KRISTI FÖRKLARING 2004

Luk 9:28b-36

Var stilla och se

Vissa högtider och vissa evangelier har blivit särskilt älskade i klostren. Till dem hör Kristi förklaring. Det är inte så svårt att förstå. Ljuset från Kristi ansikte – vem kan låta bli att lockas och fascineras av det? Människor dras till detta ljus, som myggorna till den glödande ljuskäglan. Ingen konstnär har kunnat avbilda detta ljus. Det är källan till allt ljus. ”I ditt ljus ser vi ljus”, sjunger psalmisten (Ps 36:10). På detta enda ställe i evangelierna får apostlarna se in i ljusets egen källa. Det ljus som fick busken att brinna inför Mose ansikte. Det som gjorde Mose eget ansikte lysande när han talade med Gud på det höga berget. Det ljus som människorna anade när de mötte Jesu blick. Det ljus som strålade fram i hans märkliga gärningar. Det ljus som fick själva dödens mörker att lysa, när han uppstod på tredje dagen. Aposteln undervisar oss och säger: ”Gud är ljus och inget mörker finns i honom” (1 Joh 1:5). Detta gudomliga ljus, Guds egen ofattbara strålande härlighet, har blivit människa i Marias son. ”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.” (Joh 1:9) Ljuset själv säger: ”Den som har sett mig har sett Fadern” (Joh 14:9). Kyrkan bekänner att hennes Herre är ”Gud av Gud, ljus av ljus.”

Ändå var ljuset oftast fördolt, som i ett moln, i en människas gestalt. Vid ett enda tillfälle under Jesu jordeliv uppenbaras det i sin fulla lyskraft – på förklaringsberget. Inte underligt att denna högtid och detta evangelium lockar och fascinerar. Inte underligt att utläggningarna varierar och tycks motsäga varandra. Några bejakar Petrus´ önskan om att bygga hyddor. Vad kan vara lyckligare och saligare än att få bo i detta ljus? ”Låt dig som Petrus gripas av den gudomliga synen och uppenbarelsen”, säger en av de gamla förkunnarna (Anastasius av Sinai), ”låt dig förvandlas genom denna underbara förklaring.” Andra påminner om att Petrus inte fick gehör för sitt förslag. Augustinus förmanar aposteln, låt vara i efterhand: ”Gå ner Petrus, du längtade efter att få vila ut på berget i ro; gå ner och predika Ordet… arbeta med svett och möda, lid all tortyr som väntar, så att du genom den rätta gärningens klarhet… skall få äga det som betecknas med Herrens skinande kläder… Gå ner på jorden, Petrus,… predika sanningen, då kommer du att nå evigheten, där du skall finna trygghet.”

Och ändå har vi fått detta evangelium. De lärjungar som var med har vittnat om det himmelska ljuset. Idag tycks de troende snarast löpa den motsatta risken, att inte ens våga längta efter det himmelska ljuset. Accenten i förmaningarna ligger på att förbättra denna värld. Med risk för att hoppet tunnas ut, att vi fastnar i mörkret och inte längre vågar tro att det finns något ljus bortom allt mörker. Förvisso finns det alltid en risk att försöka fly från smärta och lidande till en drömtillvaro av trygghet, frid och ljus. För sådana svärmeandar gäller Augustinus ord om att ”komma ner” och härda ut i mödan.

Men det betyder inte att vi inte skulle behöva evangeliet om det gudomliga ljuset. Då hade vi ju inte fått det. Det var inte lärjungarnas påhitt att gå upp på berget. Jesus tog själv med sig sina lärjungar upp på berget, och han gjorde det för vår och hela kyrkans skull. För att vi skulle få en skymt av det himmelska ljuset och stärkas i hoppet om att en gång få träda in i detta ljus, för att förstå att vi är ljusets barn. En enbart mänsklig Jesus, blir i längden ointressant. Det räcker inte att uppmana till förtröstan och hopp, om vi själva är lika fångade i mörkret som den vi vill trösta. Har kyrkan inte varit på berget, har hon heller ingenting att säga i dalen.

Hur öppnas våra ögon för det gudomliga ljuset? Hur blir vi seende? Den helige Benedictus uppmanar i företalet till sin regel: ”Låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud.” Men han tillägger omedelbart, som hade han dagens evangelium i åtanke: ”och med vidöppna öron lyssna till vad Guds röst manar oss till”. Det första verktyget för att bli seende är att lyssna, att använda våra öron. Den som läser och lyssnar till Guds ord ger ögonen den första hjälpen. ”När dina ord öppnar sig ger de ljus.” (Ps 119:130) Vi läser för att bota vår blindhet, för att få synen tillbaka, för att lämna förvirring och mörker och bestiga förklaringsberget. Vi läser ivrigt och förväntansfullt, vi läser ”av nöje för att upplysa själen”. (Hieronymus) En kyrkofader (Origenes) säger att vi skall bygga hyddor i oss själva, för Guds ord. Det är inte människan som avgör när ljuset skall lysa fram. Det är inte våra ansträngningar som får ljuset att bryta fram. Men den som inte vakar riskerar att missa soluppgången.

Det andra verktyget är det rena hjärtat. Det som hindrar oss att se är det självupptagna och orena hjärtat. Någon suckar. Hur skall jag någonsin nå det rena hjärtat? ”Där allt hopp vara ute, höll Abraham fast vid hoppet.” (Rom 4:18) Det är den ödmjuka ihärdighet som Herren älskar att upplysa med sitt ljus. Den som står på botten, den som bejakar sin intighet och sitt totala beroende, där bönen blir verklig bön. Den bön där det inte finns något annat än bön i hjärtat. Där tänds ljuset. ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.”

Den helige Benedictus sammanfattar kampen och därmed hela det kristna livet: ”Låt oss alltså omgjorda oss med tron och bemöda oss om goda gärningar och under Evangeliets ledning vandra hans vägar, så att vi får se honom som har kallat oss till sitt rike.” (RB prol 21) En försmak av det som Augustinus uttrycker så: ”Då skall vi glädjas och se, se och älska, älska och tillbedja. Så skall det verkligen vara utan ände vid slutmålet. Ty det är vårt slutmål, att komma till ett rike, ett slut(mål) utan gräns” (lat. ad finem sine fine).

Evangeliet om Kristi förklaring vittnar om att slutmålet kan ta sin början redan här i tiden. Varför skulle annars profeten säga: ”Var stilla och se att jag är Gud.” (Ps 46:11 Vulgata) Den heliga eukaristin är kyrkans förklaringsberg. Där ges oss det hisnande löftet: ”Smaka och se att Herren är god.” (Ps 34:9)

Amen.