SPÅR ATT FÖLJA –

om Johannes Cassianus’ betydelse genom historien.

 

Somliga människor lämnar spår efter sig i historien. De påverkar historiens förlopp genom vad de tänkt, sagt, skrivit eller gjort. De får efterföljare. Människor påverkas och väljer en väg de inte skulle ha valt om de inte upptäckt och följt spåren av dem som gått före. Det kan gälla samhällsbyggare, konstnärer, författare, filosofer, teologer eller andliga vägledare. Dessa spårsättare har påverkat utvecklingen, ibland redan under sin livstid, ofta först efter sin död. Andra, som gav intryck av att vara inflytelserika, är bortglömda, även om de byggt pampiga monument. Ytterligare andra har genom lögnpropaganda lämnat vilseledande spår eller genom missriktad maktutövning lämnat ruiner efter sig. En orygglig lag skymtar fram, uttryckt så i Jungfru Marias lovsång: ”Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa”.

Mönstret är tydligt i kyrkan och den andliga historien. Några lämnade tydliga avtryck redan under sin livstid, en Paulus, en Augustinus, en Ignatius av Loyola. Andra upptäcktes under tidens gång, en Jean-Pierre de Caussade, en Teresa av Jesusbarnet, en Charles de Foucauld. Några uppfattades som kontroversiella, men har ändå genom kraften i sitt vittnesbörd övertygat i längden, låt vara på olika sätt under olika tidsepoker. Till dessa senare hör munkfadern Johannes Cassianus (ca 360-430), enligt bedömare en av de mest lästa andliga författarna under gott och väl tusen år efter sin död, och under senare decennier aktualiserad på nytt genom nya översättningar, också på svenska .

Cassianus har inte gjort det lätt för eftervärlden att minnas honom. Vi känner huvuddragen i hans levnadslopp. Född i trakten av Svarta havet. Levde som munk i Jerusalem. Sökte sig till Egypten där han gick i lära hos ökenfäderna. Begav sig till Konstantinopel, där Johannes Chrysostomos vigde honom till diakon. Reste till Rom och vidare till Marseille, där han grundade ett kloster och på begäran skrev ner sina erfarenheter från samtalen med de egyptiska fäderna. Däremot vet vi mycket litet om hans person. Hans samtida, den helige Augustinus, låter oss genom sina Bekännelser se djupt in i hans egen själ. Cassianus har snarast sopat igen spåren efter sin egen person. I samtalen med de egyptiska ökenfäderna låter han sin vän Germanus ställa frågorna och avslöja sina svagheter. Huruvida därmed indirekt antyds vad som också rör sig i Cassianus’ eget inre lämnas vi i okunnighet. Hans inflytande på eftervärlden härrör uteslutande från vad han skriftligen lämnat efter sig.

Ytterligare en faktor har bidragit till att Cassianus som person förblivit en ”doldis”. Genom en kontrovers med den store Augustinus fick han, helt oförtjänt , ryktet att vara irrlärig. Han anklagades för oklarhet i tron på att det är Gud som också är upphovet till människans första impuls att vända sig till Gud, en inställning som brukar kallas ”semipelagiansk” . Ryktet häftade vid honom och inte ens den helige Benedictus vågar nämna hans namn när han hundra år senare i sin regel uppmanar sina bröder att läsa Cassianus’ skrifter . Men uppmaningen åtlyddes och det innebar att där den benediktinska regeln följdes, där fanns och lästes också Cassianus’ skrifter. Ja han finns också inom regelns pärmar. Förutom den anonyma s.k. Magisterregeln, varur Benedictus citerar långa stycken, är Cassianus hans viktigaste källa. I regeln räknar man med över 200 anspelningar på utsagor av Cassianus. Om Benedictus genom sin regel skapade de praktiska villkoren för det monastiska livet, så visar Cassianus på själens inre väg inom denna ram. Men som person förblir han dold. Desto tyngre väger det han skrivit. Bredvid de största namnen i kyrkans tidiga historia, Origenes, Evagrius, Augustinus, Gregorius den Store, Bernhard, är han en av de mest lästa författarna genom hela medeltiden. Han har kallats en ”fulländad lärare för den monastiska fullkomligheten”. Han var inte den som gick i spetsen, men han är en av de nyttigaste, en god och trogen tjänare . Hela raden av andliga vägvisare, särskilt i västvärlden, är påverkade av honom, Peter Damianus, Dominicus, Thomas av Aquino, Thomas a Kempis, Ignatius av Loyola, Theresa av Avila, Frans av Sales. Också i öst är han översatt. Både greker och ryssar såg honom som en auktoritet. Men därmed får också vår fråga, vad som sätter spår i historien, större tyngd. Också läsare idag, över 1500 år efter hans död, tilltalas och berörs av hans texter. Hur kan man förklara ett sådant inflytande?

