Död och liv

FEMTE SÖNDAGEN I FASTAN 2004 – Mariavall

Joh 11:1-45

Död och liv

Förra söndagen handlade det om mörker och ljus. Idag, två veckor före påsk, handlar det om död och liv.

Vi måste börja från början. Den gång i begynnelsen då Herren sade till män­niskan i paradiset: ”Den dag du äter av kunskapens träd på gott och ont skall du dö.” Det var vad människan gjorde. Därför dömdes hon att återvända till det stoft varur hon hade skapats. Det var detta vi påmindes om på vid fastetidens början, när askan tecknades på våra huvuden: ”Kom ihåg att du är stoft, och stoft skall du åter bli.” Människan skapades för att leva, men genom sin synd hemföll hon åt döden. Hon skapades av Gud för att leva som hans spegelbild, i gemen­skap med honom och med sin nästa. Allt detta blev skadat och sårat genom synden, dödligt sårat. Döden fick makt över oss, som skapats för att leva. Döden är i grunden det mest omänskliga som finns, även om den på ytplanet kan tyckas som helt natur­lig. Döden är motsatsen till livet. Döden är den makt som trasar sönder och för­intar allt det som Gud fogat samman, det liv som förenar oss med Gud, med varandra och med oss själva.

För att besegra döden och ge oss livet tillbaka sände Gud sin Son. ”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd”, säger Jesus (Joh 10:10). Men detta sker genom att han ger sitt liv, genom att han dör vår död, genom att han tar på sig dödens förbannelse och uppstår till ett nytt liv. Han uppstod från de döda för att vi skulle uppstå och leva med honom. Detta nya liv ges oss i dopet. Aposteln uttrycker det så: vi är döpta för att ”leva i ett nytt liv, som Kristus uppväcktes från de döda” (Rom 6:4).

När dopkandidaterna i fornkyrkan förbereddes för sitt dop, som ju skedde vid påsken, fick de bl.a. lyssna till evangeliet om hur Lasaros uppväcktes från de döda. Som en förövning till Kristi påsk fick de lyssna till hur han besegrade den död som tagit makten över Lasaros. Med hög röst kallar han Lasaros tillbaka till livet: ”Lasaros, kom ut.” Det var ett ord direkt till dopkandidaterna om vad som skulle hända i dopet. Dopet rycker den döpte ur dödens makt och herravälde, men också ur det som trasar sönder livet och leder fram till döden, fr.a. synden. Därmed är det ett rop också till oss som lyssnar till samma evangelium: Människa, vad du än heter, kom ut! Kom ut ur den fångenskap och den maktsfär som hindrar dig att leva det liv du har skapats till.

Att Jesus ropar högt är inte bara för att väcka den döde Lasaros, utan också för att alla de andra som står runt omkring graven skall höra och se. Också vi som står vanmäktiga inför döden får ett tecken på honom som vågar utmana och övervinna själva döden. Evangelisten berättar att när Jesus såg deras sorg blev han ”upprörd och skakad i sitt innersta”. Han visar inte bara medlidande med de sörjande systrarna som förlorat sin älskade broder. Han går till roten med all sorg och med alla människors vanmakt inför döden. Han går i närkamp med den död som trasat sönder det liv vi skapats för att leva.

Uppväckandet av Lasaros är en förövning och påtaglig demonstration av hur han snart, med sitt eget liv som insats, skall stiga ner i dödsriket och kalla alla döda ut ur dödens herravälde. Vi hörde det i första läsningen: ”Se, jag vill öppna era gravar… och ni skall förstå att jag är Herren… jag skall låta min ande komma in i er, så att ni åter blir levande..” (Hes 37).

Jesus har redan uttryckt det i sitt svar till Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Sanningen i dessa ord kan vi förmodligen inte förstå om vi inte också bävat inför bakgrunden, det vi hörde på askonsdagen, att vi är stoft och skall bli till stoft. Den som förtränger döden och inte vågar se dess realitet i ögonen, förstår sannolikt inte heller påskens fulla budskap. Men evangeliet hjälper oss. Jesu konkreta handling bekräftar hans ord.

Jesu makt över döden, den gudomliga makt som detta evan-gelium vittnar om, förminskar inte alla de gripande och djupt mänskliga inslag som evangelisten Johannes också berättar om. Vänskapen mellan Jesus och de tre syskonen, den äkta mänskliga vänskap, som är en av livets stora gåvor. Vidare – att systrarna omedelbart skickar bud till Jesus, när Lasaros insjuknat. Som ville evangelisten lära oss att inte dröja eller tveka att skicka bud till Herrens tjänare, prästerna, när någon blivit sjuk, eller att be sina vänner om förbön, när man är i nöd. Otaliga vittnen kan bekräfta vad vänners förbön betyder när man själv är drabbad.

Evangelisten berättar också om den förebråelse som systrarna framför till Jesus: ”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.” Det är en tydlig fingervisning om att vara uppriktiga i vår bön till Herren. Psaltaren ger otaliga exempel på denna rättframhet. ”Varför, Herre, står du långt borta och håller dig dold i tider av nöd?” (Ps 10:1) Varför dröjer du med att ingripa? Varför tillåter du sjukdom och död att härja? Bönen behöver inte vara from. Men den måste vara sann. Också Jesus bad i Getsemane om befrielse från sitt lidande. Men – dialogen slutade inte med systrarnas förebråelse. Även om Marta knappast kunde förstå ens bråkdelsen av Jesu svar.

Ändå måste hon ha anat något, anat att det som hänt inte skulle få sista ordet. Hon återvänder hem. Hon kallar på sin syster Maria, som stannat hemma, och viskar till henne. Hon viskar! När något verkligt viktigt skall sägas passar inte det höga röstläget eller de stora orden. Hon viskar: ”Mästaren är här och kallar på dig.” Inte heller försöker hon förklara vad Jesus har sagt. Ibland är tystnad bättre än också goda ord (RB 6:2).

Maria skyndar iväg. Hon framför samma förebråelse som sin syster, men får inget svar alls – inte i ord. Det svar Jesus ger henne är en handling. En målmedveten handling av den som vet varför han är utsänd. Han frågar var de har lagt den döde. Han befaller dem att rulla undan stenen. När Marta tvekar och tvivlar, den döde luktar ju redan, får hon en mild med bestämd förmaning: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” Han lyfter blicken mot himlen och vittnar om sin enhet med Fadern. Han är ju Ordet, Faderns Ord, det Ord som en gång skapat människan ur stoft och blåst in liv i henne. Det är detta Ord som med hög röst ropar: ”Lasaros, kom ut.”

Han kallar den döde, och oss alla som hör hans röst, tillbaka till livet. Han uppväcker Lasaros för att vi skall tro att han är Faderns Son, utsänd för att befria oss ur dödens förbannelse, för att kalla oss tillbaka till livet. Han kallar oss ut ur otrons mörker, så att vi ser ljuset som strålar från hans ansikte. Ut ur syndens och självupptagenhetens och klenmodets fängelse, för att vidga våra hjärtan och föra oss ut på rymlig plats. Till det liv och den gemenskap som börjar redan här genom tron, men som genom hoppet sträcker sig ut över alla de gränser, vilka den kroppsliga döden fortfarande drar för våra jordiska sinnen. Redan på korset rinner livet fram ur Kristi öppnade hjärta, det blod och det vatten som är källan till dopet och den heliga eukaristin, föregripandet av den slutliga enheten med Gud och med varandra. Själva döden tas i livets tjänst. 

Amen.