Att göra vad vi gör

om de mänskliga handlingarnas betydelse när vi firar gudstjänst.

 

Kyrkans liturgi sker med hjälp av yttre tecken och handlingar. Vi går i procession, vi står upp i sång och bekännelse, vi sitter och lyssnar, vi knäfaller i bön och tillbedjan, vi tecknar oss med korsets tecken, vi lyfter händer i bön, vi bär fram gåvor i offertorium och kollekt, vi ger varandra fridshälsningen, vi deltar i en måltid. De flesta mänskliga gester och handlingar återfinns i kyrkans liturgi. Vi deltar inte bara med själen, utan också med kroppen.

Dessutom använder vi oss av olika yttre hjälpmedel; vatten, olja, bröd och vin, aska, brinnande ljus, rökelse, textilier, musikinstrument, konst, arkitektur. Hjälpmedel som vi är bekanta med från andra mänskliga sammanhang. Människan har förvandlat naturen till kultur. Kyrkan tar den mänskliga kulturens frukter i sin tjänst. Mänskliga handlingar och tecken, där redan ”utsidan” har betydelse.

En kort mening i den helige Benedictus’ klosterregel från 500-talet anger utsidans betydelse. Munkfadern talar i ett kapitel om ”Hållningen vid psalmsången”. Han säger att ”Gud är närvarande överallt”, men att detta särskilt gäller gudstjänsten. Målet är att upptäcka hans närvaro ”överallt” och ”i allt”, men som hjälp mot detta mål behöver vi gudstjänsten. Som avslutning säger han att vi skall ”sjunga psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst”. Själen, det inre, skall bli samstämd med rösten, det yttre, den röst som sjunger psaltarens psalmer.

Normalt tänker vi att ”det inre” skall påverka ”det yttre”. Munkfadern undervisar om det på andra ställen i sin regel, men här talar han också om en påverkan utifrån och in. Från rösten in i hjärtat, när det låter sig påverkas av den röst som sjunger.

Denna korta mening i klosterregeln är en nyckel till hela klosterlivet. Också utsidan har en ”teckenfunktion”, som en hjälp för att upptäcka insidan. Det kan gälla arkitektur, kläder, sättet att röra sig, den kloka yttre ordningen i den dagliga rytmen, umgänget med tid och rum, vid måltider och i arbetet. Det yttre skall gestaltas så att det blir en hjälp till och en spegel för insidan, den inre kallelsen. Också utsidan skall återspegla den inre kallelsens skönhet och frid.

Ännu mera gäller det den heliga liturgin. Också liturgins utsida har betydelse, antingen det gäller musik och sång, textilier och liturgiska utensilier eller rörelser och gester. Andra Vatikankonciliet gav i sin liturgikonstitution ett fundamentalt riktmärke för gudstjänstens utsida. De liturgiska ceremonierna skall präglas av ädel enkelhet (nobilis simplicitas). Man anar en kungsväg mellan två ytterligheter. På den ena sidan det pråliga och överlastade; utsmyckning för sin egen skull; det liturgiskt svårgenomskådliga; konsten eller musiken som framställer sig själv, men inte är liturgins tjänarinna. Den utsida som saknar enkelhet och därför inte pekar ut över sig själv. På den andra sidan det torftiga, där gudstjänsten har reducerats till att enbart följa de givna rubrikerna, eller till det fula och banala, det som vädjar till människans ytligare behov. Här saknas ädelhet, glans och skönhet. Den gyllene medelvägen rymmer en syntes, en enhet, där det enkla präglar det ädla, och det ädla genomsyras av det enkla. En kungsväg där allt sker till Guds ära.

Detta betyder, kanske lite förvånande, att vi inte får vara för snabba med att se något ”fromt” och ”religiöst” i de liturgiska handlingarna. Om dessa skall kunna fullgöra sin uppgift att helga och tjäna i liturgin, måste de först vara äkta och fullt mänskliga. För att utsidan skall bidra till vårt medvetna, aktiva och fruktbärande deltagande, måste handlingarna först vara fullt mänskliga. Tecknen måste vara tydliga och ”genomskinliga”, redan som tecken.

Samma fundamentala villkor gäller det mänskliga, yttre deltagandet i liturgin. För att förstå liturgins insida, måste vi först göra vad vi gör, enkelt och medvetet.

Att gå in i kyrkan– vi går genom en port, vi passerar en gräns, men gör det medvetet. Inte halvhjärtat, med sinnet kvar på andra sidan. Det gäller oberoende av vilket rum vi går in i. Hur mycket mera då, när vi går in i kyrkan, det avskilda och helgade rummet. Vapenhuset i äldre kyrkor är en påminnelse om att det finns en gräns mellan det profana och det helgade. Där hängde man av sig sina vapen. Ofruktbara bekymmer, världsliga och splittrade tankar, hör lika lite hemma i gudstjänsten som konkreta vapen. De gamla munkarna visste att den som går in i bönen utan förberedelse, blir ur stånd att be med rent hjärta. Det som präglat sinnet före bönen dyker obönhörligt upp när man försöker samla sig till bön. Den enklaste åtgärden är att göra det vi gör, när vi går in i kyrkorummet. Kyrkan ger oss därtill också enkla hjälpmedel: vigvatten, knäfallet inför tabernaklet, yttre tystnad osv.

Korstecknet–den andliga innebörden är enkel och klar. Men insidan blir oklar om vi inte gör detta enkla tecken med full och medveten närvaro. För att helga hela min varelse, kropp och själ. Redan det yttre tecknet är en hjälp för det splittrade sinnet.

