21 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004

Jes 66:18-21 Heb:12:5-7,11-13 Luk 13:22-30

Den hälsosamma oron

Nu och då dyker faktiskt frågan upp, den fråga som ställdes i evangeliet: ”Är det bara några få som blir räddade?” Kanske inte formulerad just så, men som en oro för hur det ska gå för mig själv eller för en medmänniska? Men förvisso är det inte någon vanlig fråga idag. Tanken att en människa definitivt kan missa målet, att hennes liv kan sluta i fördömelse och evig olycka, är för de flesta absurd eller nästan anstötlig. Om det överhuvudtaget finns ett evigt liv, så uppfattas Gud nästan som skyldig att öppna portarna för alla som vill in. Här finns ingen fråga alls, snarast ett krav från den människa som tror sig vara suverän också i förhållande till Gud. För de flesta i vår kultur är oron för det eviga ersatt med oro och bekymmer för det timliga och jordiska. Därmed riskerar människan att bli blind och döv för den stora frågan, den som gäller hennes eviga lott. Någon kallade vår kultur för ”autistisk”, som om människan avskärmat sig från andra än de allra närmaste och materiella frågorna. Men så har det inte alltid varit. I vissa skeden av den mänskliga historien har frågan tagits på blodigt allvar. Frågan hur människan räddas ur fördömelsen in i Guds rike har varit livets viktigaste fråga. I Kyrkans bön har den alltid funnits med. ”Låt din frid råda över våra dagar och rädda oss undan den eviga fördömelsen.” (första eukaristiska bönen) Kyrkans stora lärare har inte tvekat att varna för denna risk, också bland de trognaste.

Frågan väcktes och fick unik aktualitet, när Jesus trädde fram på den mänskliga scenen. Hans förkunnelse var inte mjuk och behaglig. Reaktionerna var häftiga och delade människor i efterföljare och motståndare. Och det gällde inte olika åsikter om jordiska eller politiska frågor. De som lyssnade förstod att det gällde människans slutliga och eviga framtid. De som mest utmanades var hans egna landsmän, de som tillhörde det utvalda folket och som därmed trodde sig vara på säkra sidan. Jesus rycker undan deras säkerhet. De som lyssnade blev inte lugnade utan oroade. De fick ett styng i hjärtat. Jesus sade inte att allt står väl till och att det ordnar sig säkert. Han förkunnade inte en välvillig Gud som blundar för människors synder och låter udda vara jämt. I stället talar han om den breda vägen som leder till fördärvet och om den smala vägen, där endast ett fåtal går. Och om en trång port, som man måste kämpa för att komma igenom. Inte heller tycks det räcka att man vid Guds rikes port bevekar och vädjar och hänvisar till att man ändå är döpt och rentav suttit med vid hans bord. Inte ens att man i hans namn har drivit ut demoner. Obevekligt kan svaret lyda: ”Jag vet inte vilka ni är, ni orättens hantlangare.” Det är inte konstigt att frågan formulerades som den gjorde: Är det bara några få som blir räddade?

Teologer av olika snitt har sedan dess försökt räkna ut ett rimligt svar. Somliga har så gott som fyllt himlen och tömt helvetet. Andra har menat att det är helvetet som är överbefolkat, medan himlen är så gott som tom. – Ingendera kan stödja sig på Jesu eget svar. Han svarar inte i procent, han anger inget antal, varken stort eller litet. Han svarar med en uppmaning till den som lyssnar: Kämpa för att komma in genom den trånga porten! Följt av en brinnande varning att inte skjuta upp avgörandet.

Det är det första: Jesus väcker en hälsosam oro. Gud har inte sänt sin Son för att göra oss lite mera intresserade av andliga frågor. Som en politiker uttryckte det: ”Jag tror inte på Gud, men jag är intresserad av andliga frågor.” Jesus är inte ett samtalsämne eller en teori att analysera. Han menade vad han sade. Han betalade med sitt eget blod. Benedictus säger i inledningen till sin regel: ”Kom, mina barn, hör mig. Jag skall lära er Herrens fruktan.” Den som inte förstått att Gud är helig och värd att frukta, förstår inte heller hans brinnande kärlek. ”Löp medan ni har livets ljus, så att inte dödens mörker faller över er.” Människan är i stånd att glida in en sövande dvala, som slutar i ett evigt mörker.

Av detta följer det andra – kampen gäller inte bara en andlig eller religiös sektor, utan hela livet. Både ”våra hjärtan och våra kroppar måste beredas för kamp i helig lydnad mot buden”, fortsätter Benedictus. Det räcker inte att uppfylla bara de religiösa plikterna, men ändå ha hjärtat kvar hos Mamon eller vara bunden vid ”vad kroppen begär, vad ögonen åtrår och vad högfärden skryter med” (1 Joh 2:16). Sådant leder, om vi bara vågar se det, till att vi också blundar för den fattige och nödställde, till att vi, öppet eller fördolt, deltar i förtrycket av de svaga. Då har vi stannat på halva vägen. Eller kapitulerat. Och då hjälper ingen klagan över ogudaktigheten i världen. ”Det stora eländet” säger den katolske författaren Georges Bernanos, ”är inte de många gudlösa, utan de många medelmåttiga kristna”. För att inte tala om de medelmåttiga munkarna. Och han har gott stöd i den heliga Skrift. ”Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sanna vittnet: Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun (Upp 3:14f).

Den som låter sig oroas gör en upptäckt. Evangeliet blir ett glatt budskap. Urgammal erfarenhet bekräftar att den som låter sig väckas får se ett ljus skymta fram. Den som trodde sig ”veta” vad nåden var, gör upptäckten att den är ny och nyskapande varje gång vi vänder om.

I efterhand anar vi Guds hälsosamma pedagogik. Och får hjälp att också ta emot den sanning som först bara tycks skrämmande, och luttras för att också kunna ta emot det lidande som annars tycks meningslöst. Det vi påminns om i dagens andra läsning: ”Var tacksam för Herrens tuktan och förlora inte modet när han straffar dig. Ty den Herren älskar, den tuktar han, och han agar var son som han har kär. Det är för att fostras ni får lida.”

Så förvandlas den bistra sanningen till en välsignad insikt om Guds obegripliga nåd och barmhärtighet. Den smala vägen vidgar sig. Som Benedictus uttrycker det: ”Även om rimliga skäl skulle kräva litet stränghet för att utrota fel och bevara kärleken, så fly då inte genast i skräck och bävan bort från frälsningens väg, som i början måste vara smal. Men framskrider man på denna livsväg och i tron, vidgar sig hjärtat, och man löper Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma.” (RB prol 47-49)

Amen.