Söndagen efter jul – DEN HELIGA FAMILJEN

Syr 3:2-6,12-14 Kol 3:12-21 Matt 2:13-15,19-23

Josefs exempel – i familj och kloster

Vi ser en familj på flykt, Josef, barnet och dess mor – hotad och utan skydd. Det är inte svårt att här se en bild för dagens familj, föraktad och avvisad från det som anses viktigt på den politiska agendan. Men evangelisten Matteus har ett ännu större perspektiv. På denna familj hänger fortsättningen av Guds frälsningsplan, en plan med enorma dimensioner – nu har allt koncentrerats och hänger på dessa tre: Josef, barnet och dess mor.

Den lilla familjen är hotad av Herodes och hans knektar, av nattkyla och hunger, den är utlämnad åt flyktingens ovissa villkor. Med ett pendrag hade fienden kunnat radera ut hela planen – om inte familjen hade stått under Guds ledning och beskydd. Det är inte underligt att den fromma fantasin har broderat ut vad som hände under flykten till Egypten. Vår egen Selma Lagerlöf berättar hur djuren faller ner och tillber barnet i moderns famn, hur palmerna böjer sig ned, så att Josef kan plocka deras frukter. Alla vilda djur och all boskap, alla fruktträd och cedrar skall ju, enligt psalmisten, lova Herrens namn (Ps 148:9). Men evangelisten Matteus är nykter och kärv. Han skriver inte legend utan frälsningshistoria, och nu vilar hela det fortsatta evangeliet på dessa tre. Frälsningsplanen är lika väldig som de tre aktörerna är hotade och värnlösa.

Ändå är de inte passiva statister. Huvudansvaret i detta skede vilar på Josef. Maria nämns inte med sitt namn, bara som ”barnets mor”. Nu är det davidsättlingen Josef som Herrens ängel talar till. Med en tydlig befallning i drömmen att fly till Egypten, för att rädda barnet och dess mor undan den hotande faran. Josef tycks inte ha tvekat en sekund. I skydd av nattens mörker bryter de upp. Josef kräver inga garantier. Livvakter fanns inte inom synhåll, reseförsäkringar inte att teckna. Inte heller får han i förväg veta hur länge han skall stanna i Egypten. ”Stanna där tills jag säger till dig”, lyder anvisningen. Det liknar villkoren för Abraham, som inte ens fick veta vart han skulle gå. ”Gå till det land som jag skall visa dig”, löd maningen (1 Mos 12:1). Josef och Abraham förblir beroende av Guds fortsatta vägledning. Men det som i förstone kan tyckas ovisst, är den verkliga tryggheten. Det enda som krävs är att Josef är beredd att höra och att lyda. Josef handlar beslutsamt och målmedvetet. Som någon (Thomas Merton) har beskrivit den monastiska kallelsen: ”Förmågan att fatta ett fast beslut och att handla efter det.” Josef liknar den munk, som ”med lydnadens snabba steg” uppger den egna viljan och lyder, inte ”ängsligt, söligt och ljumt”, utan ”med glatt hjärta” (RB 5: 7, 14, 15), av kärlek till Kristus (7: 69).

Josef måste ha haft den gåva som aposteln talar om: ”Låt Kristi frid råda i era hjärtan.” Den frid och inre samling som inte är trög och vankelmodig, men inte heller styrs av rädsla och egna ambitioner. Den frid som är stilla nog att lyssna och beredd att låta sitt handlande formas av det han hör. Som aposteln uttrycker det: ”Låt allt ni gör i ord eller handling ske i Herren Jesu namn.” Genom denna tysta lydnad sker något som övergår allt vad människor kan planera och åstadkomma.

Ondskan kommer på skam. Den värnlösa familjen undgår de hotande farorna. Och det var inte vilket anslag som helst. Bakom Herodes och hans förvridna vilja skymtar den kosmiska drake som enligt bibelns sista bok ”stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn när hon födde det” (Upp 12: 4). Men med Josefs lydnad som redskap låter Gud ondskan komma på skam.

Därigenom sker något mera än att denna konkreta familj blir räddad. Det är ingen tillfällighet att Josef får fly till Egypten. Matteus hänvisar till ett ord från profeten Hosea: ”Från Egypten har jag kallat min son.” (Hos 11:1) Evangelisten påminner om hur Gud en gång befriade hela sitt folk ur slaveriet i Egypten, dit det hade förts av en annan Josef. Denna Guds stora befrielsegärning av sitt folk skall nu fullbordas och bli en befrielse av hela den mänskliga familjen, det som Jesu födelse är upptakten till. Nu handlar det om befrielsen ur det andliga Egypten och profetordet blir ett ord till alla människor och till var och en av oss: Ut ur Egypten har jag kallat min son.

Det som händer Josef, barnet och dess mor är därför en bild för varje familj och hela kyrkan på dess vandring genom tiden. Som en kyrkofader uttrycker det: ”förföljd av världen, men tröstad av Gud går kyrkan fram på sin pilgrimsvandring” (Augustinus). Hon bär det nya livet i sin mitt och har uppgiften att vårda och skydda det så att det kan växa till. Ständigt hotas det, men tron förlitar sig hela tiden på Guds oryggliga frälsningsvilja.

På samma sätt får vi se på både familj och kloster i den heliga kyrkan. Det är ingen tillfällighet att Josef både blivit familjens särskilda beskyddare och samtidigt har en så tydligt monastisk profil. Familj och kloster är beroende av varandra. De stöder varandra och upptäcker sin egen kallelse i den andres. Samtidigt som de inte får blandas ihop med varandra. Vår Herre själv växte upp i en familj. Han lärde sig där vad varje barn behöver lära sig. Därmed helgade han både faderns och moderns heliga kallelse. Samtidigt gick han vidare. Det stannar inte i en jordisk familjelycka. Han bröt upp för det som var större och lärde alla sina lärjungar att ingenting får väga tyngre än kärleken till honom. ”Den som älskar far eller mor, son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig” (Matt 10:17).

Hur detta går ihop kan vara svårt att se i en akut situation, men i grunden och i det längre perspektivet är det ingen motsättning mellan familj och kloster. De hör ihop och samverkar med varandra – utan att blandas ihop. Josef är ett konkret exempel. Hur mycket han förstod vet vi inte. Han lyssnade och handlade i tro.

Ondskans hot och anslag är en realitet, som inte skall förvåna oss. Men Guds frälsningsvilja är starkare, trots att den gör sig beroende av bräckliga, mänskliga redskap. Var och en av oss i sin ställning är kallad att som Josef lyssna och lyda i tro. Låta oss förnya och fördjupa vår förtröstan på den orubbliga frälsningsplan som vi är indragna i och som vi nu bekänner och firar.

Amen.