FJÄRDE SÖNDAGEN I FASTAN

1 Sam 16:1b,4-7,10-13 Ef 5:8-14 Joh 9:1-41

Varför just David?

Människans hjärta innehåller hemligheter som inte är synliga för blotta ögat. Ofta blir de uppenbara först långt senare. Ibland till omgivningens förvåning. Ibland kan den klarsynte ana det redan från början.

Varför utvalde Herren David till konung? Varför utvalde han just David bland Jishajs (Isai – 1917; Jesse – SvPsb) söner? Det skedde i skarven mellan domare och kungar i GT, ungefär 1000 f. Kr. Samuel avslutar raden av domare och har tidigare smort Saul till kung. Men denne faller i onåd på grund av olydnad. Då skickas Samuel till Jishaj i Betlehem. En av hans sju söner är utsedd till kung. Frågan är vilken? När den äldste, Eliav, träder fram tror Samuel att han står inför Herrens smorde. Men då får han höra: ”Fäst dig inte vid hans utseende och resliga gestalt – och så fortsätter rösten – människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” På samma sätt går det med de andra bröderna, tills bara en återstår, David, den yngste, som hämtas hem från markerna där han vallat fåren. Samuel smörjer honom med olja mitt ibland hans bröder. Då faller anden över David och var sedan alltid med honom.

Det står visserligen också om David att han var ”ljus och ståtlig och hade vackra ögon”, (”ljuslätt och ett behagfullt utseende” – 1917) redan det ett ovanligt intresse i GT för en människas utseende, men det kan inte ha varit avgörande. Herren såg till hjärtat. Vad såg han hos David?

Få personer i GT lär vi känna så nära som David. Vi kan följa hans karriär från Betlehems betesmarker till kungatronen i Jerusalem. Han gick i tjänst hos Saul och högg huvudet av Goliat, filistéernas hjälte. Han valdes till kung och förenade alla de tolv stammarna till ett rike och gav dem Jerusalem som huvudstad. Han var politiker och statsman. Men vi lär också känna hans känsliga inre, hans vrede och varma tillgivenhet. Han var musiker och skald. Han spelade på harpa och fick tungsinne och svårmod att släppa taget om Saul. Hans vänskap med Jonatan, Sauls son, var innerlig och trofast. Nästan alla som kom i hans närhet älskade honom. Många var beredda att gå i döden för honom. Mot slutet blev han vek och ville inte se att Absalom, hans älsklingsson, hade gjort uppror mot honom. Men han var långtifrån något helgon. Hans politik var inte fri från förslagen taktik. Han begick ett av världshistoriens mest omskrivna äktenskapsbrott. Han hade blod på sina händer. Det är en mycket ”mänsklig” man som Samuelsböckerna beskriver. Ändå utvalde Herren just David. Vad såg han i Davids hjärta?

Jag tror vi finner svaret i den 51 psalmen i psaltaren, den psalm som tillskrivs David själv efter äktenskapsbrottet med Batseba. Där säger han: ”Jag vet vad jag har brutit, min synd står alltid inför mig.” Längre fram fortsätter han: ”Du, Herre, som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta – och vidare – Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne.” Hade Herren sökt efter en syndfri kung för sitt folk, då hade han letat förgäves. Men han behövde något som låg ännu djupare än begångna synder. Han behövde någon som han kunde lita på. Han behövde ett uppriktigt hjärta. Det fann han hos David. Vari består det uppriktiga hjärtat?

Lättast förstår vi det när vi betraktar dess motsats. Det finns beskrivet hos aposteln Jakob. Han jämför det med en ”våg på havet, som drivs hit och dit av vinden”. Jakob kallar denna själ för tvehågsen. Han är inte en, utan två, han är dubbel i sin själ (lat. duplex). Han är delad och därmed vacklande i allt han gör (Jak 1:8). Också aposteln Paulus klagar över några som ”ständigt blir undervisade men aldrig lyckas komma till insikt om sanningen” (2 Tim 3:7). Sådan var inte David. Han var uppriktig och helhjärtad. I den meningen kan man kalla honom renhjärtad. Hans hjärta är en förebild till Jesu ord om det ”ogrumlade hjärtat”, det enkla hjärtat, som ger hela kroppen ljus (Matt 6:22). Också när han fallit i synd var han uppriktig. Han gick in under profeten Natans dom. Han försvarade sig inte. Han erkände domen som rättvis. Han fann sig i en bister botgöring. Han blev, med regelns ord, bönhörd ”genom hjärtats renhet och förkrosselsens tårar” (RB 20:3)

Vi känner igen honom i den blindfödde i dagens evangelium. Denne är omutlig när han förhörs och pressas av de skriftlärda. Han säger varken mer eller mindre än han kan stå för. I hans innersta finns bara en drivkraft, att följa sanningen, och han förstår att den sammanfaller med det ljus som botat hans kroppsliga ögon. Jesus ser hans uppriktiga hjärta och avslöjar sitt hjärtas mysterium för honom. ”Det är han som talar med dig.” Då svarar mannen: ”Jag tror, Herre, och föll ner för honom.” (Joh 9:37)

Davids person och livsöde är en profetia om honom, som ville födas av Davids hus och släkt. Davids ätt fördes vidare av hans son Salomo, son till Batseba, Urias hustru. (Matt 1:6) Batseba var den kvinna som han begick äktenskapsbrott med och Uria var hennes man som David bragte om livet. Det är ingen vacker historia. Men det är en profetia om den Herre som kommit för att ta sig an syndare. Det är en profetia om att ”där synden blev större, där överflödade nåden än mer” (Rom 5:20). Det är en profetia om ”den saliga skulden”, som vi ska besjunga under påsknatten. Det är en profetia om honom som Gud gjorde ”till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet” (2 Kor 5:21). Också David drack ur den klippa som följde folket redan i öknen.

Och därmed är David också en profetia om våra villkor. Ytterst handlar det inte om moral, utan om tro, om tro av ett uppriktigt hjärta. Den tro som också älskar av hela sitt hjärta. Det är den tron och den kärleken som är utgjuten i våra hjärtan. Det är den gåvan vi fått i dop och konfirmation och som firas och bekräftas i påskens heliga högtid. David blev smord med olja av Samuel och anden föll över honom. Också vi är smorda, smorda med andens gåva, för att få del av ljuset och helas från vår tvehågsenhet. Också här är David vår mänskliga förebild. Hans kamp är vår kamp, hans bön är vår bön: ”Du Herre som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta. Skapa i mig Gud ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne.”

Amen.