KRISTI FÖRKLARING 2003

Dan 7:9-10, 13-14 2 Pet 1:16-19 Mark 9:2-10

Vad är det för ljus som lyser på förklaringsberget? Vad är det för ljus som gör Jesu kläder skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder? Otaliga konstnärer har försökt återge detta ljus, men inte lyckats. Vi kan bara beskriva ljuset indirekt, genom dess effekter.

Ljuset på förklaringsberget upphäver tiden och rummet, ja också döden. Mose och Elia, för länge sedan döda, står där levande i samtal med Jesus. Ty inför detta ljus ”är alla levande” (Luk 20:38).

Det står att de två talar med Jesus. Gamla Förbundets två största gestalter talar med det Nya Förbundets upphovsman. I detta ljus ser vi att det inte råder någon motsättning mellan de två förbunden. De ”två lägren har gjorts till ett, skiljemuren är riven” (Ef 2:14).

Petrus dras in i detta ljus, han fascineras och vill hålla kvar det. Som när Mose upptäckte den brinnande busken på berget Horeb och tänkte: ”Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp” (2 Mos 3:3). Men det är inget vanligt ljus. Mose blir varse att han närmar sig helig mark, och Petrus vet egentligen inte vad han säger. Han är skräckslagen. Som profeten Jesaja i templet, när han ser Herren sitta på en hög och upphöjd tron och mantelsläpet fyller templet, då seraferna sjunger sitt trefaldiga Helig och trösklarna skakar i sina fästen. Profeten är lika skräckslagen som de tre apostlarna, han ropar: ”Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar… och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot” (Jes 6:1-5).

Som en slags lindring i det bländande ljuset sänker sig ett moln över dem. Liksom när Gud uppenbarar sig på Sinai berg, men döljer sig i ett moln, eftersom ingen kan se Gud och leva (2 Mos 19). Endast Mose får gå upp på berget och när han åter visar sig för folket har hans ansikte blivit lysande (2 Mos 34:29). Han måste dölja sitt ansikte med en slöja. Först när han talar med folket och de känner ingen hans röst vågar de sig fram.

Den röst som talar ur molnet har lärjungarna hört förut, vid Jesu dop i Jordan, ”detta är min älskade son”, men ljuset har de inte sett. I hela Nya Testamentet är det bara vid detta enda tillfälle som det skymtar fram. Inte ens när Jesus uppenbarar sig efter sin uppståndelse är ljuset så bländande klart. Han visar sig då i förklarad gestalt, men avsikten är att lärjungarna skall känna ingen honom, och de blir glada när de ser honom.

Ljuset på förklaringsberget lyser med ett unikt ljus. För ett ögonblick får de tre apostlarna se in i det gudomliga, oskapade ljuset. En ljusstrimma vid tillvarons yttersta horisont.

Därför är det inte förvånande att exegeterna är förvirrade och har svårt att samla händelsen under ett enda tema. Några bländas, andra försöker ge mera snusförnuftiga förklaringar. En paradox är att det hela sker på ett högt berg i avskildhet, ”där de var ensamma”. Samtidigt som Jesus inte accepterar Petri erbjudande om att bygga hyddor. Enligt evangelisten Lukas talar Mose och Elias med Jesus om vad han skall ”fullborda i Jerusalem”, dvs. den raka motsatsen till himmelsk upphöjdhet. Därför kan kyrkofäderna ge till synes helt olika förmaningar av denna händelse. Någon (Anastasius av Sinai) säger: ”Höj dig över världen, lämna jorden, lämna köttet, överge skapelsen och vänd dig till Skaparen. Gör som Petrus när han hänryckt säger: Här är oss gott att vara (1917).” Andra, däremot, varnar för att längta efter ”förklaringsstunder”. Augustinus finner sig föranlåten att, låta vara lite sent, förmana Petrus: ”Gå ner Perus, du längtade efter att få vila upp på berget i ro; gå ner och predika Ordet… arbeta med svett och möda, lid all tortyr som väntar, så att du genom den rätta gärningens klarhet… skall få äga det som betecknas med Herrens skinande kläder”.

Vi kan ge båda rätt. Evangeliet är ingen flykt undan den kärva och bistra verkligheten. Det är på väg till Jerusalem som händelsen äger rum. Det är för att härda ut i lidande och motgång, men inte för att förskonas från det, som vi får se en skymt av målet.

