– 1 Mos 11:1-9 Ps 33:10-15 Mark 8:34-9:1 – Hur har de olika språken uppstått? Språkforskare söker det his­toriska svaret på sådana frågor. Bibeln söker svar på en annan, men besläktad, fråga. Varför upp­står så lätt kon­flikter mellan människor? Ofta börjar konflikter genom ord. ”Babels torn” betyder i bibeln språkförbistring, att männi­skor­na inte längre förstår

– 1 Mos 9:1-13 Ps 102:16-21,29,22-23 Mark 8:27-33 – Efter syndafloden börjar allt om på nytt. Gud välsignar Noa som han välsignade Adam. Noa påminns om att människan är skapad till Guds avbild och han får uppdraget att vara fruktsam och förö­ka sig. Men nu är det inget paradis längre. Snarast liknar det ett jägarliv,

– 1 Mos 8:6-13,20-22 Ps 116:12-15,18-19 Mark 8:22-26 – Gud ser människans ondska och floden behövs för att stoppa och förinta den. Men genom vattnet och arken bereds samti-digt för ett nytt släkte. Israels folk skall senare räddas genom Röda havet medan fien­derna går under.   Den sanne Guden för­blir trofast, trots männi­skans trolöshet. ”Syndafloden” handlar

1 Mos 6:5-8; 7:1-5,10 Ps 29:1a-2,3ac-4, 3b, 9b-10 Mark 8:14-21 Berättelsen om Noa finns fortfarande i vår kulturs kollektiva minne.    Efter berättelsen om syndafallet och det första brodermordet beskrivs hur människor­na sjunker allt djupare i ondska. Deras hjärtan beskrivs som onda. I hjärtat avgörs människans öde.  Gud beskrivs på ett alltigenom mänskligt sätt. Inte

– 1 Mos 4:1-15,25 Ps 50: 1-8,16b-17,20-21 Mark 8:11-13 – När förhållandet till Gud har skadats är steget inte långt till det första brodermordet. Beskrivningen blir som en andra syndafalls­berättelse. Det är inte historia i vanlig mening. Berättelsen beskriver vad som på­går hela tiden. Människan kän­ner igen sig. Kains onda planer syns i hans mörka blick,

– 1 Mos 3:9-24 Ps 90:2-6,12-13 Mark 8:1-10 – Syndafallsberättelsen om det förlorade paradiset är ingen saga. Den som med uppriktigt hjärta läser be­rättelsen i ljuset av kyrkans tro kän­ner igen sina villkor på jorden. Hon känner igen sin längtan ef­ter det para-dis som gått förlorat och det som hindrar henne att nå det. Människan vill

– Apg 13:46-49 Ps 117 Luk 10:1-9 – Under 800-talet missionerade Ansgar i Danmark och Sverige. Ungefär samtidigt mis­sionerade de två bröderna Kyrillos och Methodios i Bulga­rien, Mä­h­ren och Kroatien. De ska­pade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi. Bröder­na firade li­tur­gin på folkspråket och västliga biskopar op­po­nera­de. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de

1 Mos 2:4b-9,15-17 Ps 104:1-2a,27-28,29bc-30 Mark 7:14-23 Människan har sitt liv direkt från Gud, som blå­ser liv, sin livsande, in i henne. Hon lever från början i harmoni med Gud, med sig själv och med natu­ren. Bibeln kallar det ”paradiset” eller ”Edens lustgård”. Teo­login kallar det ett tillstånd av ”helighet och ursprunglig rättfärdig­het”. Människan kan förstå

Kortpredikan 12/2 S. Benedictus av Aniane, abbot[1] – 1 Mos 1:20-2:4a Ps 8:4-9 Mark 7:1-3 – Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan. Fiskarna och landdjuren frambringas ur vattnet och ur jorden. ”Må vatt­net och jorden frambringa levande varelser.” Om männi­skan står det att hon skapas direkt av Gud. Högtidligt, som frukten av ett samråd, säger Gud:

– Hos 2:14b, 15b, 19-20  Upp 19:1, 5-9a  Luk 10:38-42 –  Vad talade de om, Benedictus och Scholastica, när bro­dern hade kom­mit över sin chock över systerns bön om åskväder för att hin­d­ra honom att gå hem till sitt kloster? Gregorius berättar att de ”hela natten igenom kunde dela sina er­fa­renheter av det andliga livet och