7 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2003

Jes 43:18-19,21-22,24b-25 2 Kor 1:18-22 Mark 2:1-12

Liturgi i Kafarnaum

Det är inte svårt att föreställa sig scenen när Jesus botar den lame i Kafarnaum. Otaliga söndagsskollärare och kateketer har berättat hur andlöst spännande det var när den lame sänktes ner genom taket framför fötterna på Jesus. Och det är inte bara en scen för små barn, det är en scen för alla Guds barn. Huset i Kafarnaum blir en slags kyrka. Som när vi i denna kyrka firar den heliga liturgin. Låt oss först se på rollbesättningen.

Jesus har naturligtvis huvudrollen. Först med sin förkunnelse, sedan med sin ömsinta omsorg om den lame och skuldtyngde.

Men det är inte bara Jesus och den lame som agerar. Runtomkring Jesus ser vi människor av alla slag. Många har kommit dit för att lyssna. Evangelisten berättar att ”inte ens platsen utanför dörren räckte till” när Jesus ”förkunnade ordet för dem”.

Den lame hade inte varit där utan hjälp av sina vänner, de fyra bårbärarna, som med fantasi och målmedvetenhet tar sig upp på taket. Det fanns som regel en trappa längs husens yttersida, vilken ledde upp på det platta taket. Med sin dyrbara börda tar de sig upp på taket. Där uppe gör de ett hål i taket. Evangelisten Lukas vet berätta att de lyfter undan tegelstenar. De ger sig inte förrän de kan fira ner sin lame vän framför fötterna på Jesus.

Med i huset finns också några skriftlärda, de som borde ha förstått bäst, men som är blinda och döva både för Jesus och för den lames nöd. De är helt fixerade av att kontrollera om Jesus säger något klandervärt och menar sig också höra en hädelse från hans mun.

Till slut berättas om alla de som häpnar och prisar Gud för vad de får höra och se.
Huset i Kafarnaum blir en kyrka. Det som händer blir en slags liturgi. Ordets liturgi, som leder över till märkliga kraftgärningar. Precis vad som sker i detta hus. Det som hände då, händer nu, bara vi hör och ser och vågar gå in i vår roll. Vilka är rollinnehavarna idag?

Jesus spelar fortfarande huvudrollen. Han är mitt ibland oss. Han är den egentlige liturgen i kyrkans gudstjänst och allt hennes handlande. Det är hans närvaro som gör oss och detta hus till en kyrka. (Själva ordet kyrka betyder på flera språk ”det som tillhör Herren”, grek. kyriake´, av Kyrios, Herren). Det är han som förkunnar sitt ord för oss. Han läser också våra tankar. Inför honom är det dåraktigt att försöka gömma sig. Eller att tro sig veta allt redan när vi kommer hit. Den som gör så, blir blind och döv för det som händer. Varje möte med honom innebär något nytt. Som profeten sade: ”Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?” (Jes 43:18f). Och har vi gömt oss för honom – desto större anledning att nu öppna hjärtat och blottlägga tankarna. Han måste ha sett rakt in i den lame mannens hjärta. Han tilltalar honom med orden: ”Mitt barn”. Så gör bara den som både känner oss och älskar oss. ”Dina synder är förlåtna”. Personligt och ändå mitt i kyrkan. Även om bikten sker i avskildhet så sker den ändå i kyrkans mitt. Varje bikt bidrar till att göra hela kyrkan friskare.

Den lame är alltså vi själva. Innan vi kan göra en insats, innan vi kan vara bårbärare, är vi själva framburna av någon eller några andra. Av dem som förmedlade tron till oss, som förde eller bar oss till dopet. Och detta fortsätter hela tiden i de heligas gemenskap, den heliga kyrkan. I liturgin genom ”de troendes förbön” (oratio fidelium), bönen för kyrkan, världen och de svagaste. Ingen kan bära, som inte själv är buren. De som bär de tyngsta bördorna i kyrkan, ofta de största och de minsta, de överordnade och de som lider i det tysta, är de som behöver mest förbön. Ingen kan vara stark, utan att ha insett sin egen svaghet. Ingen är heller utan stöd i kyrkans hus. Om de synliga bårbärarna vacklar eller sviker, så är vi hela tiden burna av helgonen och skyddsänglarna. När vår egen teologi och insikt vacklar, får vi hämta stöd hos kyrkans stora lärare. När modet sviktar får vi se på martyrerna. Idag är det den helige Polykarpus´ dag, han som var lärjunge till aposteln Johannes och som brändes till döds omkr. 155, men vars brinnande kropp, för dem som hade ögon att se med, liknade ett bröd som blir gräddat, eller guld och silver som blir glödgat i ugnen, och som spred en vällukt som av doftande rökelse eller av kostbara kryddor. Den lame i Kafarnaum fick också en befallning: stig upp, ta din bädd och gå hem. Kanske för att så småningom ingå i något annat bärarlag. Ingen får missbruka sin svaghet. Ty allt vi fått tillhör helheten.

