FJORTONDE SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET” 2003

Hes 2:2-5 2 Kor 12:7-10 Mark 6:1-6

Ombytlighet och det enda nödvändiga

Människan är ombytlig. I ena ögonblicket frågar hon efter ledare, som kan visa vägen. I nästa ögonblick avvisar hon den ledare som finns, och vill förbli sin egen herre. Ombytligheten blir särskilt tydlig när det gäller profeter, de människor som Gud sänder för att förkunna hans vilja. När livet blir osäkert och förvirrat frågar hon efter någon som kan ge besked. Men när sedan svaret ges, så passar det ändå inte.

Profeten Hesekiel blev sänd till Israels folk för att omvända det till Gud. Det utvalda folket kallas för ”trotsigt och upproriskt”, eftersom det avfallit från förbundet och brutit mot Guds bud och vilja. De har ”fräck uppsyn och hårt hjärta”, säger profeten. Och när de inte lyssnar, blir deras ohörsamhet ännu mer förstärkt. När sedan Gud tiger och lämnar dem åt sig själva, beror det inte på att han inte hör eller inte skulle kunna ingripa, utan på att han inte låter sig manipuleras av människan.

Det är konsekvensen av att tillsluta sitt hjärta, att sluta lyssna till den Gud har sänt. Människan överlämnas åt sig själv. ”Då lät jag dessa förstockade hållas, de fick vandra efter sina egna planer” (Ps 81:13), säger Herren i psaltaren. Människan blir sin egen herre, sin egen högsta auktoritet, och får stöd av sådana profeter som bekräftar den uppfattning hon redan har. Hon utlämnas åt de falska profeter som säger: ”Allt står väl till”. Visserligen kan man vara ”religiös” och intresserad av ”andlighet”, men det är då en andlighet på människans villkor. De profeter som Gud sänder, är däremot inte andliga nog. Profeten är för konkret och ändå omöjlig att få grepp om.

Invånarna i Nasaret var inte ofromma. Evangeliet berättar att de var i synagogan på sabbaten. Men att Marias son, den snickarpojke som de sett växa upp ibland dem, att han skulle vara sänd av Gud, det blev för närgånget. De häpnar visserligen över hans undervisning. ”Var har han detta ifrån?”, frågar de. Inte heller ifrågasätter de Jesu underverk. De frågar hur han kan ”utföra sådana underverk med sina händer”, men deras fördomar förblindar dem. De kan inte tänka sig något annat än att han tillhör den familj och den släkt som de känner. När det talas om Jesu bröder och systrar, så kan det i bibliskt språkbruk också ha en vidare innebörd, och syfta på t.ex. kusiner. Enligt kyrkans tro var Jesus Marias enda barn. Men hans övernaturliga börd, att han var något mera än Marias son, det var inte synligt för blotta ögat. I sina grannars ögon var han ingenting annat än en av dem. När han ändå talar med profetisk auktoritet, så blir han en stötesten för dem. De tar anstöt, de stöter sig på att deras egen granne skulle vara sänd av Gud.

Jesus själv ställer därmed in sig i raden av profeter som ringaktas i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt hem. Därmed begränsas Jesu förmåga att göra under av deras otro. Till och med Jesus själv förvånas över att de inte ville tro. Som Johannes uttrycker det: ”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom” (Joh 1:11).

Mönstret upprepas i kyrkans liv. Dels när Gud sänder profeter, när kyrkans ledare vågar tala konkret och i klartext, när de kristna vågar vittna om och leva efter de heliga bud som står över åsikter och opinioner – då leder det inte bara till nyfikenhet och kanske till omvändelse. Det väcker också anstöt och motstånd.

Människan är ombytlig. I fromma stunder anar hon sitt behov av något större, något heligt. I nödens stund ropar hon på hjälp. Samtidigt värjer hon sig, när det blir för närgånget. Sedan syndafallet bor det ett trots och ett uppror mot Gud i varje människa. Hon har fått smak på den falska friheten att vara sin egen herre. Många söker och längtar, men tvekar ändå när det gäller. Det kan handla om någon enda sak, som man inte vill göra upp med, inte vågar be om hjälp med. En fågel är lika bunden av en enda tråd, som av ett helt nät.