 

Tradent – inte nyskapare

Att Cassianus gått till historien som en ”doldis” måste fylla honom själv med glädje. Han värjer sig mot anspråk på originalitet. Han är inte nyskapare, utan tradent, förmedlare av det hans själv tagit emot av dem som gått före honom Vi ser det inte bara i hans egen roll i den andliga historien. Vi märker det i hans egen undervisning, där han för sina lärjungar ständigt betonar vikten av att inte följa ”ovanliga vägar” eller ”egen bedömning”, utan ödmjukt ta emot ”allt som fäderna har överlämnat till oss i både lära och exempel”. Cassianus ger drastiska exempel på hur det slutar för den som bara följer sitt eget omdöme .

Cassianus har kallats den förste teologen i det monastiska livet. Av de munkar som läste honom kallades han ”doctor”, lärare, men han är inte den förste. Själv hänvisar han till Hieronymus (d. 420) och Basileios (d. 379). I sin litterära form anknyter han till antika förebilder. Han är präglad av den alexandrinska skolan med dess strävan efter att förstå skriftens djupare, andliga innebörd, men också av Chrysostomos. Hans teologiskt-monastiska källa är Evagrios Pontikos (349-399), vilken i sin tur byggde på Origenes (ca 185-254). Ändå är han inte bara en som plagierat eller sammanställt vad andra redan sagt. Hans brinnande iver för det rena hjärtat och den ständiga bönen, parat med djup människokännedom och personlig erfarenhet, gör honom till ”en fullkomlig länk för traditionen” . I hans texter förstår man intuitivt att han inte vill dra in sina läsare i något privat företag. Han står i tjänst hos något större. Så bekräftas i hans eget liv och verk ödmjukhetens paradox och oryggliga lag.

 

Vägledare – inte teoretiker

Cassianus skriver inte traktater över olika delar av tron . Han förmedlar svaren på de frågor som han själv och Germanus burit på och ställer till de egyptiska fäderna. Frågorna har förvisso också en teoretisk sida. Hur kan det onda drabba de rättfärdiga? Är inte frestelserna, eller demonerna som Cassianus oftast kallar dem, en del av människans natur och därför omöjliga att övervinna? Hur når man förståelse av en text i bibeln? Men han närmar sig de teoretiska frågorna via praktiken, genom att visa på en väg. Delvis beror det naturligtvis på de ställda frågorna och på dem som formulerar dem. Han själv och Germanus är munkar som söker evangeliets fullkomlighet. De plågas och oroas av alla svårigheter och hinder på vägen. Hur skall man få bukt med alla irrande tankar när man vill be? Vad kommer det plötsliga svårmodet ifrån, som kan drabba som en blixt från klar himmel?

