Katolsk och helig

26 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2003

4 Mos 11:25-29 Jak 5:1-6 Mark 9:38-48

Katolsk och helig

En ideologi eller ett partiprogram kan vi få grepp om. En filosof eller en religionsstiftare är svårare. Och med Jesus är det komplett omöjligt. Han väcker ständigt sina lärjungars förvåning och förundran. Vi känner ett ord av honom: ”Den som inte är med mig är mot mig” (Matt 12:30). Men i dagens evangelium tycks han motsäga det, när han säger: ”Den som inte är mot oss, han är för oss”.

Lärjungarna kommer och berättar hur någon som inte hörde till lärjungakretsen ändå driver ut demoner i Jesu namn. Lärjungarna försöker hindra honom, eftersom han inte hörde till dem. Men Jesus har inga betänkligheter. Han säger t.o.m.: ”Den som inte är mot oss, han är för oss”. Även om bibelutläggarna har haft svårighet att tolka det, så säger det indirekt något om Kristus och om Kyrkans storhet. Kristus är ingen partiledare. Han är allas broder och Herre. När han kommer till någon, så kommer han till ”sitt eget”. Hans kyrka är inget parti, ännu mindre en sekt. Hon är tecknet på ”hela människosläktets inbördes enhet”(Vat II; LG 1). ”Hon är alla jordevarelsers moder… hon välsignar också dem som förföljer henne” (Gertrud von le Fort). Hon har ett budskap till alla. Hon har rikedomar som räcker för alla. Hon är stor och generös nog att erkänna allt gott, var det än kommer ifrån. Hon kräver inte partibok för att få utföra en god gärning. Hon gläder sig över var och en som upptäcker och tar steget in i hennes fulla gemenskap. Men medlemsvärvning och partiväsen är henne främmande. Hon har en bundsförvant i varje människa, också i dem som ännu inte tillhör henne. Hon vågar säga att alla döpta i princip redan tillhör henne. Ja, varje människa är egentligen till sin natur katolik (”anima naturaliter catholica” – Tertullianus). Den som finner vägen till kyrkans fulla gemenskap säger inte att hon funnit något fantastiskt, ungefär som en exotisk maträtt eller en fjärran liggande semesterort, hon säger att hon kommit hem.

Ibland lyser det igenom att också människor som står långt utanför hennes gränser ändå har en intuitiv insikt om hennes hemlighet. Det är en av orsakerna till att människor blir så upprörda när kyrkans egna representanter sviker. Människor har anspråk på kyrkan. Det skulle de ju inte ha om hon vore totalt likgiltig för dem. Positivt ser vi det i människors spontana respekt och glädje för hennes helgon. Plötsligt är den heliga Birgitta på många svenskars läppar. I veckan skall vi fira den lilla Teresa, karmelitnunnan, som utnämnts till missionens skyddshelgon. En oansenlig klostercell påverkar de mest avlägsna hörn av världen. Under de sista åren av sitt liv levde hon i ett kompakt andligt mörker. Gud dolde sig för henne som bakom en hög mur. Ändå framhärdade hon i förtröstan och kärlek. Någon har kallat henne ateisternas skyddshelgon.

Samma fenomen märker vi i människors intresse för kloster och dess liv, även om det i yttre hänseende kan tyckas så annorlunda och avvikande. I eftermiddag invigs en utställning i Ystad över temat: ”Fattigdom, kyskhet, lydnad”. Vem frågar i denna tid efter dessa ideal? Det kan naturligtvis ses som ett enbart historiskt intresse, men frågan är om det förklarar allt? Människor tycks ana att det i detta ovanliga finns något genuint mänskligt, något som gäller alla och envar.

