Julnatten

En stor glädje

Det finns flera skäl att tala kortfattat denna natt. Dels för att någon kan vara sömnig, men också, säger Bernhard av Clairvaux, för att själva födelsedagsbarnet inte säger något, och för att han, den Evige, bara har levt en kort stund på jorden.

”Jag bär bud till er om en stor glädje” – det är ängelns budskap till herdarna denna heliga natt, ”en stor glädje för hela folket.” Budskapet gäller alla, syndaren, den vilsegångne, den bedrövade, den dödlige. Syndaren erbjuds förlåtelse, den vilsegångne vägledning, den bedrövade glädje, den dödlige livet.

Det kan låta som överord. Har orden täckning? – Ängeln begrundar sitt glädjebudskap på följande sätt: ”Idag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” Ängeln förkunnar inte någon helt okänd, utan den som det Gamla Förbundet har förberett och utlovat. Det är en tungt vägande motivering och, om vi tänker efter, vad finns det för alternativ?

Människan syndar och då hjälper varken psykologi eller terapi. Skulden får glädjen att sippra ut, trots alla försök till bortförklaringar. Denna natt föddes den som både kan och vill förlåta syndare. Av kärlek föddes han, långt innan någon av oss ens hunnit göra bättring. Han kallas Messias. Det betyder den Smorde. Han är smord med den helige Ande och smörjer den botfärdige med förlåtelsens helande salva. Skulle inte det vara anledning till glädje?

Människan går vilse. Hon känner inte utan vidare vägen för sitt liv, även om det i början kan tyckas som om alla vägar står öppna. Förr eller senare ställs frågan: Vad gör jag med mitt liv? Hur ska jag hitta rätt? Vart är jag på väg? Denna natt firar vi födelsen av honom som kallar sig vägen och ljuset. Otaliga människor har slagit följe med honom och ingen har hittills blivit vare sig sviken eller besviken. Tvärtom förstår efterföljaren att det är när hon lämnar honom ur sikte, som hon går vilse. ”Den som följer mig skall inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus”, säger han vars födelse fick ljuset att lysa för herdarna i nattmörkret. Skulle inte det ljuset vara anledning till glädje?

Människan fångas lätt av bedrövelse, förlorar kraft och livsmod. Också hans lärjungar gör det. Men de vet genom erfarenhet att den egentliga tröttheten beror på att de vänt sig i annan riktning och börjat dricka ur usla brunnar. Den vars födelse vi firar säger att den som tror på honom aldrig skall törsta. Han kallar sig livets bröd. Han föddes i Betlehem, vilket betyder brödhus. Han ger sina lärjungar sitt ord som stärkande bröd och på sin kyrkas altare ett övernaturligt bröd, som ger ständigt ny kraft. Skulle inte det vara skäl till glädje?

Människan är dödlig. Hon fruktar döden. Den nyfödde lades i en krubba av trä och dog på ett träkors. Han delade våra villkor, men kunde inte fångas av döden. Tvärtom besegrade han döden och uppstod för att ge oss dödliga del av sitt eviga liv. Skulle inte det vara skäl till glädje?

Låt oss göra som herdarna, gå till Betlehem och falla ner i förundran och tacksägelse, tillbedjan och glädje.

Amen.