27 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2003

1 Mos 2:18-24 Heb 2:9-11 Mark 10:2-16

Äktenskapet – ett glädjens tecken.

När vi i dagens läsningar hör om äktenskapet är det lätt att tappa modet. Vad kan sägas om äktenskapet idag, utan att många får dåligt samvete eller känner sig utanför? De flesta har erfarenhet av upplösta eller trasiga relationer, för egen del eller på nära håll, i familj och vänkrets. Många hukar sig inför vad kyrkan säger och kräver i frågor som rör äktenskapet. Att äktenskapet är en ödesfråga för vår kultur, tror jag inte många vill betvivla. Förvirring och förförelse tycks dominera. Men Kyrkans kallelse är inte bara att varna, utan än mer att ge hopp.

Vår förre biskop berättade hur glad han blev varje gång han fick se en annons om guldbröllop. Jag skulle vilja föra det vidare och säga: Varje äktenskap är ett glädjens tecken. Det behöver inte vara något fullkomligt sådant. Äktenskapet rymmer en hemlighet som finns där hela tiden, också där vi mest ser avigsidor. Det rymmer en skimrande skatt som vi på nytt får gräva fram. Gud har givit oss denna gåva redan från begynnelen. Han har ju skapat allt med ”vishet och kärlek”. Liksom celibatet är ett tecken för hela kyrkan, så är också äktenskapet ett tecken, ett enhetens och kärlekens, och därmed ett glädjens tecken. Äktenskapet har ”en egen nådegåva inom Guds folk” (Vat II).

Ursprunget hörde vi i första läsningen, där Gud konstaterar: ”Det är inte bra att mannen är ensam”. Trots att han får ge namn åt alla markens djur och därmed får uppgiften att råda över dem och ta ansvar för dem, så räcker inte detta för hans behov av gemenskap. Djur och natur räcker inte för människan. Inte heller arbete och ännu mindre ägodelar. Alla vet, och sociologerna bekräftar det: när kriser kommer, då är det sina närmaste individen tar sin tillflykt till. Adam behövde ”någon som kunde vara honom till hjälp”. På latin heter det: ”någon som är lik honom”. Då kunde man ju väntat sig att Gud skulle skapat en man till, en medbroder och kompanjon vid hans sida. Men, och däri ligger hemligheten, den jämlika hjälpen är samtidigt olik. Adams och Evas jämlikhet och fullkomligt lika värde, ”ben av mina ben, kött av mitt kött”, utesluter inte en radikal olikhet, men avsikten är att verklig enhet skall uppstå. ”Så är de inte längre två, utan ett.” Det är inte konstigare än att en skruv behöver något helt annat, en mutter, för att två storheter skall bli en. Det är detta aposteln kallar ”naturligt umgänge”, till skillnad från det ”onaturliga” mellan två personer av samma kön (Rom 1:26f). Olikheten är given för enhetens och kärlekens skull. Därför kan en kyrkofader på 300-talet (Chrysostomos) formligen förbanna försöken att upphäva skillnaden mellan man och kvinna. Det som står på spel, då som nu, är kärleken och enheten, den enhet som förutsätter olikhet för att skapa något nytt, för att enhet skall växa fram. Det är denna i skapelsen givna goda ordning som ifrågasätts och indirekt hotas, när man försöker jämställa homosexuella parförhållanden med äktenskap. Det behövs en man och en kvinna, varje barn vet det ju, som redskap till det nya som ingår i Guds plan. Mannens och kvinnans enhet bär på en hemlighet.

Vi förstår kanske också hur kyrkofäderna i detta ser en antydan om något ännu större. Gud låter en tung sömn falla över Adam. Ur mannens sida skapas kvinnan. Däri ser de en hemlighetsfull profetia om det som hände på Golgota kors, när kyrkans föds ur Kristi sida. Kristus är den nye Adam. Sedan dödens sömn fallit över honom rinner blod och vatten fram ur hans öppnade sida. Det är kyrkans födelse, hon som växer till genom vattnets och blodets sakrament. Genom dop och eukaristi blir hon moder till många barn.

Äktenskapets enhet mellan man och kvinna blir en bild för enheten och kärleken mellan Kristus och hans brud, kyrkan. En väldig båge slås från skapelsens begynnelse i Första Moseboken till skapelsens fullbordan i Uppenbarelseboken, som tecknas med bilden av Lammets bröllop med sin brud. Därmed blir äktenskapet en bild inte bara för Skaparens avsikt med sin skapelse, utan också för frälsningsplanen. Han som vill förena sig med varje individ och med hela mänskligheten i enhet och kärlek. Inför det kosmiska Lammet blir därför alla människor feminina, Kristi brud, både män och kvinnor.

I varje äktenskap finns detta, mer eller mindre fördolt. Men det finns där, ”det Gud har sammanfogat…”. Makarnas kallelse är att låta det växa fram. I vardagens omsorger. När surheten ersätts av ett leende. I viljan att be om och ta emot förlåtelse. I varje försök att börja på nytt. I varje gest och handling av kärlek. Och, tro mig, vi som inte är gifta gläder oss. Skatten finns där och den skymtar fram när ni minst anar det. Den finns där också i det äktenskap som lett till separation och skilsmässa i civilrättslig mening. Den som håller fast vid tron på äktenskapets sakramentala oupplöslighet och avstår från att gifta om sig, har en särskild kallelse att dela Kristi lidande, för hans kropp, som är kyrkan (Kol 1:24).

När Kristus säger att skilsmässa och omgifte är äktenskapsbrott, när han eliminerar den möjlighet som Mose gav, så betyder det att han upprättar och nyskapar den ursprungliga meningen med äktenskapet. Orsaken är inte att han skulle vara strängare och mera krävande än Mose. Orsaken ligger i honom själv, att han genom sin död och uppståndelse är början till en ny skapelse. Som vi hörde i andra läsningen: ”Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att han fick möta döden”.

När kyrkan försvarar äktenskapets oupplöslighet är det i grunden inte en lag hon försvarar, utan tron, tron på nåden, på den oupplösliga enheten mellan Kristus och hans brud, kyrkan. Gud har själv i Kristus fogat samman oss med sig. Han har gjort det genom sitt lidande och sin död. Det är den tron vi vittnar om, antingen det är celibatären som härdar ut med sin egen svaghet och sina medsyskons brister, eller det är maken/makan som håller fast vid sitt äktenskap. Vår otrohet kan inte göra hans trofasthet om intet.

Det är denna Kristi trofasta kärlek som återställs i oss genom botens sakrament och som vi firar och blir delaktiga av i den heliga eukaristin, försmaken till den stora bröllopsmåltiden.

Amen.