De svar som Cassianus förmedlar och ger är långt utförligare än vad vi möter i de mera kända s.k. Apophtegmata Patrum, Fädernas tänkespråk . Ändå bevaras karaktären av vägledning, vilket hos vägledaren förutsätter erfarenhet. När Cassianus skärper tonen är det inte i första hand för att hans lärjungar har skeva trosföreställningar, utan för att de är förmätna nog att tro sig ha kunskap om något de saknar erfarenhet av. Man kan tala om, även om det låter teologiskt våghalsigt, en erfarenhetens bevisföring. En slags tillämpning av Jesu ord: ”Om någon vill göra Guds vilja skall han förstå” . Detta betyder ingalunda någon teologisk eller trosmässig ”funktionalism” (ung. ”det som fungerar är också sant”), ännu mindre något godtycke. Cassianus är rotad i den tro han mottagit och hade redan under sin livstid rykte som kunnig teolog. Hans vederläggning av Nestorios skedde på begäran från ärkediakonen Leo i Rom, han som blev påven Leo den Store. Men det är inte som spekulativ teolog Cassianus har lämnat spår efter sig i historien, utan som vägledare. Det paradoxala är att han genom denna konkreta vägledning indirekt också blir en trons försvarare. Sannolikt är det också därför han fortsätter att utmana och trösta, också den moderna läsaren. Även idag står kyrkans förkunnare inför kravet att tala med erfarenhet. Enbart hänvisning till kyrkans lära eller teoretiska slutsatser är idag tämligen fåfängt. Då blir det märkligt aktuellt att läsa om de fäder, för vilka det var otänkbart att överhuvud ta till orda i en fråga som man själv inte hade erfarenhet av.

 

Erfarenheten som vägledare

Erfarenhet kan betyda mycket. Det kan rentav bli en täckmantel för bedrägeri och falska anspråk. Så är fallet i den svärmeandlighet som ständigt följt den äkta andligheten som en skugga. Cassianus är på sin vakt.

Ett första exempel är när han låter abba Mose undervisa om discretio, omdömets gåva . Ett nattligt samtal mellan fäderna gäller frågan vilken dygd eller övning som är den viktigaste för att leda till fullkomligheten. Olika förslag framförs – fasta och vaka, utblottelse, avskildhet, kärlekens gärningar – men den salige Antonios vill inte kalla någon av de framförda exemplen för den viktigaste, hur goda de än är. Han säger sig känna fäder som praktiserat sådana dygder med glödande iver, men som ändå inte nått målet. Orsaken är att de saknat discretio, det goda omdömets gåva. Discretio, den dygd som en senare tid känner under namnet klokhet, prudentia, den första av kardinaldygderna, är den urskillningsförmåga som skyddar mot både överdriven iver och mot slapp eftergivenhet. Cassianus ser denna dygd i evangeliets bild av ögat som kroppens lampa: ”Om ditt öga är ogrumlat, får hela din kropp ljus” . Han ger ett drastiskt exempel på en munk som levde mer ”asketiskt” än alla andra, men vars liv slutade i tragik, eftersom han saknade urskillningsförmåga. Inte ens den imponerande askesen har något värde om asketen inte i ödmjukhet vill underställa sig fädernas råd och vägledning. Också den strängaste asket kan dölja en svärmeande. Den erfarenhet som Cassianus vittnar om är alltså inte vilken erfarenhet som helst. Den är prövad, båda av tron och av det konkreta livet.

Ett andra exempel är Cassianus’ reserverade hållning gentemot under och mirakler. Sådant fanns det gott om bland de egyptiska fäderna. Det hade funnits mycket att berätta, men Cassianus är återhållsam. Framför allt varnar han för kraftgärningar som utförs av dem som fuskar med moralen. Vi får ”aldrig beundra dem som lägger stor vikt vid vissa undergörande krafter. Det avgörande är hur långt detta har lett någon till lasternas utrotande och levernets bättring” . Man anar en nykter realism och kännedom om människans försåtliga dragning till det extraordinära när Cassianus hänvisar till Jesu ord: ”’Kom och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta’. Att lära sig och förverkliga detta är möjligt för alla människor, men att göra tecken och under är inte alltid nödvändigt. Inte heller är det nyttigt för vem som helst och därför ges det inte åt alla. Ödmjukheten däremot är alla dygders läromästarinna…”. Cassianus fortsätter: ”Det är ett härligare tecken att med tålamodets dygd hålla vredens lidelse i tukt, än att befalla över luftens makthavare. Likaså är det större att hålla bedrövelsens sjukdom borta från sitt eget hjärta, än att fördriva sjukdomar och feber hos andra” .