De fyra vännerna har mycket att lära oss. Jesus ser deras tro. Och på den tron botar han den lame. De har en obetingad tilltro till Jesu makt och vilja att bota och hela, en tro som ibland får en ställföreträdande funktion, och kan ”fylla i” där andras tro är förlamad eller vacklar. Det är inte svårt att här se en glimt av den monastiska kallelsens plats i kyrkan. De fyra vännerna är uppfinningsrika och målmedvetna. Kanske fick de både irriterade och spydiga kommentarer när de tog sig upp på taket och började lossa på stenarna. Får man störa predikanter på det viset? Var det inte rentav hemfridsbrott? Men de har bara ett mål för ögonen, att föra sin vän ända fram till Jesus. Monica gjorde samma sak, när hon envist och uthålligt bad för sin vilsegångne son Augustinus. Tusentals mödrar, fäder, bröder, systrar och vänner har fortsatt. Även om det sett alldeles hopplöst ut. ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag” (Gal 6:2). Världen skulle upplösas i kaos utan Kyrkans ständiga bön.
Det är ingen pampig uppgift att vara bårbärare. Det kräver ofta det vi har allra svårast med, nämligen uthållighet. Antingen det gäller förbön, tjänsten för de svagaste eller att ”bära” de andras eller egna svagheter i det dagliga livet (RB 73). Ändå är det inte ens uthålligheten som är avgörande, utan tron, tron på Honom som har makten, den tro som förblir en gåva. Ofta får vi, i andlig mening, ”byta roll”, och själva låta oss bäras ett stycke längs vägen, dö ett stycke till från småaktiga och privata trosföreställningar, från egenvilja och klenmod, för att få trons gåva förnyad.

Vi tänker ofta att botandet av den lame var ”större” än att han fick sina synder förlåtna. Men att Jesus förlät synder var det tydligaste tecknet på hans gudomliga sändning och makt. Endast Gud kan förlåta synder, däri hade de skriftlärda rätt. Jesu anspråk blev en stötesten för dem. Och vi kan inte trolla bort den anstöten. Samtidigt som evangeliet visar något vida större än ett avskilt underverk. Gud vill bota och hela både kropp och själ, liksom han vill att alla människor blir räddade. Om detta är undrets ”poäng”, så bygger det ändå på att undret i Kafarnaum verkligen ägde rum.

Liturgin i Kafarnaum hjälper oss att känna igen oss i de olika deltagarna. Men den ger också en bild av kyrkan, de heligas gemenskap, den gemenskap som förmedlar tron till oss i hela dess storhet. I kyrkan finns både sjuka och friska, svaga och starka, barn och gamla, dårar och visa, profeter och lärare. I kyrkan finns alltid en väg vidare. Kyrkan förmedlar hopp. Men ett hopp som samtidigt ”kommit till oss”, konkret i Jesus och hans gärningar. Det hoppet växer för varje steg vi tar närmare Jesus, både när vi blir burna och när vi själva kallas att bära andra. För att upptäcka att Kristus är den som utför allt, ”han har satt sitt sigill på oss” säger aposteln, ”han har gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan” (2 Kor 1:22). Han är den verklige liturgen i kyrkans gudstjänst och våra liv, ja, i hela världens liv, den som verkar allt och i alla.

Till slut berättas det om alla som såg vad som hände. Det står att de häpnade och prisade Gud. De är våra liturgiska föredömen, även om de inte förstod så mycket då. De frambär vårt ”Amen, Gud till ära”, som aposteln sade. De föregriper slutmålet. Den ständigt växande häpenheten och den ständigt vidgade tillbedjan inför tronen och Lammet, där allt blivit helat och helt, det vi föregriper när vi nu firar eukaristins liturgi. 

Amen.