Ty vi har fått detta evangelium, som en lysande gåva. De lärjungar som var med har berättat om det himmelska ljuset. Idag tycks de troende snarast löpa den motsatta risken, att inte ens våga längta efter det himmelska ljuset. De vanligaste förmaningarna går ut på att förbättra denna värld. Med risk för att hoppet tunnas ut, att vi inte längre vågar tro att det finns något ljus bortom allt mörker. Förvisso finns det alltid en risk att försöka fly från smärta och lidande till en drömtillvaro av trygghet, frid och ljus. För sådana svärmeandar gäller Augustinus ord om att ”komma ner” och härda ut i mödan.

Men om vi inte skulle behöva detta evangelium, då hade vi ju inte fått det. Det var inte lärjungarnas påhitt att gå upp på berget. Jesus tog själv med sina lärjungar upp på berget, och han gjorde det för vår och hela kyrkans skull. För att få en skymt av det himmelska ljuset och stärkas i hoppet om att en gång få träda in i detta ljus. ”Låt dig som Petrus gripas av den gudomliga synen och uppenbarelsen”, säger en av de gamla förkunnarna (Anastasius av Sinai), ”låt dig förvandlas genom denna underbara förklaring”.

Vi har fått detta evangelium för att stärkas i tron på att ”Gud är ljus och inget mörker finns i honom” (1 Joh 1:5), och för att förstå att vi är kallade att träda in i detta ljus. En enbart mänsklig Jesus blir i längden ointressant, om han inte har förmåga att föra ut ur mörkret. Har kyrkan inte varit på berget, har hon heller ingenting att säga i dalen. Ett kloster utan avskildhet har ingenting att vittna om för världen.

Hör vi noga efter så börjar luttringen redan på berget. Det står att Jesus tog med dem upp på det höga berget, där de var ensamma. Där, i denna avskilda ensamhet, förvandlas han inför dem. Där i denna avskildhet de får se hans lysande ansikte. Förvisso fick de se för att dela med sig. Men utan avskildheten på det höga berget hade de inte haft något att vittna om.

Det var Jesus som tog dem med upp på denna höjd och in i denna ensamhet, liksom han själv ofta drog sig undan i ensamhet för att be, nätterna igenom. Förvisso behöver vi den gemensamma bönen, gudstjänsten. Men den behöver, å andra sidan, den avskilda bönen. Modet att våga vara ensam, ensam med den Ende. Utan förströelser, utan pratande, inte ens för att uppleva något, inte ens något tröstande. Avskildhet behöver inte vara öken i bokstavlig mening. Avskildheten finns i det egna hjärtat. ”När du ber”, säger Jesus, ”gå då in i din kammare, stäng dörren och be till din fader som är i det fördolda” (Matt 6:6). En vägledare (Cassianus) utlägger det så: ”’Bakom stängda dörrar’ ber vi när vi i djup tystnad och med slutna läppar vänder oss till honom som inte utforskar rösten utan hjärtat. ’I det fördolda’ ber vi när vi är samlade i vårt hjärta och vår ande och lägger fram vår bön för Gud ensam.”

Redan här börjar vandringen med Jesus till Jerusalem. Att hålla ut i denna ensamhet är att bereda väg för ljuset. Kanske är vi så trötta att vi somnar. Det gör ingenting, bara vi inte medvetet ger upp. Det handlar inte om att lyckas, men om att vilja, ständigt på nytt. Kanske har vi hjälp av att tugga på ett ord ur Psaltaren. En kyrkofader (Origenes) säger att vi skall bygga hyddor i oss själva, för Guds ord. Det är inte människan som avgör när ljuset skall lysa fram. Det är inte våra ansträngningar som får ljuset att lysa. Men den som inte vakar riskerar att missa soluppgången. Om Abraham står det att han höll fast vid hoppet ”där allt hopp var ute” (Rom 4:18).

Därför ber vi: ”Herre, låt ditt ansikte lysa över oss” (Ps 4:7). Så att också ”våra inre anletsdrag blir förnyade, gudomliggjorda och lika hans bild” (Anastasius av Sinai).

I den heliga eukaristin förs vi för några korta minuter upp på förklaringsberget och ställs inför det gudomliga ljuset. Men endast det rena hjärtat ser. Ändå har vi fått både den heliga eukaristin och evangeliet om Kristi förklaring för att stärkas i hoppet. I den avslutande bönen ber vi: ”Herre, låt det himmelska brödet göra oss alltmera lika din älskade Son, som denna dag på det heliga berget visade till vilken härlighet du har kallat oss”.

Amen.