Erfarenheten är inte bara klarsynt visavi ”svärmeandlighet”, den når också längre än det enbart teoretiska studiet. Cassianus ger flera exempel på möten mellan ”filosofer” och munkfäder, där de senare visar sig ha bättre insikt. Abba Sarapion anses av några filosofer som ”en värdelös idiot”, därför att han saknar världslig bildning. Han berättar då om sin kamp mot lasterna, han kallar dem ”fordringsägare”, och hur han blivit fri från alla utom en, gommens lockelser, som han har ständiga kontroverser med. Till denne ”fordringsägare” måste han ständigt ”betala på nytt”. Abba Sarapion vittnar om att han förstått det specifika som gäller just denna last. Ingen människa blir ju fri från behovet av mat, därför måste hon ständigt stå emot det begär som lockar henne att gå över gränsen. Filosoferna häpnar över den olärde munkens insikt, att han genom sin erfarenhet hade ”lyckats nå längre än de själva, trots deras stora möda och långvariga studier” .

Ett annat exempel på erfarenhetens betydelse gäller vägen till att förstå den heliga Skrift. Abba Theodoros är skeptisk till ”exegetiska kommentarstudier”. Det avgörande på vägen till insikt är att ”synderna fördrivs och lidelsernas slöja rycks undan”. De många misstagen bland exegeterna själva beror enligt honom på att de flesta av dem bara ägnar sig åt ”rent intellektuella utläggningar och inte bryr sig det minsta om sin andliga renhet. Eftersom deras hjärtan är förmörkade och orena, har de bildat sig uppfattningar som avviker från tron eller till och med motsäger den. Det är orsaken till att de inte förstår sanningens ljus” . Av detta kunde man få intrycket att dessa fäder avvisade både tankereda, faktiska kunskaper och teologisk reflektion. Det motsäges dock dels av att de själva skolats av en teologisk tradition, dels av Cassianus’ egen enorma kännedom om hela det bibliska materialet. Bara en hastig blick i ”Index för bibelcitat och allusioner” till hans viktigaste verk, Collationes, visar på över 1500 bibelställen, spridda över så gott som samtliga bibelns böcker. Cassianus måste ha kunnat stora delar av Skriften utantill. Förvisso citerar han inte på måfå. Man märker hur han hela tiden har sökt sig fram till den djupare, andliga meningen. Den givna tron måste varit ett med honom själv. Men hans ärende är att göra Skriftens ord, personer och händelser till konkret hjälp och vägledning för människan på hennes väg till målet. Skrifterna förkunnar inte enbart en upphöjd verklighet, åtkomlig genom tron. Skrifterna blir en hjälp att förstå och bejaka det egna livet i dess kamp och glädje. Särskilt gäller det naturligtvis Psaltaren. ”När hjärtat mediterar över psalmerna, blir våra upplevelser levande och när vi sjunger dem framstår allting på nytt för själen, både det vi hade förlorat av försumlighet och vunnit genom iver, både det Gud i sin försyn hade skänkt oss och det vår onde fiende hade berövat oss, både det vi hade förlorat av glömska och det som var följden av mänsklig svaghet och blind okunnighet”. Cassianus talar som en författare i vårt eget århundrade, där läsaren är den som ger texten dess tolkning och mening. För Cassianus råder det ett ömsesidigt förhållande av givande och tagande mellan text och läsare. ”Förhållandet till psalmerna blir så personligt att de får sin uppfyllelse dag för dag i ens eget liv och inte för profeterna i gamla tider”. Det betyder inte någon renodlad subjektivism. Skriften rymmer de ”djupaste hemligheter”. Men dessa öppnar sig ”mycket tydligare om vi tar emot undervisning genom våra egna erfarenheter”. Ligger här åtminstone en sida av svaret på frågan hur otaliga generationer av troende har kunnat tugga på dessa psaltarord, år efter år, dag ut och dag in? ”Det vi lär oss av, är inte någon exeges, utan sådant som är självupplevt. Om vårt hjärta då har samma inställning som en sjungen eller skriven psalm” – Cassianus har tidigare talat om att människan inte kan kasta sig in i bönen utan förberedelse. Det som rör sig i sinnet före bönen påverkar bönen. Därför måste hjärtat renas och beredas före bönen – med en sådan förberedelse ”blir det som om vi själva vore dess författare och då förstår vi ordets ande före dess bokstav… Att sjunga psalmerna blir som att se i en spegel… När vi ber dem, finns inget avstånd mellan oss och dem och de känns inte som en inlärd läxa, utan som födda ur oss själva i samma stund”. Cassianus låter ”farligt” modern. ”Psalmernas mening finner vi inte i den redan skrivna texten utan genom våra tidigare erfarenheter” .

