4 SÖNDAGEN I FASTAN 2004

Jos 5:9a, 10-12 2 Kor 5:17-21Luk 15:1-3 11-32

Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott

Kommer ni ihåg berättelsen om Josef och hans bröder? Josef var den näst yngste av tolv bröder, alla söner till patriarken Jakob, han som fick namnet Israel och blev stamfader till alla Israels barn. Den äldste hette Ruben, en hette Juda, den yngste Benjamin och den näst yngste hette Josef. Han blev sin fars älsklingsson, fick en särskilt vacker mantel. Dessutom hade han märkliga drömmar. Hans bröder blev avundsjuka på honom, en avundsjuka som växte till hat, och när han en gång skickades att se efter sina bröder som vaktade familjens hjordar begick de sin stora synd. De tog av honom hans fina mantel, kastade honom först i en brunn och sålde honom sedan till främlingar. Dessa tog honom med till Egypten och sålde honom som slav. Senare blev han orättvist anklagad för äktenskapsbrott och kastades i fängelse. Ändå gick det honom väl. Hans förmåga att tyda drömmar nådde Faraos öron. Josef blev upphöjd till den främste vid Faraos sida och fick lösa en hotande hungerkatastrof. Genom sin drömtydning hade han förutsagt först sju feta år och sedan sju magra. Också hans bröder kommer till Egypten för att köpa säd. De känner naturligtvis inte igen honom. Men han känner igen dem och sätter dem på prov för att utforska om de har kommit till insikt om sin svåra synd. De består provet och Josef ger sig till känna för dem. Jakob flyttar med hela sin familj till Egypten och Josef sörjer på allt sett för dem. När Jakob är död fruktar bröderna att Josef ändå skall ta hämnd på dem, men Josef säger: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv.” (1 Mos 50:20)

Varför läser vi denna berättelse i Kristi kyrka? Förra veckan ställde jag den frågan till en grupp barn, men den blev dem för svår. De gav många ivriga svar, men alla handlade om moral, om vad vi skall göra, att vi inte skall vara avundsjuka, att vi skall förlåta dem som gjort oss illa osv. Frågan är om vi vuxna kan svara så mycket bättre. Moral är ju så mycket lättare att förstå än tro. Vi kan förstå vad vi måste göra, men vad Gud gör är svårare att upptäcka. Det var vad Josef försökte få sina bröder att se: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott.” Det är också orsaken till att händelsen kan tjäna som förberedelse till påsken, för öppna våra ögon för vad Gud gör i Kristi påsk.

Berättelsen om Josef och hans bröder är en profetia, som visar oss påskens innebörd. Den hjälper oss att se Guds handlande i Kristi lidande, död och uppståndelse. En gudomlig plan genomförs med mänskliga aktörer, fr.a. Josef och hans bröder. Josef är en förebild till Jesus, ofta in i små detaljer. Han är Guds älskade Son, precis som Josef var hans älsklingsson. Bröderna tog av honom hans mantel, slaktade en bagge och doppade den i blod. Också Jesus berövades sin blodbefläckade mantel. Han överlämnades till främlingar, precis som Josef. Båda såldes för en summa pengar. Josef blir orättvist dömd, precis som Jesus, men båda blir också upphöjda. Josef till Faraos sida, Jesus till Faderns högra sida. Bådas uppgift blir att ge de hungrande folken bröd. Josef hämtar fram ur de magasin där han samlat säd under de sju feta åren. Kristus ger folken livets bröd ur hans kyrkas outtömliga magasin.

Det hela sammanfattas i Josefs ord till bröderna när de fruktar att han skall ta hämnd på dem: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott.” Han är inte bara ädel och förlåtande. Han avslöjar något större, Guds plan med hela historien. Gud tillåter det onda att ske. Ändå förlorar han inte greppet om historien. Synden mot Josef blir medlet för att undanröja en större katastrof.

Detta mönster fullbordas i Kristi påsk. När Gud sänder sin älskade Son till oss hans bröder, avvisas han och överlämnas till hedningarna för att korsfästas och dö. Men detta blir vägen till hans uppståndelse och upphöjelse. Gud tar det onda i sin tjänst och förvandlar det till välsignelse. Som uppstånden kan han säga till alla syndare: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott.” Liksom Josef fick dela ut säd som gav bröd till de hungrande, ger den upphöjde Kristus livets bröd till alla hungrande.

