FEMTE SÖNDAGEN I FASTAN

Joh 11:1-45

Två veckor före påsk låter kyrkan oss lyssna till detta evangelium. Som en förberedelse till Kristi seger över döden. Den död som brutalt härjar och skördar sina offer. På ett plan kan alla människor bejaka denna kamp mot döden och längta efter det evangeliet vittnar om. Vi kan kalla det för ”den onödiga” döden, framkallad av människors framfart, genom våld och hat, på krigets slagfält eller genom osolidarisk politik mot världens fattiga, på abortkliniker eller genom nedskuren sjukvård.

I ett sekulariserat perspektiv blir döden något som skall förhindras och undanröjas. Den ”onödiga” döden blir det enda problemet, medan den ”normala” och ”naturliga” döden blir något man förtränger, ett tabu som man inte talar om. Men evangeliet tvekar inte. Jesus väljer medvetet att låta Lasarus dö i sin sjukdom. Det är inte undanröjandet av sjukdomar och andra ”onödiga” dödsorsaker som är evangeliets djupaste budskap. Det är större än så. Inte ens uppväckandet av Lasarus är evangeliets höjdpunkt. Lasarus skulle ju så småningom också han dö den kroppsliga döden. Men för att vi skall våga öppna oss för detta större, det som får tillvarons alla makter att darra och rysa, behöver vi först värma oss vid evangeliets rent mänskliga sida.

Det står uttryckligen att Jesus var mycket fäst vid Marta, Maria och Lasaros. Han hade ofta gästat deras hem, han var deras vän. När systrarna skickar bud till Jesus om sin brors sjukdom, säger de: ”Herre, din vän är sjuk”.

Syskonen i Betania representerar hela den mänskliga syskonskaran. Genom att bli människa och leva ibland oss har Guds egen Son visat sin vänskap med varje familj och varje människa. Han delar syskonens sorg och förtvivlan när Lasaros dött. Jesu närvaro fortsätter i hans kyrka och i de kristnas liv. Varje äkta deltagande i en annan människas sorg och nöd är en skymt av Jesu närvaro mitt ibland oss. När han möter Marta och Maria i deras sorg, så är det varje sörjande och lidande människa han möter. Utan förebråelse lyssnar han till systrarnas förebråelser. Han gråter över Lasaros´ död.

Samtidigt visar evangeliet hur Jesus har en större plan, att han har suverän makt över döden. Redan när han får beskedet om Lasaros´ sjukdom, säger han: ”Den sjukdomen leder inte till döden, utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.” Han säger t.o.m.: ”Lasaros är död. Och… jag är glad att jag inte var där.” Han låter systrarna drabbas av sin sorg och förtvivlan. Men inte för att han är vanmäktig eller cynisk, utan för att han vill öppna deras ögon för något större än vad de hittills kunnat tro, ”för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där”.

I fornkyrkan lästes detta evangelium för dem som skulle bekänna sin tro och döpas till påsken. Men det gäller också oss, ”för att ni skall tro…”.

Detta ”större” uppenbaras inte genom en plötslig demonstration som löser alla problem. Evangeliet visar vad som successivt händer med syskonen och vad som måste hända alla Jesu vänner.
* Som syskonen i Betania gjorde, får vi ta emot Jesus som gäst i våra hus och i våra liv. Det är förberedelsen till detta ”större”. Vi måste ta emot honom, lära känna honom, så att han blir vår vän, vår bäste vän. Lyssna till honom som Maria gjorde, när hon satt vid hans fötter, och betjäna honom som Marta gjorde, eller vi får göra i hans minsta bröder. Så att vi känner igen honom. Det liv som den helige Benedikt beskriver i sin regel har detta syfte, att lära oss att upptäcka Herrens närvaro överallt, i alla och i allt.