 

Genom ”praktik” till ”teori”

Vi har redan sett exempel på Cassianus’ realistiska nykterhet när det gäller discretio, mirakler och förutsättningen för bön. Ännu mera grundläggande är hans övertygelse om att andlig insikt förutsätter ”praktiserad” tro. Mycket vatten har runnit under broarna sedan Cassianus’ tid. Förkunnare och kateketer idag lägger sannolikt ner sin största möda på att göra tron begriplig och attraktiv. Man börjar med ”teorin” och försöker sedan klargöra hur tron också måste ”praktiseras”. Viss andlig vägledning de senaste årtiondena har försökt lära ut olika andliga metoder, t.ex. vägar till meditation, utan att bekymra sig om hur människan lever i övrigt. För Cassianus är det ingen tvekan om att målet är andlig insikt, kontemplation, det han kallar ”teori”. Men han ser det som fåfängt att söka detta mål utan ”praktik”. Med ”praktik” menar han mödan och konsten att driva ut lasternaa för att ge plats åt dygderna.

I sin klassiska undervisning om bönen talar han om den ständiga bönen som livets mål, dess springande punkt och tecknet på hjärtats fullkomliga kärlek, Men han vet att detta förutsätter hård askes – det betyder träning – och hjärtats förkrosselse. Han känner både målet och vägen dit. Han vet att man inte når målet utan att gå vägen, samtidigt som ingen orkar gå vägen utan att ha anat målet, ”ty mellan bön och askes råder ett oskiljaktigt och ömsesidigt samband” . Han tvekar inte att använda bilden av ett tornbygge, där tornspetsen står för bönen. Men ingen kan bygga en tornspets i luften. ”Utan dygdernas hjälp kan man aldrig lära sig att be kontemplativt, ty dygderna är bönens grundval”. Den skeptiske teologen tycker sig kanske här se en bekräftelse av ryktet om pelagianska tendenser hos vår vägledare, men den insiktsfulle vet att Cassianus här på intet sätt är unik i den gamla kyrkan, när han talar om detta samband mellan bön och moral. Det enklaste sättet att ”pröva” Cassianus är att läsa honom. Redan på lukten känner man att det inte är en moralist i dålig mening som talar. Hade han varit av det slaget hade han inte lämnat några spår efter sig. Han vet att det råder ett ömsesidigt samband mellan dygd och bön. ”Bön och dygd betingar varandra ömsesidigt”. Ett tecken på att det inte handlar om tyngande moralism är vad han lägger som grundsten för sitt tornbygge. Han kallar den ”enkelhet och ödmjukhet… Om tornet står på denna grund av enkelhet och ödmjukhet kan det aldrig störta. Det finns inget som kan välta det. Varken framvällande lidelser, störtfloder av förföljelse eller någon andlig stormvind från fienden kan slå ner det” .

Cassianus’ realism visar sig också i hans konkreta vägledning för att bekämpa lasterna. För en modern läsare finns sannolikt åtskilliga blockeringar redan inför själva ordet last. Viss eftertanke behövs. Utgångpunkten ligger inte i ett högt ideal eller i utifrån givna bud. Det hela börjar i människans egen erfarenhet. Varje människa gör ju den erfarenheten att hon begår dumheter, att hon handlar mot sin bättre insikt. Pauli formulering är väl bekant: ”Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag”. För aposteln är det något gåtfullt: ”Jag förstår inte mitt sätt att handla” . Frågan kan konkretiseras. Vad kommer det sig att vi äter mera än vad vi vet är hälsosamt? Att vi mot bättre vetande samlar på oss en mängd prylar som vi inte behöver? Att vi låter oss föras vilse av den goda sexualiteten, trots att vi vet vilket elände det leder till? Hur kommer det sig att människan kastas mellan upprörd vrede och förödande svårmod? ofta åtföljt av uppgiven resignation och leda. Är det inte gåtfullt att den största ivern och hängivenheten bland människor också ofta är skuggad av äregirighet och odräglig stolthet?

