Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

Jes 52:13-53:12 Heb 4:14-16;5:7-9 Joh 18:1-19:42

Långfredagens liturgi har tre delar:

• Ordets liturgi med de stora förbönerna,
• hyllningen av korset,
• den heliga kommunionen.

Trots allvar och sorg skimrar alla tre delarna av ett märkligt sken, ljuset från den brinnande busken, Guds självutgivande glödande kärlek. Många hundra år i förväg har profeten Jesaja tecknat bilden av Herrens lidande tjänare, som drar till sig hela folkets synd och ondska. Han bär våra sjukdomar och smärtor. ”Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade.”

Hebreerbrevet visar oss den mäktige överstepräst, som har stigit upp genom himlarna för att frambära sitt evigt gällande offer. Men också här lyser ljuset fram. Också den svage vågar sig fram till. Domarsätet har förvandlats till en nådens tron, som syndaren frimodigt vågar träda fram till.

Johannespassionen, skrivet av kärlekens apostel, är redan genomlyst av korsets seger och uppståndelsens ljus. Inga onda makter eller anslag får egentligen grepp om honom. De som ska ta honom till fånga faller först själva till marken. Pilatus står inför någon som är honom övermäktig. De enda som förstår, eller åtminstone anar, är den lärjunge som Jesus älskade och hans mor Maria, tillsammans med en annan Maria och Maria från Magdala. Den korsfäste ger sin mor åt älsklingslärjungen och honom åt henne. Kärleken starkare än själva döden. Inte ens soldatens spjut får det sista ordet. Ur hans sida rinner det fram blod och vatten, källan till kärlekens sakrament.

Därför ber kyrkan denna dag om trohet mot denna kärlek och hon vidgar förbönen till att omfatta hela den mänskliga familjen. I Marias efterföljd står Kyrkan vid korset, vid alla lidandes sida. Som moder omsluter hon allt och alla med den Guds brinnande kärlek, som hon själv lever av.

Efter förbönerna följer hyllningen av korset och den korsfäste. Vi bekänner vår tro på och vår kärlek till den korsfäste. ”Av hjärtat har jag dig kär, Herre du min starkhet.” (Psalt 18) Vi tror inte bara med förnuftet, utan också med känslan och med hjärtat. Vi faller ner och tillber. Vi kysser korset och bilden av den korsfäste. Samtidigt sjunger kyrkan Improperierna, förebråelserna. Kärlekens klagande fråga och förebråelse till alla trolösa, alla som vänder sig bort: ”Mitt folk, mitt folk, vad har jag gjort mot dig, och varmed har jag bedrövat dig? Svara mig.” Till slut sjunger kyrkan en av sina äldsta hymner ”Höga kors”, ursprungligen (sent 500-tal) diktad för att hedra en relik av korset. Också här skimrar ljuset fram. Avrättningsredskapet är förvandlat till ett livets träd.

Kyrkan firar inte någon eukaristi denna dag. Det skulle, för att tala som ett barn, bli för ”mycket av det goda”. Ändå ger hon sina barn möjlighet att ta emot den heliga kommunionen, av de hostior som konsekrerades i gårdagens eukaristi.

Vi går in i ljuset från den brinnande busken, in i den glödande kärlekens mysterium, för att få kraft att förbli vid korset i väntan på uppståndelsen.

Amen.