* När så något händer, en sjukdom, ett lidande, ett hinder på vägen, får vi skicka bud till honom. Konkret genom att vända oss till kyrkans präst. De sjukas smörjelse för den sjuka kroppen, försoningens sakrament för den sjuka själen. Men också i bönen skickar vi bud till honom, i all nöd, egen eller andras. Budskapet som systrarna skickade var ju en förbön: ”Herre, din vän är sjuk”.
Detta, det allra enklaste, att vända sig till Herren i vår egen nöd, rymmer en omvändelse. Att vänja sig vid att i allt vända sig till Herren, i både stort och smått, utan att förtröttas.

* Ändå ställs också de trognaste vännerna inför frågan varför Jesus så ofta tycks dröja. Psalmisten frågar rakt ut: ”Varför, Herre, står du långt borta och håller dig dold i tider av nöd?” (Ps 10:1) Varför dröjer han att besvara våra frågor och böner? Varför infrias inte vårt livs förhoppningar? Varför tillåter han sjukdom och död att härja? När frågorna växer till förebråelser, eller går inåt till bitterhet, när ivern mattas och hjärtat hotar att kallna, när tvivlet drar som en mörk skugga över våra synfält, även om vi, som Marta, formellt instämmer i tron på en kommande uppståndelse.

Ändå måste hon ha anat något, anat att det som hänt med hennes broder inte skulle få sista ordet. Hon återvänder hem. Hon kallar på sin syster Maria, som stannat hemma, och viskar till henne. Hon viskar! När något verkligt viktigt skall sägas passar inte det höga röstläget eller de stora orden. Hon viskar: ”Mästaren är här och kallar på dig.” Inte heller försöker hon förklara vad Jesus har sagt. Ibland är tystnad bättre än också goda ord (RB 6:2).

Maria skyndar iväg. Hon framför samma förebråelse som sin syster, men får inget svar alls – inte i ord. Det svar Jesus ger henne är en handling. En målmedveten handling av den som vet varför han är utsänd. Han frågar var de har lagt den döde. Han befaller dem att rulla undan stenen. När Marta tvekar och tvivlar, den döde luktar ju redan, får hon en mild med bestämd förmaning: ”Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?” Han lyfter blicken mot himlen och vittnar om sin enhet med Fadern. Han är ju Ordet, Faderns Ord, det Ord som en gång skapat människan ur stoft och blåst in liv i henne. Det är detta Ord som med hög röst ropar: ”Lasaros, kom ut.”

Han kallar den döde, och oss alla som hör hans röst, tillbaka till livet. Han uppväcker Lasaros för att vi skall tro att han är Faderns Son, utsänd för att befria oss ur dödens förbannelse, för att kalla oss tillbaka till livet. Han kallar oss ut ur otrons mörker, så att vi ser ljuset som strålar från hans ansikte. Ut ur syndens och självupptagenhetens och klenmodets fängelse, för att vidga våra hjärtan och föra oss ut på rymlig plats. Till det liv och den gemenskap som börjar redan här genom tron, men som genom hoppet sträcker sig ut över alla de gränser, och som genom kärleken tar sin boning i våra hjärtan.
När Lasaros kommer ut ur graven med armar och ben inlindade i bindlar och ansiktet täckt av en duk, då ger Jesus en uppmaning till dem som står närmast: ”Gör honom fri och låt honom gå”. Det är en anvisning till alla troende, inte minst till prästerna som nu före påsk sitter i biktstolen. Trots att vi genom tron och dopet är väckta till livet, är vi fortfarande på många sätt bundna till händer och fötter, och har bindlar för ögonen. Vi har inte tagit hela vår frihet i besittning. Vi tyngs ner av laster och synder, av rädsla och klenmod, av tröghet och blindhet, men framför allt av otro. Också till oss ropar Jesus: ”Människa, kom ut!”

Evangelisten berättar att många som såg vad Jesus gjorde ”kom till tro på honom”. En tro som är starkare än döden. Jesus uttryckte dess kraft så inför Marta: ”Den som tror på mig skall leva om han än dör”. 

Amen.