Cassianus ger inte främst något teoretiskt svar på detta gåtfulla i den mänskliga existensen, men han ger konkret vägledning i denna fundamentalt mänskliga kamp. Han bryter ner det i sin konkreta undervisning om de åtta lasterna. Ordet last kan beskrivas som den ”felprogramering”, den skevhet, den oordning i människans inre, som varje människa de facto har att komma till rätta med. Teologiskt säger vi att det är en följd av syndafallet, men Cassianus börjar inte där, utan i det konkreta livet, i det som hindrar oss att leva, i det han kallar lasterna. De åtta laster han ger botemedel mot rymmer en inre logik. De börjar i det yttre, i det som rör kroppen (gommens lockelser, otyglad sexualitet och habegär). De går djupare, till det som rör själen (vrede, bedrövelse och leda), och slutar i det som rör anden (äregirighet och högmod) . Under historiens gång, ja redan hos påven Gregorius den Store (d. 604), stuvades uppräkningen om och korrigerades och vi hittar dem idag under den lätt missförståeliga beteckningen ”de sju dödssynderna”. Det som gick förlorat genom denna omstuvning är vad jag kallat ”den inre logiken”. Det finns alltså skäl att gå till källorna. Vad det handlar om är att leva helt och fullt, utan hinder. Laster är tyngande, också i detta ords alternativa betydelse på svenska.

När kristen förkunnelse och undervisning idag berör frågor om efterföljelse och moral tycks den mig ofta pendla mellan två alternativ. Antingen rör det konkreta och kontroversiella moralfrågor, äktenskap och samlevnad, livets okränkbarhet o.dyl., eller också handlar det om den övergripande kallelsen till helighet och kärlek, ofta högt över den egna horisonten. Vi läser eller hör om helgonens liv, men det är som vore det en annan värld. Cassianus börjar ”närmare” mäniskan, i hennes faktiska belägenhet. Han talar inte i allmänna ordalag om synden. Inte heller talar han omedelbart om ”att bära sitt kors” eller att ”dö från sig själv”. Han går inte ”för snabbt” till de nytestamentliga bilderna om ”nytt liv” och ”den nya människan”. Han visar konkret på vari hindren består för att leva, ochleva helt och fullt. Trots att han som munk skriver för munkar, eller kanske just därför, märker läsaren att det handlar om något allmängiltigt och mänskligt.

 

Märklig ”optimism”

Cassianus har anat målet, det rena hjärtat, som vidgar sig för människans hisnande kallelse. Han låter sig inte hindras varken av svåra frågor eller av nedslående mänskliga erfarenheter. Omutligt skiljer han mellan andarna och visar på en framkomlig väg. I ordets bästa mening är han ”optimist” i sin tro på människan. Han utmanar den mänskliga kapaciteten. Han tillämpar konkret människans frihet att välja. Det avgörande är inte vad människan utsätts för i livet, utan hur hon reagerar på det. En formulering av denna grundläggande övertygelse formulerar han så, det gäller här den som utsatts för orättvisa: ”ingen människan kan någonsin tillfoga oss något ont om vi inte själva medger det genom vårt hjärtas tröghet och klenmod” . Men han gör det utan att vackla i sin tro på den nödvändiga gudomliga hjälpen. Frågan om nådens förhållande till den mänskliga friheten är dock för stor för att behandlas i denna artikel .

Cassianus blev ifrågasatt, men läst, om och om igen. Han lämnade spår och han fortsätter att göra det. ”Av frukten känner man trädet”.

Ingmar Svanteson OSB
Artikel i Signum 8/2002