HERRENS DOP 2004 – Mariavall

Jes 40:1-5,9-11 Tit 2:11-14;3:4-7 Luk 3:15-16,21-22

Himlen öppnar sig

En disig och regntung himmel kan göra oss människor deprimerade och betryckta. Som vore vi instängda i ett slutet rum. Som om vi inte kunde andas. Men när himlen spricker upp och öppnar sig blir det lättare att andas, att resa sig upp och gå ut på rymlig plats. Livslusten återvänder och glädjen rinner till.

När Jesus hade blivit döpt av Johannes i Jordan står det att himlen öppnade sig. – Nu betyder himmel i bibeln inte bara de högre luftlagren över våra huvuden. Himlen betyder också det rike där Gud bor och råder. Därför ber vi ”Fader vår, som är i himlen…”. Guds rike kan också kallas himmelriket. Ibland betyder ordet himmel helt enkelt Gud. Man skyggade för att använda Guds eget namn och använde gärna andra uttryck. När Jesu dop får himlen att öppna sig, har det därför en djupare mening.

* Jesu dop står som en portal till hans offentliga gärning. Innan han börjar att förkunna och verka genomgår han Johannesdopet. Johannes överlämnar ”stafetten” till den han berett väg för. Samtidigt föregriper Jesu dop slutkapitlet i hans liv, hans död och uppståndelse. Redan ”början” innehåller ”slutet”. Han kallar sin död för ett dop. Jesus stiger ner i Jordanflodens vatten av samma skäl som han stiger ner i dödens mörker. Inte för att han själv behöver det, men för vår skull. Av solidaritet med oss. Han ställer sig i raden av syndare som behöver genomgå bättringsdopet. Han blev, enligt aposteln, ”lik en syndfull människa” (Rom 8:3). Han krävde ingen särställning, ”han vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss” (Fil 2:7). Han döptes med vårt dop och dog vår död.

När han sedan stiger upp ur Jordans vatten öppnar sig himlen över honom. När han genom sin uppståndelse stiger upp ur gravens mörker har himlen öppnat sig i djupaste mening och han kan, genom sin himmelsfärd, återvända till Fadern. Men nu med den kropp som han fått genom Maria. Med vår mänskliga kropp kan han stiga upp genom himlarna (Hebr 4:14) för att bereda oss rum. Han har öppnat vägen in i det allraheligaste. Men redan i hans dop föregrips detta. Världen är inte längre tillsluten och stängd. Himlen har öppnat sig.

* Bilden av Jesu dop i Jordan är en bild, en ikon, inte bara för Jesu frälsningsgärning, för vad Jesus gjort, utan också för vem Gud är, för den heliga Treenigheten. Himlen öppnar sig. Vi får för ett ögonblick se bakom draperierna, in i tillvarons innersta, se in i Gud. Vi hör Faderns röst. Vi ser Andens duva och Sonen, Guds älskade Son. Fadern visar sig inte. Det är ännu omöjligt för ett människoöga att se Fadern själv. Men vi hör hans röst. Den röst som uttalar sitt ´faderskapserkännande´ och säger: ”Detta är min son”. Men som samtidigt går vida därutöver. Ty det har alltid varit så. Av evighet föder Fadern Sonen och de lever i en salig enhet. ”Du är min älskade Son”. De lever i den ömsesidiga kärlek som är den helige Ande, vilken här svävar över Jordanflodens vatten liksom Anden en gång svävade över vattnen i skapelsens morgon. Nu svävar Anden över dopvattnet för att nyskapa oss. Sonen är ”den utvalde”, för att fullborda det profeten Jesaja antytt i sina sånger om Herrens tjänare, den tjänare över vilken Anden skulle komma. Innan tjänaren går att utföra sin gärning får vi ett ögonblick betrakta hans ursprung och se ner i hans livs källa. Jesu dop öppnar för ett ögonblick himlen för våra ögon. Det är hälsosamt att betrakta denna bild.

* Människan påverkas av sina sinnesintryck, inte minst av det hon ser. En tavla vi haft över vår säng som barn kan följa oss hela livet. Modern reklam och massmedia vet detta, när den påverkar vårt inre genom allt mer raffinerade bilder. Ofta utan att vi märker det själva. Om avgudabilder säger psalmisten att de som gjort dem skall bli lika dessa bilder (Ps 115:8).

Att betrakta en ikon är att själv utsätta sig för påverkan av det som bilden föreställer. Ikonen förmedlar ett budskap till den som ser bilden, som ”går in” i bilden. Som troende vår vi spegla oss i bilden av Jesu dop. Vi påminns om vårt eget dop. Dopet i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, varigenom vi med Jesus steg ner i dopvattnet och med honom steg upp under en öppnad himmel. Den döpte tilltalas på samma sätt som Jesus: Du är min älskade son. Du är min älskade dotter. Född på nytt i dopets heliga vatten. Pånyttfödd, inte därför att vi har gjort några rättfärdiga gärningar; utan därför att Gud är barmhärtig, räddade han oss med ett bad som återföder och förnyar genom den heliga Anden (2:a läsningen).

Förnyade av den Ande som han låter komma över oss i vår synd och fattigdom. ”Herrens Ande är över mig”, säger Jesus längre fram i Lukasevangeliet, ”han har sänt mig för att förkunna ett glädjebud för de fattiga” (Luk 4:18). En detalj återges av samme evangelist. Det står att himlen öppnade sig när Jesus ”stod och bad”. Detta är ett förmaningens och tröstens ord. Profeten uppmanades ju att trösta sitt betryckta och beklämda folk (Jes 40:1). Medan vi väntar på ett vårt hopp skall infrias, uppmanas vi att be. Inte i kramp, men ändå ihärdigt och uthålligt. Av kärlek. Inte för att vår bön kan öppna himlen, men för att våra ögon skall öppnas, så att vi ser och upptäcker att himlen är öppnad. Inte för att göra oss förtjänta av den frid vi söker, men för att bereda väg för den, genom att erkänna den egna fattigdomen i enlighet med löftet: ”saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket”, den fattigdom som Anden fyller med sin frid och glädje, från den himmel som öppnat sig.

Amen.