ANDRA SÖNDAGEN EFTER JUL 2004

Syr 24:1-2, 8-12 Ef 1:3-6, 15-18 Joh 1:1-18

Visheten

Den förgångna 4:e adventssöndagen talade vi om Kristi fö­delse som en ”Soluppgång från höjden”. Uttrycket var hämtat från en s.k. O-antifon, den vers som inramar Marias lovsång i vespern den avslutande veckan före jul. Idag aktualiseras en annan av dessa antifoner. Det är den första i raden av antifoner och den börjar så: ”O eviga Vishet” (lat: O Sapientia). Den ak­tualiseras av den första läs­ningen i dagens mässa ur Jesu Syraks Vishet, vars tema är just Visheten. Syraks Vishet tillhör den s.k. Vishetslitteraturen i Gamla Testamentet, vid sidan av bl.a. Ordspråksboken och Salomos Vishet.

Men också det evangelium vi hört idag, den s.k. Johannesprologen, har inspirerats från vishetstraditionen. Evangelisten Johannes använder inte uttrycket Vishet. Han talar om Ordet, och säger att det ”fanns i begynnelsen hos Gud”. Om Visheten hörde vi detsamma, att den fanns ”av evighet, från begynnelsen” (Syr 24:9). Johannes säger att Ordet ”bodde bland oss”. Uttrycket betyder egentligen: det slog upp sitt tält bland oss. Samma uttryck hörde vi om Visheten, till vilken Gud säger: ”I Jakobs land skall du slå läger, hos Israels folk skall du bosätta dig” (Syr 24:8). Evangelisten säger: ”Ordet blev människa”. Han kunde också ha sagt: Visheten blev människa.

Vad är vishet? – Kanske känner vi någon människa som vi skulle kalla vis. Kanske har vi läst eller hört om någon med denna förmåga att se, bedöma och handla klokt och vist. Ofta som kontrast till andra som lever i dunkel eller mörker.

I övermorgon hoppas vi att de vise männen har hunnit fram till Betlehem. Men Visheten själv tycks snarast vara feminin. Språkligt är det så på både hebreiska, grekiska och latin. På grekiska har det gett upphov till ett kvinnligt namn: Sofia. Ibland är hon i konsten framställd som en kvinna, läsande i en bok. Vi hör i evangeliet om de visa jungfrurna. När jungfru Maria avbildas, med barnet sittande i knäet med blicken riktad mot betraktaren, har hon fått beteckningen ”Vishetens säte” (Sedes sapientiae).

Det är ingen tillfällighet att den helige Benedictus hämtat inledningsorden till sin regel ur vishetstraditionen: ”Lyssna, min son, till Mästarens undervisning…” (prol 1:1; jfr Ords 4:20; 1:8; 6:20).

Visheten beskrivs i GT inte bara som en moralisk och andlig dygd hos människan, utan som en egenskap hos Gud. Samtidigt framställs den nästan som en självständig person, en samarbetspartner med Gud, både i Skapelsen och i frälsningshistorien. ”Från Skapelsens begynnelse styr hon allt” (Vish 8:1). Det är hon som genomsyrar Mose lag (Syr 24:23). Det är hon som leder och länkar den heliga historien (Vish 10:1-11:14).

Hon samarbetar med profeterna, men har annan doft och ton. Hon vädjar till eftertanke och avslöjar dårskap. Hon förmanar de okunniga (Ords 1:20-33). Hon inbjuder de läraktiga att få del av klokheten (Ords 8:1-21; 32-36). Som en generös värdinna inbjuder hon gästerna att sitta vid sitt bord (Ords 9:1-12). ”Lycklig den som fördjupar sig i visheten, som övar sitt förstånd när han talar, som i sitt hjärta begrundar vishetens vägar och tänker på hennes hemligheter” (Syr 14:20-21). Visheten gör människor till Guds profeter och vänner (Vish 7:27). Vi anar redan Jesu ord om att hans lärjungar skall förvandlas från tjänare till vänner (Joh 15:14).

Det är inte underligt att Nya Testamentet och den kristna kyrkan har sett Visheten som förberedelse och förebild, en profetia, om Kristus och hans Ande. Därigenom bekräftas det djupa sambandet mellan de två förbunden, men också kyrkans gamla insikt om att det överallt i historien, även i andra religioner, finns frö av sanning och insikter, som väntar på och når sin fullbordan i Kristus. Därför kan Kyrkan i sin bön, sju dagar före firandet av Kristi födelse, sjunga: ”O eviga Vishet, du som har utgått från den Högstes mun, du når från världens ena ände till den andra, och styr allting med ditt blotta ord: kom för att lära oss vishetens väg”.

Sådan är vår tro, sådan är Kyrkans tro, att Visheten har slagit upp sitt tält, att hon blivit bofast på Sion, förebilden till den heliga Kyrkan.

Aposteln förkunnar den korsfäste Kristus, ”en Kristus som är Guds vishet” (1 Kor 1:23f). I Kristus finns ”vishetens och kunskapens alla skatter gömda” (Kol 2:3).

Själv säger den inkarnerade Visheten: Kom till mig! Följ mig! Ta på er mitt ok! Lär av mig! Därmed har den täppt till munnen på den enbart mänskliga vishet, som inte vill gå ödmjukhetens väg. Den sanna visheten är så enkel att också och endast ett barn kan begripa den. ”Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn” (Matt 11:25).

Därför vågar vi något förändra Johannesprologens ord och säga: Visheten blev människa och bodde bland oss, och vi såg dess härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och den var fylld av nåd och sanning (Joh 1:14).

Amen.