TREDJE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET”

Neh 8:2-4a,5-6,8-10 1 Kor 12:12-14,27 Luk 1:1-4;4:14-21

Lyssna

Idag

Orden måste ha träffat åhörarna som en elektrisk stöt: ”Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” Här sitter snickaren Josefs son, den som alla i Nasaret känner, och påstår att profetian om Herrens smorde, om Messias, har gått i uppfyllelse. Så kan bara ingen förnuftig jude säga. Också hans anhöriga trodde vid ett tillfälle att han var från sina sinnen. (Mark 3:21) Åhörarnas första reaktion är dock positiv. Men när han fortsätter sin predikan blir reaktionen annorlunda. Gudstjänsten slutar med att de driver predikanten ut ur staden för att störta honom ner från branten av ett berg. Så började denne mans karriär. Och på ett liknande sätt skulle den också sluta. Till en början kommer folk i stora skaror. Men när hans gärning når sin kulmen, då blir han övergiven av de flesta. På en kulle utanför en annan stad. Den gamle Symeon hade redan förutsagt det: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid.”

Att han tog till orda var inte utmanande. Synagogans gudstjänst på sabbaten inleddes med den judiska ’trosbekännelsen’ ur femte Moseboken: ”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren din Gud…” (5 Mos 6:4-9). Också andra liturgiska inslag ingick. Så läste man ur Mose lag, kapitel för kapitel. Därefter följde en profettext, som valdes fritt. Denna profettext kunde sedan kommenteras av vem som helst av de närvarande judiska männen. Det hörde till deras rättighet och ansvar. Det var alltså ingenting särskilt med att Jesus stod upp för att läsa profettexten och sedan satte sig ner för att kommentera den. Det var tydligen inte heller den allra första gången. Han har redan talat i Kafarnaum och ryktet har spritt sig. Den man som de sett växa upp ibland dem och gå i snickarlära hos sin fader – vad kan han ha att säga? Spänningen är stor och alla har sina ögon riktade mot honom. Men det han säger hade ingen väntat sig. ”Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig”.

Innehållet i profetian, glädjebudet till de fattiga, betryckta och de blinda, borde ha väckt glädje och förväntan. Den utlovade Messias, som skulle befria det förnedrade och ockuperade folket, nog fanns det en längtan efter honom. Men detta blev för närgånget. Josefs son, skulle han vara den som upprättade Davids tron och befriade dem från förtrycket? Hur skulle vi ha reagerat själva? Ändå – några måste ha börjat tänka efter. Var kanske Maria närvarande bland kvinnorna? Någon måste ju ha berättat för evangelisten Lukas vad som hände. Vi som sett i facit vet orsaken. Den mannens jordiska död var inte slutet.

Faktum är att detta ord har bevarats av kyrkan, och inte bara i själva evangelietexten. Ordet ”idag” möter i liturgin. Det är i själva verket liturgins nyckelord. Ty i kyrkans gudstjänst läser vi inte bara om förflutna händelser, vi lyssnar inte till ord som bara uttalats en gång i det förflutna. I liturgin blir det förgångna närvarande. Åminnelse blir presens. Det händer något. Vi fick det åskådligt beskrivet i dagens första läsning. Efter återkomsten från fångenskapen i Babel, samlar Esra och Nehemja folket och läser ur Mose lag. Det händer något med dem som lyssnar. De förvandlas från en skara lyssnare till ett folk, till Guds folk. Gud ingår på nytt förbund med dem och gör dem till sitt folk. Vi ser det konkret i folkets reaktioner. De sitter inte passiva. Redan när lagboken öppnas reser sig folket i vördnad. Esra lovar Gud och folket svarar ”Amen, Amen”, med uppräckta händer. De faller ner och tillber Herren med ansiktet mot jorden. Det är liturgi och gudstjänst med kropp och själ, i ande och sanning.

Vi känner igen det i kyrkans liturgi. När evangeliet läses reser sig församlingen. Det är inte bara av vördnad för en helig text. Det är Herren som talar till sitt folk och gör de olika individerna till sin församling. Församlingen svarar inte att det var en intressant text, utan: ”Lovad vare du, Kristus.” Det är liturgins ”idag”. Herrens närvaro mitt ibland oss. Liturgin är något vida mer än människans sökande. Den är ett tecken på att Gud söker människan. Den är evangeliets förlängning. ”Inför er som hör mig”, säger Jesus, ”i era öron”, som det bokstavligen betyder. Tron kommer genom att höra, säger aposteln (Rom 10:17). Här skiljer sig andarna. Den som har öronen fullproppade av annat hör ingenting. Inte heller den som menar sig redan veta. Men några spetsar öronen och hör. Bibeln kallar dem ödmjuka.

När liturgin nått fram till altaret möter vi ett nytt ”idag”, en närvaro också för våra ögon. Prästen berättar inte om vad Jesus gjorde den gången när den eukaristiska måltiden instiftades, ännu mindre att detta bröd symboliserar Kristi närvaro. Vid altaret handlar prästen enligt katolsk tro ”in persona Christi”, han representerar Kristus, gör honom närvarande, och säger med all tänkbar anstötlighet: ”detta är min kropp, detta är mitt blod”. Församlingen bekräftar Kristi närvaro. Den vet att den är ett offer: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet.” Detta ”idag” är liturgins hemlighet. Esra och Nehemja uttryckte det så: ”Denna dag är helgad åt Herren, er Gud. Sörj inte och gråt inte… Var inte bedrövade, ty fröjd i Herren är er starkhet”.

Detta ”idag” upphör inte när mässan är slut. Den som läser och lyssnar till Herrens ord upptäcker samma närvaro. Och den sprider sig in i varje hörn och varje ögonblick av livet. Så länge vi inte somnar in eller vänder oss bort i synd. Den ödmjuke förstår att Herren talar ständigt, i och genom allt. Och genom lärjungen sprider sig närvaron ut i världen.

Men – och det är själva evangeliet – Herren är här för att han vill oss väl, i djupaste mening. Hans kärlek är ett ständigt ”idag”. Det bereder oss för den framtid då alla ögonblick är sammanfattade i ett enda ”nu”, evighetens ”idag”.

Amen.