Att gå–liturgin rymmer olika processioner, men också varje deltagare går i procession, några i offertoriet, de flesta till kommunionen. Vi använder våra fötter för att gå mot ett mål. En tydlig bild för hela vårt liv. Liturgins olika processioner ger oss sådana bilder. Ingångsprocessionen är inte bara ett sätt för präst och ministranter att förflytta sig från en punkt till en annan, i värsta fall så snabbt som möjligt. Processionen är inte en marsch, inte heller något konstlat och teatraliskt, men heller ingen promenad, vilken som helst. Den ädla enkelhetens syntes gör processionen till ett tecken för hela församlingen, en ikon för kyrkans pilgrimsvandring mot målet. Om den helige Bernhard av Clairvaux sades det att hans sätt att gå var en predikan.

Att stå–vi sitter inte när Kungen träder in i rummet. Vi ”halvstår” inte. Vi låter inte blicken irra nyfiket. Vi är närvarande, vakna, beredda – som änglarna är vi beredda att uträtta Den Högstes befallning ”så snart vi hör ljudet av hans befallning”. Vi firar inte gudstjänst ”för att få ut något”, även om vi förvisso får det – som en ren gåva. Vi gör tjänst inför Den Högstes tron, med hela vår varelse, med kropp och själ.

Att sitta–är fr.a. lyssnandets hållning. Som Maria i Betania vid Jesu fötter. Också det är en konst att lära sig. Att finna medelvägen mellan det lite slappa halvsittandet och den spända hållningen. Lyssnar gör man med hela kroppen, det uppmärksamma lyssnande, som indirekt blir det bästa vapnet mot både otydliga läsningar och dåliga predikningar.

Att knäfalla–inte bara den botfärdiga ödmjukhetens hållning, utan också insikten om att Gud alltid är större.

Att tala och sjunga–vi bekänner synder, vi instämmer i Kyrkans tro, vi svarar i acklamationer och deltar i den ständigt pågående dialogen mellan Brudgummen och hans Brud. Vi vet hur välgörande det är med klara och tydliga ord i kommunikationen mellan människor. Vi plågas av motsatsen, inte bara av lögn och hyckleri. Också tomma, oklara och konventionella fraser saboterar mötet mellan människor. Benedictus talar om vådan av de ”många orden”, medan den vise känns igen på de ”få och förnuftiga orden”.

”Om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.” Både ut- och insida, både mun och hjärta. Men låt oss inte underskatta utsidan, munnens tydliga och klara instämmande i Kyrkans tro, den tro som Kyrkan lägger i vår mun. Genom sin bön och liturgi lär hon oss att ”tala sanning”. Hon lär oss vårt egentliga ”modersmål”. Ökenfäderna visste hur viktigt det var att driva ut onda tankar genom att upprepa ord ur Skriften, gärna högt och tydligt. Sådana ord var ”motmedicin” mot fiendens försåt. Man tuggade och idisslade dem, och fick därmed del av deras kraft. Liturgin är fylld av sådana ord.
 

Att deltaga genom att höra och se–

Vi kan kort reflektera över några moment i den heliga mässan och upptäcka hur våra sinnen, inte minst hörsel och syn, hjälper oss att delta med hela vår varelse.

Redan ingångspsalmen (introitus) har ett långtgående syfte. Den skall ena de församlade, ge ett anslag för den dag som firas, samtidigt som den beledsagar ingångsprocessionen. Det medvetna deltagandet ger hela församlingen hjälp att i andlig mening gå fram till Guds altare.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Herren vare med er. Och med din ande.Orden verkar vad de utsäger. De människor som kommit från olika håll blir en församling, samlad inför sin Herre.

Ordets liturgi-församlingen lyssnar till samma läsningar och samma budskap. Vi hör samman, för att vi hör tillsammans. Evangeliet är höjdpunkten. Inte bara en text ur en helig skrift, utan ett tilltal från en levande och närvarande Herre. Ära vare dig, Herre. Lovad vare du, Kristus.

Offertoriet-vi frambär bröd och vin, som redan på det naturliga planet är enhetens tecken. Augustinus mediterar över hur många korn har malts och gräddats till ett bröd, hur många druvor har blivit en dryck. I liturgin blir det tecken på vårt frambärande av oss själva, för att vi skall förenas med Gud och med varandra.

Lite vatten blandas i vinet. Redan de tidiga fäderna såg vattnet som en symbol för hur det mänskliga frambärandet förenas med vinet, symbolen för Kristi offer.

Den eukaristiska bönen-når sin höjdpunkt i den avslutande doxologin: Genom honom och med honom och i honom tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet från evighet till evighet. Amen.

Vad ser vi? Kyrkan församlad kring altaret, frambärande det evigt gällande offret. Var och en på sin plats i Kyrkans gemenskap.

Vad hör vi? – Genom honom, med honom och i honom… Stegvis dras vi allt djupare in i mysteriet, Kristi offer och överlåtelse till Fadern. Här äger den högsta lovprisningen rum. Inte som en önskan, men som en verklighet, här tillkommer Fadern all ära och härlighet.

Vad gör vi? Kyrkan instämmer i detta offer och denna lovprisning. Detta Amen uttrycker de troendes medvetna, aktiva och fruktbärande deltagande. ”Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus.” (1 Pet 2:5)

 

Vi gör vad vi gör – och förvandlas. De yttre tecknen och handlingarna helgas och helgar. Vi blir det vi gör, när vi firar den heliga liturgin, och dras in i dess outtömliga mysterium.

 

Broder Ingmar Svanteson OSB