i Getsemane avgjordes kampen, när han sade: ”Ske inte min vilja, utan din.” Med sitt ja till Faderns frälsningsplan får han del i Faderns kärleksfulla allmakt. Han får all makt i himlen och på jorden. Allt är sammanfattat i honom. I honom råder den fullkomliga friden.

Det är denna frid han ger sina lärjungar och sin kyrka, och genom henne åt hela världen. I jungfru Maria ser vi hela kyrkan personifierad. Vägen till hennes frid hör vi i hennes svar till ängeln: ”Må det ske med mig efter ditt ord.” Hon överlåter sig åt Guds vilja. Och fortsätter att göra det, ända till korset. Den överlåtelsen ger henne en frid som ingen makt kunde beröva henne. Vid korset blir hon Johannes och hela kyrkans moder. Genom sin överlåtelse har hon ställt sig under den goda allmakten, ur vilken friden flyter fram som en ström. Som moder förmedlar hon den till sina barn, i en hemlighetsfull samverkan med Kyrkan. Helgonen vittnar om samma frid. Den lilla Teresa berättar om en frid som inte kunde uttryckas i ord. Den förblev hos henne också under de svåraste prövningarna.

”Sök friden och sträva efter den”, säger Benedictus i företalet till sin regel. I Fader vår ber vi: ”Ske din vilja.” Kampen är ofrånkomlig, ty egenviljan gör motstånd. Ändå är friden en ren gåva. Vi hör det i Kyrkans heliga eukaristi, där Jesus säger: ”Min frid ger jag er.”

Amen.