I evangeliets andra del är tonen så mycket skarpare. Som så ofta har Jesus de största problemen med sina egna lärjungar. Att tillhöra kyrkan är en stor gåva. ”Den åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket bli utkrävt.” Cassianus säger att det är mindre hopp om den munk som förfaller till tröghet och ljumhet än om den människa som ännu lever ”i världen”. Kyrkan är inte bara katolsk, hon är också helig. Och det som hotar hennes helighet kommer inte främst utifrån, men inifrån hennes egna lärjungar. Jesus varnar för att förledas av frestelsen till synd. Han använder drastiska bilder: ”Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det.” Det är en varning att beslutsamt avvisa frestelsen till synd. Antingen det är vår hand som lockar oss att ta eller göra något som inte är rätt. Eller ögat som lockas av den onda eller fåfänga begärelsen, eller foten som lockas att gå vägar som leder bort från den smala vägen.

Att frestas är ingen synd. Synd blir det när vi låter oss övervinnas av frestelsen och säger ja till den. – Men så behöver det inte gå. Det första som förför oss är naivitet och godtrogenhet. Att vi låter oss luras av det lockande i synden. Fienden är ju inte dum. Han bjuder inte på ruttna äpplen. ”Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat…”. Varje giftampull är täckt med ett sockerlager.

Inte heller får vi låta oss skrämmas av kyrkans allvarliga varningar i dagens moraliska ödesfrågor. Det är Förföraren bakom som måste avslöjas, de förföriska lärorna och ideologierna, vilka till slut alltid drabbar den svaga människan. För att bli konkret: Det är inte de som lever homosexuellt som är det största problemet. Det allvarliga är ideologierna och det största ansvaret åvilar de som driver dem.

En vanlig förförelse är att framställa människan som uteslutande offer för utifrån kommande faktorer, ur stånd att välja och ta ansvar. Sådant är förförande. Människan har möjlighet att i Guds kraft avvisa frestelsen. Frestelsen kan kännas övermäktig. Men det är en bedräglig känsla, som vi genom erfarenhet kan lära oss att genomskåda. Ingen frestelse kan komma in i människans hjärta om inte människan själv öppnar dörren för den. ”Stå emot djävulen och han skall vika för er”, säger aposteln Jakob. Benedikt manar oss att avvisa frestelsen medan den ännu är ung och späd. Börjar vi umgås med den, förhandla med den, då har den snart besegrat oss. När den unge munken Siluan kommer till sin biktfader och klagar över sin frestelse att återvända till världen och gifta sig, så får han svaret: ”Ge aldrig vika för sådana tankar. Jaga bort dem, så fort de kommer.” – Och när vi ändå har fallit, då måste vi utan dröjsmål göra bot och bättring. Att Gud tillåter att också den rättfärdge faller i synd, beror på att han vill lära oss ödmjukhet. Att inte lita på vår egen styrka utan på Guds nåd. Som vi bad i kollektbönen: ”Helige Gud, din skonsamhet och mildhet är det främsta tecknet på din allmakt…”.

Det kräver kamp och mycken bön. Men vad det ytterst handlar om är att förbli och växa i den nåd vi tagit emot och inte genom synden förlora vänskapen och gemenskapen med Gud. Om den allvarliga synden inte botas leder den till den eviga skilsmässan från Gud, den eviga döden, helvetet, som Jesus varnar för. Även om orden kan verka skrämmande, så är det ju detta yttersta allvar som visar människans stora värdighet. Det stora allvaret öppnar vägen till den stora tryggheten. Varje kväll beder klostret: ”Du behöver inte frukta nattens fasor eller pilen som flyger om dagen… Tusen kan falla bredvid dig, ja, tiotusen vid din sida, men du skall inte drabbas” (Ps 91:5f).

Kyrkan är både katolsk och helig. Alla människors moder och samtidigt den som kallar till helighet. Hennes Herre är både ett rytande lejon och ett menlöst lamm. Hur det ena förhåller sig till det andra övergår människans förstånd. Men i den praktiserade tron kan vi ana sambandet, den tro som vi nu bekänner.

Amen.