Vore nu Jesus bara en profet så hade hans verk därmed bara fått ett tragiskt slut. Men han är mer än en profet. Han är också präst och konung. När han teg inför Stora rådet och tystnade med sin profetiska förkunnelse, var hans uppdrag inte slut. Guds kärlek är inte uttömd ens då. I stället frambär han som överstepräst det evigt gällande offret, offret av sig själv på korset. Det offer som Gud tog emot genom att låta honom uppstå från de döda och inta tronen som världsalltets Herre och Konung. Hans profetiska ord och gärningar fullbordas av hans prästerliga offer av sig själv, det offer som förvandlar maktbalansen i tillvaron. Det offer som visar hans konkreta kärlek till oss och ger honom makten över synd, ondska och död. Trots att tillvaron verkar oföränderligt fången av lögn och mörker. Den segern får vi del av genom det vi kallar nåd. Den gör oss delaktiga av Kristi seger, även när vi som kristna möter motgångar och ingenting blir som vi tänkt oss.

Aposteln Paulus vittnar om denna märkliga makt. Den består inte främst i alla de framgångar han kunde berömma sig av. Han som grundat en rad församlingar, som arbetat mer än de flesta, och som kunde vittna om väldiga andliga uppenbarelser. Ändå är det bara Kristi kors han vill tala om. Och som ett kors i sitt personliga liv har han fått ett slags handikapp, en ”tagg” som sticker honom, en ”ängel från Satan som misshandlar honom”. Vad det konkret innebar vet man inte, kanske en sjukdom, som Gud tillåter, för att han inte skall bli högfärdig. Tre gånger har han bett Herren att den skall lämna honom i fred, men fått svaret: ”Min nåd är allt du behöver”.

Paulus har bejakat detta. Sagt ja till sitt handikapp. Däri består hans likhet med Kristus, när denne frambär sitt liv i lydnad intill döden. Så bevarar Paulus sin frihet och får del av Kristi uppståndelse, av en kraft som är starkare än alla yttre fiender. Starkare än alla hans övriga insatser i Kristi tjänst. Överlåtelsen åt Guds vilja i Kristi efterföljelse, ger honom en glädje, som ingen yttre fiende rår på. Han gläds till och med åt sina svårigheter och motgångar. Det förenar honom med Kristi offer och öppnar hans hjärta för en beständig glädje. Hans egen svaghet blir det tomma kärlet som fylls av Kristi kraft. ”I svagheten blir kraften störst”.

Betyder detta att allt därmed är klappat och klart?

Den upproriske, den som trotsar Guds och kyrkans bud har ingen hjälp av detta. Han måste ödmjuka sig och vända om. Den som är styrd av sin ombytlighet måste omvända sig.

Den däremot som plågas av sina upprepade syndafall, men sörjer över dem och vill bättra sig, skall fatta mod och ta emot den nåd som är oändlig och ger ny kraft. För den som vänder om gäller apostelns ord: ”I svagheten blir kraften störst”.

Ännu mer gäller det den som försöker hålla ut i trohet men som ändå drabbas av motgångar och lidanden. Aposteln talar om ”svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd” och han gläder sig åt det. Det är hemligheten, överlåtelsens hemlighet. Den obegränsade friheten. En beständig glädje. Och den är tillgänglig för alla, inte minst för den svagaste. ”I svagheten blir kraften störst”, säger aposteln. Som en oförtjänt, vidunderlig gåva av honom som ”blev fattig för att göra oss rika” (2 Kor 8:9). Då har ombytligheten ersatts av det enda nödvändiga. I hjärtats innersta rinner det fram en källa av glädje. Den helige Ande talar med Kristi egen röst: ”Min nåd är allt du behöver”.

Det är detta vi firar i den heliga eukaristin.

Amen.