26 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004

Amos 6:1a, 4-7 1Tim 6:11-16 Luk 16;19-31

Kontrastverkan

Liknelsen om den rike mannen och Lasaros är målad med skarpa kontraster. Den rike lever i fest och glans – den fattige ligger utanför hans port, i elände och nöd. Den rike är klädd i fenicisk purpur och egyptiskt linne. Den fattiges kropp är täckt av sår. Han kan inte ens hålla de halvvilda hundarna ifrån sig. Den rike har fest varje dag. Den fattige får inte ens äta av smulorna som skrapades ner från bordet.

Både den rike och den fattige dör. Det är den enda likheten mellan de två. Men vid begravningen är kontrasten tillbaka. Det står om den rike att han begravdes. Säkert under ståtliga former, kanske i en pampig klippgrav. Det ansågs bland judarna som en rättighet att bli anständigt begraven. Om den fattige står det bara att han dog.

Efter döden följer det stora rollbytet, men med ännu större kontrastverkan. Nu beskrivs den fattige först. Han förs av änglarna till Abrahams sida. Han ledsagas genom dödens mörker av tjänande änglar. Ända fram till patriarken Abrahams sida. I den gamla översättningen stod det ”sköte”. Någon större lycka och ära kunde en troende jude inte tänka sig. Om den rike sägs det bara att han pinas i dödsriket. Rollerna är ombytta. Det som här på jorden såg ut som lycka förbyts i olycka, och tvärtom. För den normala judiska tanken var detta en kopernikansk omvälvning. Vanligen tänkte man sig att yttre trygghet och välstånd också visade att man var välsignad av Gud. När den hårt prövade Job till slut välsignas av Gud, betyder det att han får tillbaka sitt välstånd. Han får barn, får och oxar i stort antal. Och ett långt liv. Motgångar sågs däremot som ett tecken på att man var övergiven av Gud.

Nu hade man läst skrifterna ytligt. Redan i GT finns en rad exempel på att Gud tar sig an den prövade och den som fått lida. Den barnlösa Hanna och Josef, som säljs till främlingar av sina bröder, är två exempel. Psalmisten sjunger: ”Herren ger de förtryckta deras rätt, han ger de svältande bröd. Herren befriar de fångna.” (Ps 146) Men det som dagens liknelse inskärper är att sanningen om människan avslöjas först efter döden. Här i tiden är sanningen ofta fördold. Först efter döden skall oklarheten skingras. Som Jesus säger till Petrus när han tvättat apostelns fötter: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.” Martyrerna är det tydligaste exemplet. Jordiskt sett var deras liv misslyckade. Men idag är det dem vi kommer ihåg, inte deras bödlar. Inte heller de som bara levt ett ”gott” liv. Det avgörande exemplet är Jesu eget jordiska öde. Hans livs tycktes sluta i ett formidabelt misslyckande. Först efter uppståndelsen uppenbarades sanningen om hans liv.

Vår efterkristna kultur har blivit blind och döv för detta. Den har låst in sig i denna världen. Därför blir också jordiska olyckor och motgångar uppfattade som slutgiltigt katastrofala. Mångas livsöde uppfattas som orättvist och blint. Livsekvationen går inte ihop. Evangeliet visar på det längre och avgörande perspektivet. Först i ljuset av evigheten förstår vi den tid vi får på jorden.

Vari låg skillnaden mellan den rike och den fattige i liknelsen? Evangelisten Lukas är återhållsam, men mot bakgrund av vad han i övrigt säger om rikedom och fattigdom klarnar bilden. Den rike kände sig säker. Han behöver inte ha varit ogudaktig, men han hade sin trygghet i den jordiska välfärden. Han var blind och döv för både Gud och den fattige utanför hans port. Den fattige Lasaros måste ha satt sitt hopp till Gud. Han är ett exempel på dem som Gamla Testamentet och inte minst Psaltaren beskriver som de ödmjuka, de som ropar och ber i sin nöd, i sjukdom och armod, i barnlöshet och orättvisor. Det är de som Jesus prisar saliga. Saliga ni som är fattiga, ni som hungrar nu, ni som gråter nu, ni som smädas för Människosonens skull (Luk 6:20ff).

Den rike var inte bara döv för den fattiges rop. Han lyssnade inte heller till Mose och profeterna. När han ber att Abraham skall varna hans efterlevande bröder, så svarar patriarken: ”De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.” Då börjar han argumentera och ge råd åt patriarken, låt vara med ett vördnadsfullt tilltal: ”Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.” Tanken är ständigt aktuell, i olika varianter. Människor söker tecken och märkliga underverk, något som imponerar. Som om människan kunde kräva att Gud skall ställa upp på människans villkor. Då blir det ju ändå inte större än människan. Men Gud är alltid större. Abraham konstaterar torrt och sakligt: ”Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.” Så var det när Jesus uppväckte sin vän Lasaros ur graven (Joh 11). Några har menat att det är Jesu vän Lasaros som gett den fattige i liknelsen hans namn. De som berättas om i Jesu liknelser saknar annars namn. Men alla som bevittnade undret i Betania kom inte till tro. Några befästes tvärtom i sin otro. Jesus själv klagar över det släkte som ”kräver ett tecken”. Det är då han säger att det inte skall ges något annat tecken än Jona-tecknet, profetian om hans egen död och uppståndelse. (Matt 12:38f)

I morgon firar kyrkan ett helgon, Vincentius av Paul, som levde på 1600-talet i Frankrike och som gav sitt liv i tjänst för fattiga och sjuka, fångna och galärslavar, föräldralösa barn och ensamma gamla. Hans liv smittade av sig på andra. Han stiftade både en manlig och en kvinnlig ordensgemenskap. Systrarna bar sin speciella huvudbonad, ett arv från en äldre folkdräkt. Vincentius hade upptäckt hemligheten. Det var inte dåligt samvete som drev honom, utan kärlek, kärleken till Kristus, som han lärt sig att känna igen i de fattigas rop.

Hur lär man sig det? Hur lär man sig tro på och älska Kristus? – Evangeliets svar har vi redan hört: lyssna till Mose och profeterna. Genom att lyssna till Guds ord ges oss den tro som fullbordas i kärleken. Av egen kraft kan vi varken tro eller älska. Men vi kan alla lyssna. Och låta Ordet bryta igenom vår blindhet och slå hål på vår dövhet.

När vi blir stilla och vänder vårt öra till Guds ord, så upptäcker vi till vår förvåning att Ordet i grunden inte är en sträng domare, även om han talar allvarligt till de ohörsamma och högmodiga, utan en mild och barmhärtig kraft, som ingjuts i våra hjärtan. Aposteln säger att det är den helige Ande själv, som ingjuter sin kärlek i våra hjärtan, kärleken både till Gud och till den fattige. Som inifrån nyskapar oss och vidgar våra hjärtan, så att vi kan löpa Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma. Då, men först då, har liknelsens fruktansvärda kontrastverkan fullgjort sin uppgift.

Amen.