De landsflyktigas profet

FEMTE SÖNDAGEN I FASTAN 2005

Hes 37:12-14 Rom 8:8-11 Joh 11:1-45

De landsflyktigas profet

De senaste söndagarna har vi talat om två stora personligheter i Gamla Testamentet, Mose och David. Mose fick vatten att välla fram ur klippan. David smordes till kung på grund av sitt uppriktiga hjärta. Idag går vi längre fram i tiden och möter en av de stora profeterna, Hesekiel. Han hörde till det ledarskikt som utvisades till Babylonien år 597 f.Kr. Stämningen bland de fördrivna israeliterna möter vi i psalm 137 i Psaltaren. Folket gråter när de tänker på Sion. De har hängt upp sina lyror i pilträden. ”Hur kunde vi sjunga Herrens sånger när vi är i främmande land?” Hesekiel blir de landsflyktigas profet.

I hisnande, surrealistiska visioner får Hesekiel se Herrens härlighet. Bl.a. får han se de varelser som sedan blev de fyra evangelisternas symboler, människan, lejonet, tjuren och örnen (Hes 1:10). Han ser himmelska väsen som kan röra sig åt alla fyra håll utan att vända sig. Ovanför varelsernas huvuden ser han någon som tycks ha en mänsklig gestalt, det liknar eld och är omstrålat av ljus. Hesekiel faller ner med ansiktet mot marken. En röst befaller honom att resa sig upp. Han ser en bokrulle framför sig, fullskriven av klagan och suckar. Han uppmanas att äta bokrullen. Han gör det och den ”smakade sött som honung” (3:3). Han får själv tugga i sig och smälta de gudomliga orden innan han kan förmedla dem. Under styvt 20 år fullgör han sin profetiska kallelse i Babylonien på 500-talet före Kristi födelse.

Tio år efter den första deportationen jämnas Jerusalem och templet med marken, 587 f.Kr. Merparten av folket deporteras. Hesekiel förkunnar det som en följd av att folket vänt sig bort från Gud och brutit förbundet. I en syn ser han en man med ett skrivdon, som tecknar en bokstav i deras panna som suckar och stönar över alla vidrigheter som begås i staden. Det är den sista bokstaven i det hebreiska alfabetet. Bokstaven heter tau och den liknar ett kors. Hesekiel gav oss det första korstecknet. Det är Hesekiel som förkunnar den enskildes personliga ansvar för sina gärningar. Individen är inte bara en del av folket. Dagligen hör vi nu under fastetiden hans ord i en antifon: ”Så sant jag lever, säger Herren, jag vill inte syndarens död, utan att han vänder om från sin väg och får leva” (Hes 18:23).

I den senare delen av det som blev profeten Hesekiels bok (kap.25-48) övergår domsförkunnelsen till en profetia om hopp. Guds dom över synd och avfall är inte det sista ordet. Han får folket att repa nytt mod. Han ingjuter hopp i dem. Han talar om Gud som en herde, som själv ska ta sig an sitt folk. (Hes 34) Gud ska själv församla de förskingrade och föra dem till deras eget land. Han ska rena dem, ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med en ny ande (Hes 36:25ff).

En dag förs han ut i en dal som är fylld av benknotor. Han ser dem ligga överallt i dalen, helt förtorkade (Hes 37:2). Gud frågar: ”Människa, kan dessa ben få liv igen?” Hesekiel svarar: ”Herre, min Gud, det vet bara du.” Så får han befallningen att profetera och säga till anden: ”Kom, ande, från de fyra väderstrecken! Blås på dessa dräpta och ge dem liv!” Det hebreiska ordet, ruah, betyder både ande och vind. Profeten lyder. Det uppstår ett rasslande och de förtorkade benen fogas samman, fylls av anden, får liv och reser sig upp, en väldig här.

Så följer de verser vi hörde i dagens första läsning. Bilden växlar från döda ben till gravar. Genom förvisningen till främmande land är folket som om de vore både döda och begravda. Gud ska kalla fram sitt folk ur deras gravar och föra dem hem till Israels land. ”Jag ska fylla er med min ande, säger Herren, och ge er liv och låta er bo i ert eget land.” I ett senare kapitel talar han om det återupprättade templet, från vilket det rinner fram strömmar av vatten, vatten som blir till en flod, vid vars stränder det växer upp fruktträd, som ger föda och vars blad ger läkedom. (Hes 47; jfr Uppb 22:2) Tidigare har han talat ingående om det återupprättade templet och om tempeltjänsten, vilket visar att Hesekiel också var präst (Hes 1:3; 40-46)

Hesekiel ingöt mod och hopp i det förskingrade och landsflyktiga folket. De fick ju också återvända och bygga upp templet. Men kyrkan läser allt detta som en profetia om Kristus och hans Ande. Hon läser det som en beredelse till påsken och pingsten. Hon känner igen sig i profetens ord.

När vi vänder ryggen till Herren hamnar vi i främmande land. Modet överger oss. Glädjen försvinner och sången tystnar. Vi blir som förtorkade ben, skilda från de andra lemmarna och från oss själva.

När kyrkan i profetens efterföljd uppmanar oss att vända om och göra bot, konkret att avlägga vår påskbikt, då är det för att ge oss livet, glädjen och hoppet tillbaka. Som när Herren ropar fram Lasaros ur graven: Lasaros, kom ut! Det evangeliet lästes för dopkandidaterna kort tid före deras dop under påsknatten. Men budskapet gäller var och en som vänt sig bort eller som inte helt tagit evangeliet till sig. Gud vill att vi ska leva. Han lovar att fylla oss med sitt eget liv, med sin egen Ande. Det avgörande tecknet, det som alla profeter och profetior pekar fram mot är vår Herres Jesu Kristi påsk. Aposteln uttryckte det så i andra läsningen: ”Om anden från honom som har upptäckt Jesus från döda bor i er, då skall han som har upptäckt Kristus från döda göra också era dödliga kroppar levande genom att hans ande bor i er.” (Rom 8:11) Profeten Hesekiel vidgar våra hjärtan och bereder oss att med den andliga längtans glädje se fram mot den heliga påsken.

Amen.