KYRKMÄSSA 2003 – Mariavall

Kyrkan – ett hoppets tecken

En kyrka byggs av samma material som alla andra byggnader. Också en kyrka måste byggas med trä och cement, med mänsklig eftertanke och kroppslig möda. Men, som vi kommer ihåg, var det ändå inte bara en vanlig byggarbetsplats här för åtta år sedan. Våra byggnadsarbetare har själva vittnat om att det var något särskilt med denna byggnad.

Den högtidliga invigningen visade det, åskådligt och dramatiskt. Kyrkan rymmer en hemlig kod, som skiljer den från alla andra byggnader på jorden. Kyrkan är ett tecken, ett hoppets tecken. Invigningens riter och symboler pekar djupare, för att vi skall se, höra, smaka, lukta det som övergår allt jordiskt, för att vi skall fyllas av hopp. Låt oss dra oss till minnes, steg för steg, vad som hände.

 

1. Reningen

Efter det att kyrkan av byggherre och arkitekt överlämnats till biskopen och ”återlämnats” till klostrets priorinna, välsignade biskopen vatten och bestänkte kyrkans väggar och församlingen. Han ”döpte” kyrkan, renade och avskilde henne. Och påminde därmed om hur vårt liv som kristna har fått ett hopp, ett hopp om rening från synden och om ett nytt liv. Under tiden sjöng kören: ”Jag såg en ström av levande vatten välla fram… och den gav liv åt alla”.

 

2. Upplysningen

Sedan bar lektorerna fram lektionariet, den bok som innehåller mässans läsningar. Biskopen höll upp det och sade: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum, och må det öppna era sinnen för Kristi hemlighet, så att det verkar er frälsning här i Kristi kyrka”. Kyrkan är det rum där Kristi ord ständigt ljuder. Det förvandlar rummet, från en lokal vilken som helst, till ett helgat rum, där tron väcks och hoppet får näring och växer till. Det som sker i det synliga rummet och som helgar stenarna, är en bild för vad som sker i våra inre rum, i våra hjärtan, men vi har hjälp av att se en konkret bild av det avskilda och helgade rummet. Ibland kan man rentav ana hur de helgade orden har fastnat i väggarna.

 

3. Förberedelse för föreningen

Efter läsningarna och predikan följde en rad moment som förberedelse för eukaristins firande. Först Allhelgonalitanian. Närvarande var inte bara de synliga deltagarna, trots att de var många, utan hela den himmelska syskonskaran med Guds Moder och den helige Benedikt i spetsen. Allhelgonalitanian fortsatte genom att reliker murades in i altaret medan kören sjöng: ”Ni heliga under Guds altare, bed för oss till Herren Jesus Kristus”.

Så bad biskopen den stora invigningsbönen. En enda lång meditation över kyrkan, kyrkan som frälsningens sakrament och hoppets tecken. Först kallades kyrkan ett ”bönens hus”. Den helige Benedikt säger om klostrets kyrka, att den ”skall vara det namnet anger” (RB 52), dvs. ett bönens hus. Därför får ingenting annat äga rum eller förvaras i detta rum. I samma kapitel talar Benedikt om hjärtats bön. Det som gäller kyrkorummet gäller också hjärtat. ”I min förtvivlan klagade jag för Herren” sjunger vi i psaltaren, ”och han hörde min röst i sitt tempel, mitt rop nådde fram till hans öra” (Ps 18:7). Bönen bereder plats för hoppet.

I slutet av invigningsbönen fördjupades perspektivet. Kyrkan beskrevs som den heliga, saliga och upphöjda. Kyrkan inte bara beskrevs, hon tilltalades som en person, som någon man förundras över, vördar och älskar. Kyrkan är inte bara mänsklig. Hon är av Gud. Bibelns sista bok öppnar våra ögon: ”Jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man” (Uppb 21:2).

Därefter smordes altaret och de tolv apostlakorsen på kyrkans väggar med helig olja. Hon ”konfirmerades”. Som vi är konfirmerade, smorda, för att bli lika Kristus, den Smorde. En härd av rökelse tändes på altaret, med både väldoft för luktsinnet och lågor för ögat, och biskopen bad och manade: ”Liksom detta hus blir uppfyllt av vällukt, så må din kyrka sprida kristuskunskapens doft ut över hela världen”. Så beröktes inte bara altaret, utan också ambon, församling och kyrkväggar. Därefter rengjordes altarskivan och altaret pryddes. Ljusen tändes för första gången och biskopen bad: ”Må Kristi ljus lysa i hans kyrka, så att alla folk kan se sanningen i dess fullhet”.

 

4. Föreningen

Ändå var alla dessa riter för öga, hörsel och lukt bara en förberedelse för kyrkoinvigningens viktigaste del, den heliga eukaristins firande för första gången på altaret, hoppets avgörande tecken för vår frälsning, för vår förening med Gud och med varandra, det tecken som verkar vad det betecknar.

Prefationen, som vi också använder i denna kyrkmässa, upprepar en del motiv från invigningsbönen, men går samtidigt ett steg vidare. Den talar om Sonens kropp, född av Jungfrun, den kropp där den gudomliga fullheten skulle ta sin boning. Den kropp som är det nya templet, där vi infogas som levande stenar, levandegjorda genom Anden, sammanfogade i kärleken. Den kropp där vi, som stenarna i kyrkans väggar, bär varandra för att upptäcka att vi själva är burna. Det är ju inte vi som bär kyrkan, utan kyrkan som bär oss.

Till slut skiftar prefationen perspektiv. Templet med de levande stenarna blir en stad, den himmelska staden, där Gud skall vara allt i alla och där Kristus skall lysa för evigt. Och prefationen fortsätter i det trefaldiga Helig och firandet av eukaristin och den heliga kommunionen, den kommunion som förenar oss med Gud och med varandra genom Kristus, det offrade Lammet.

Att fira kyrkmässa, att påminnas om hur denna byggnad är invigd och helgad, är därför att stärkas i hoppet, det hopp som rymmer en inre rörelse samlat i de tre ”stationerna”: rening, upplysning, förening. Vi renas för att bli upplysta. Vi upplyses för att förenas. Men det svävar inte bara i luften. Kyrkan tar yttre tecken i sin tjänst för att ge oss hoppets gåva. Hoppet görs närvarande på denna konkreta plats inför våra mänskliga sinnen, men lyfter oss samtidigt ut i det eviga och obegränsade.

Låt oss fira vår kyrkmässa med vidgade hjärtan, i tacksägelse för den heliga Kyrkan, hoppets tecken och redskap för den innerligaste föreningen med Gud och för hela mänsklighetens enhet.