Det är Gud som handlar i Kristi påsk. Aposteln Paulus uttrycker det så: ”Gud försonade hela världen med sig genom Kristus.” Det som hände Josef och hans bröder är en profetia, en konkret historia ”i miniatyr”, som låter oss ana påskens storhet, det hemliga mönstret i all historia. Det finns skäl att läsa den på nytt som förberedelse till påsken – 1 Mos 37-50. (Och rentav fortsätta med de första 20 kapitlen i 2 Moseboken, som också de förbereder påsken, men nu med Mose som huvudperson och förebild till Kristus.)

Gud vänder det onda till gott. Det är Guds handlande i påsken. Men det slår inte ut aktörernas roll och frihet. Bröderna, som sålt sin egen bror till främlingar, prövas av Josef. Han faller dem inte omedelbart om halsen. Han säger inte: ”nu får udda vara jämnt”. Synd är en verklighet, som drar med sig skuld. Den skiljer från Gud och gemenskapen med honom. Människan kan inte själv betala skulden, men hon kan ångra sin synd och göra bot för den. Bröderna prövas. Har de återvänt från lögnen till sanningen? Något har hänt i deras hjärtan. I sitt innersta ångrar de sin synd. Utan denna ånger hade de saboterat Guds plan för sin egen del. Så stor är människans frihet. Aposteln säger i dagens 2:a läsning: ”Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser.” Men detta trollar inte bort människans frihet. Därför fortsätter aposteln: ”Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.” Den uppriktiga ångern är också beredd att konkret göra bot. En av bröderna, Juda, är beredd att ge sitt liv för sin yngste bror (1 Mos 44).

Den förlorade sonen i dagens evangelium, människan som gått bort och förskingrat allt han fått i arv, kommer till besinning. Han ser och ångrar, han vänder om. Om han inte gjort det, hade Faderns kärlek, festmåltiden, de nya kläderna, aldrig blivit hans. Människan kan fastna i främmande land. Människan kan förhärda sig.

Också Josef hade kunnat sabotera hela planen. Han hade kunnat fastna i bitterhet över det han utsatts för. Han hade kunnat låta sig förföras av frestelsen (1 Mos 39). Bibeln berättar ingenting om vad som rör sig i hans inre när han kastats ner i brunnen eller när han orättvist hamnat i fängelse. Hade han inte bestått provet, då hade i varje fall inte kunnat pröva sina bröder med rent hjärta. Varje människa utsätts ju förr eller senare för något liknande, även om det inte är lika dramatiskt. Den helige Benedictus ger vägledning om hur vi skall handla när vi utsätts för prövningar, motgångar och orättvisor (RB 7:35-43). Det märkliga är att han upptäcker Guds handlande i det till synes meningslösa som drabbar. Han säger: ”Du prövade oss, o Gud, du luttrade oss med eld såsom silver luttras; du förde oss in i snaran, du lade plågor på vår rygg.” Han ser Guds plan, att Gud aldrig förlorar greppet om historien. Han ser Kristi påsk i det som händer. Därför kan han också säga: ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.”

Därför måste vi använda fastetiden väl. För att upptäcka vad Gud gör i Kristi påsk. ”Låt försona er med gud.” Genom bön, bot och barmhärtighet. Vi får ju nåden att göra bot i ljuset av Kristi påsk, belyst av alla profetior i det Gamla Förbundet. Kristi påsk har genom dopet och tron blivit vårt livs mönster. Aposteln uttrycker det så: ”Den som är i Kristus är en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.” Påsken fortsätter i våra liv. Vi är kallade att bli påskmänniskor. (Ordet påsk betyder ”gå förbi”, pésach, hebr.; jfr ”övergång”, transitus, lat.). Att leva i denna ”övergång”, i påskens ”passage”, genom mörker till ljus, genom otro till tro, genom fasta till fest, genom ånger till glädje, genom lydnad till frihet, genom lidande och död till liv.

Så att också vi, med Kristi påsk i hjärtat, kan säga till allt ont som drabbar oss, till frestelser, till synder, till motgångar, till svårigheter, till alla fiender: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott.”

Amen.