TREDJE SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 35:1-6a ,10 Jak 5:7-10 Matt 11:2-11

Hoppets gåva, dess villkor, övning och hemlighet

Vi fortsätter att meditera över hoppet. Första adventssöndagen hörde vi om profetiornas syfte. De är oss givna för att vi ska bevaras i vårt hopp. För den som lyssnar tänds ett hopp när profeten Jesaja talar. Hoppet om att Gud skall ge liv åt det som är sterilt och dött. ”Öknen och ödemarken skall glädja sig; hedmarken skall fröjdas och blomstra som en lilja.” Till hoppet hör glädje. Det vet vi. – Och kraft. ”Stärk maktlösa händer, ge kraft åt vacklande knän.” – Och mod. ”Säg till de modfällda: ´Var frimodiga och frukta inte´”. Inte ens döden rår på hoppet. ”Evig glädje skall kröna deras huvuden… sorg och suckan skall fly bort.” Profeten väcker hoppet till liv. Hopp är ju en gåva som vi inte kan skaffa oss själva. Men vi kan lyssna. Och ta emot. Det är det första rådet till den som saknar hopp: läs och lyssna till profeterna.

Ändå måste hoppets gåva vårdas. Det hör vi i andra läsningen ur Jakobs brev, som lär oss något om hoppets villkor här på jorden. Jakob tar jordbrukaren som föredöme, han som tåligt väntar på höstregn och vårregn. ”Ha tålamod ni också, och visa fasthet”, är slutsatsen. Att leva i hoppet är inte att drömma sig bort från svårigheter och motgångar. Den som lever i hoppet står samtidigt med båda fötterna på jorden. Och på jorden måste vi leva i en god ordning, lugnt avvisa panik och uppgivenhet. Ju större svårigheter, desto viktigare att hålla fast vid en god ordning. Att vara trogen i det lilla.

Att öva tålamod och uthållighet är en hjälp att inte släppa in främmande makter i hjärtat. Att öva sig i saktmod, är att ta sin själ i besittning (Thomas av Aquino), att förbli herre över sitt eget land. Så utlade fäderna den tredje saligprisningen: ”Saliga de saktmodiga, de skall besitta landet.” För att bevaras i hoppet behövs fasthet och tålamod. Det är det andra rådet.

Hoppet är också en ytterst konkret historia i livet tillsammans med andra. ”Klaga inte på varandra”, manade aposteln. Klagan och knotande saboterar hoppet i det gemensamma livet. Positivt handlar det om generositet i vardagen, om den ömsesidiga respekten, om ett leende och en vänlighet. Benedikt uppmanar sin förvaltare att ha ett vänligt ord till svar, även om denne måste avvisa en orimlig begäran. Han citerar ur Syraks bok: ”Ett vänligt ord är bättre än den bästa gåva” (Syr 18:17). Det är det tredje rådet.

Ändå är hoppet inte främst en fråga om moral. Ett av de verktyg som Benedikt lägger i händerna på sina munkar lyder: ”Sätta sitt hopp till Gud.” – Här närmar vi oss hemligheten. Hoppets förmåga att lyfta och ge kraft. Hoppets förmåga att få hjärtat att vidga sig, så att vi kan löpa mot målet, i stället för att gå med dyster blick och släpa oss fram.

När aposteln manade till tålamod, så gav han också en motivering: ”ty Herrens ankomst är nära”. Så enkelt, och så hisnande. Att leva i hoppet är att praktisera tron på Herrens närhet, tron på Herrens löfte att komma tillbaka. Att vårt liv inte är en hjärtskärande procession mot grav och förintelse, utan en hoppfull pilgrimsvandring mot ett mål, en väntan på Herrens ankomst för att upprätta sitt eviga rike. På den vandringen spelar vårt hopp en avgörande roll, den rentav påskyndar Herrens ankomst (2 Petr 3:12).

Det är ju vad vi gör när vi ber. Varje tidebön inleds med ett adventsrop: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp”. Hoppets språk är bönen. Den som hoppas ber. Därför kan vi på ett enkelt sätt pröva vårt hopp, genom att fråga oss hur ivriga vi är i bönen. Den som inte hoppas, har dessförinnan slutat att be. Rentav öppnat dörren för tvivel (Jak 1:6-8).

Att sätta sitt hopp till Gud är inte att spotta upp sig. Tvärtom – att allt djupare se och bejaka sin egen fattigdom, sitt beroende av Gud. Men i denna nöd vända sig till Gud. Att flytta över allt hopp till honom. Och därigenom lämna alla falska och illusoriska förhoppningar.

Många helgon har prövats genom svåra motgångar och prövningar under det sista skedet av sina liv. T.o.m. Johannes Döparen tycks ha anfäktats av tvivel, när han sitter i sin fängelsehåla. Han frågar om Jesus är den som skulle komma, eller om han skall vänta på någon annan. En märklig fråga från den som har sett Anden komma över Jesus vid dopet i Jordan. Men en tröst för den som prövas och anfäktas. Jesus ger inget ”enkelt” svar. Han hänvisar till sina gärningar och under. Det som är grunden för vår tro och vårt hopp. Gång på gång måste vi höra och läsa vad evangeliet berättar, att blinda får sin syn och lama sin hälsa, hur spetälska blev rena och döva hörde, döda stod upp och att för fattiga förkunnades ett glädjebud. De fattiga och ödmjuka hörde och tog emot. De rika och högmodiga behövde ju inte hoppas. De saknade ingenting. Och gick tomhänta hem. Men de ödmjuka lyssnade i tro, de höll ut i bön, och så tändes hoppet i deras hjärtan. ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” Ett hopp som var större än t.o.m. Johannes Döparen. Den minste i himmelriket är större än den störste profeten i det gamla förbundet. Därför är det i sin ordning att vår Herre i den kyrkliga konsten ofta omges av Johannes Döparen på sin vänstra sida och av den saliga jungfrun Maria på sin högra. Under de sista adventsveckorna flyttas uppmärksamheten successivt över från profeterna och Johannes Döparen till den saliga jungfrun, hon som väntar sitt barn. Kyrkan intensifierar sin väntan och sitt hopp. Det hopp som sträcker sig mot detta större.

Det sista verktyg som Benedikts sätter i händerna på sina bröder handlar om hoppet. ”Aldrig misströsta om Guds barmhärtighet.” Det kan översättas: Att aldrig ge upp hoppet om Guds barmhärtighet. Aldrig! Det är ett konkret verktyg att bruka. En övning i hoppet. Som samtidigt öppnar för det som övergår varje mänsklig handling. För hoppets gåva. Att den som hoppas på Herren redan får det han hoppas på. Som det uttrycks i den monastiska professen: ”Tag emot mig, Herre, efter ditt löfte, så att jag får leva, och låt mig inte komma på skam med mitt hopp.”

Amen.