FÖRSTA SÖNDAGEN I ADVENT

Jer 33:14-16 1 Thess 3:12-4:2 Luk 21:25-28,34-36

Från misströstan till hopp

Hela adventstiden är en enda bön, en bön om Herrens ankomst. ”Tillkomme ditt rike”, ber vi i Fader vår. Varje tidebön inleds med ropet: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp” ”Fyll oss med längtan efter din stora dag”, bad vi i kollektbönen. När den bönen blir verklig, förvandlas misströstan till hopp.

Inte till en dröm, utan till ett välgrundat hopp, ett hopp som bygger på tron, på tron att Herren är den som kommer. Det vet människan inte utan vidare. Hon kan tro att det finns en Gud. Men utan hopp blir det en Gud som inte bryr sig. En Gud som har lämnat världen och mitt liv åt sitt öde. Hela den bibliska uppenbarelsen säger något annat. Den vittnar om en Gud som griper in, som skapar på nytt genom att utvälja ett folk, befria det från slaveri och förtryck, ingå förbund med det och föra det på en vandring mot ett utlovat land, som ger detta folk ett hopp om ett rike där sanningen och barmhärtigheten triumferar. Detta skulle vi inte känna till om inte Gud uppenbarat sig i en helig historia. Om detta läser vi i den heliga Skrift. Vi läser för att få ljus, för att våra ögon ska öppnas. Så att hoppet får en stadig grund.

Advent är profetians tid. Kyrkan läser vad profeterna har utlovat. Hon går på nytt tillbaka och gör gemensam sak med det gamla förbundets väntan på den utlovade Messias. Vi hörde det i första läsningen: ”Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall uppfylla det löftesord som jag har talat. Jag skall låta en rättfärdig avkomling växa upp åt David. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden.” Hela adventsliturgin är genomsyrad av förväntansfull glädje, varvat med bön om Herrens ankomst. ”Fröjda dig storligen, dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se din Konung kommer till dig”. ”Kom, Herre, dröj inte.” När tiden går, förkunnar kyrkan Honom som kommer. När misströstan sätter in behöver vi förnya och fördjupa vår längtan och vårt hopp. Människan kan lyssna och läsa sig ur misströstan. Utan att hon riktigt förstår hur det går till växer hoppet. Det växer ur den tro som vittnar om att Gud är den som kommer. Människan blir som ett barn i väntan på julafton.

Advent är också fastetid. Jesus uppmanar oss att vara på vår vakt, så att våra sinnen inte fördunklas och tyngs ner av omåttlighet och dryckenskap och världsliga bekymmer. Inte som ett nej till god mat och skapelsens glädje, men för att den inte skall tynga ner oss, inte få oss att sänka blicken, inte fastna i sådant som ligger under den mänskliga värdigheten. För att våra hjärtan skall kunna vidga sig och hoppet växa. I barnslig förväntan på det som är mera värt.

Andra läsningen uppmanar oss att låta kärleken till varandra bli rik och överflödande. I kollektbönen bad vi om att gå Kristus till mötes med kärlekens gärningar. Dagens kollekt går till Caritas arbete bland de svagaste och mest utsatta. Det är en lika viktig tjänst som den eukaristi vi snart ska fira. Det är samma närvaro i den behövande och i den vi möter som på kyrkans altare. ”Vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.”

I både läsning och kärlekens konkreta gärningar är bönen den hemlighet som vidgar hjärtat. Advent är bönens tid och bönen är hoppets språk. Vi ber om det vi saknar och mest av allt behöver, men vi ber med hopp. Ett hopp som får sin näring genom tron. Vi förnekar inte det som hotar eller i våra ögon ser hopplöst ut, men vi låter inte svårigheter och nöd leda till knotande och klagan, utan till bön. Här utspelas den avgörande kampen i människans hjärta. Här sker den utblottelse som bereder väg för en ny skapelse. Kraften fullkomnas bara i svagheten. När människan inser sitt totala beroende och sin egen fattigdom, och låter den insikten bli bön – då sker det. Utan att vi förstår hur det går till. Misströstan förvandlas till hopp. Herren kommer till den som ber. Som han kom till de fattiga och sjuka, till hungrande och flyktingar, till syndare och till de ödmjuka. Vår bön är bara en liten gest, knappast nämnvärd, när vi förstår att det är han som hela tiden kommer, att det är han som ger oss lusten och viljan att be. Det är hans dragande nåd. Som ändå väntar på vårt svar, på vår bön, för att vidga våra hjärtan och förvandla misströstan till hopp. Den som alltid ber, vet att Herren alltid är närvarande.

Så bereder vi väg för Herrens ankomst. Så lever vi i hoppet. Så rätar vi på oss och lyfter våra huvuden, och våra hjärtan, nu i denna eukaristi och i denna adventstid. ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden.”

Amen.