16 SÖNDAGEN UNDER ÅRET 2004 – Mariavall

Gen 18:1-10a Kol 1:24-28 Luk 10:38-42

Fridstörare

Det är inte svårt att föreställa sig scenen hemma hos syskonen i Betania. Jesus var deras vän och Marta har bjudit hem honom. Var hon måhända den plikttrogna storasystern? Hon börjar förbereda måltiden, medan Maria sätter sig vid Jesu fötter. Snart märker man en spänning i luften. Marta blir allt mer irriterad. Dels på systern som bara sitter där och lyssnar, medan hon själv får ligga i. Dels är hon irriterad på Jesus, som inte gör något åt saken. Kanske lyckas hon hålla undan irritationen ett tag, men till slut kan hon inte behärska sig. Hon kommer och ställer sig framför Jesus – evangelisten uttrycker det just så – och frågar, med en illa dold förebråelse: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt?”

Så långt är det inte svårt att förstå vad som händer. Svårare är det med Jesu svar: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket.” Inte ett ord av förståelse. Ännu mindre ställer han upp på Martas förslag. I stället talar han om att bara en sak behövs och att Maria har utvalt det som är bäst. Han kunde åtminstone ha uttryckt sin tacksamhet för Martas alla omsorger och bett Maria att hjälpa till – om inte annat för husfridens skull. Så hade de kunnat sitta lugnt och lyssna båda två tillsammans. Men Jesus är inte som andra. Det går inte att få grepp om honom. Om vi inte låter honom tala och handla, på egna villkor.

En liten hjälp för att förstå honom får vi om vi ser på Martas ord och vad de avslöjar. Hennes omsorger om gästen får inga förebråelser. Det är förvisso en helig plikt att visa gästfrihet. Vi ser det i första läsningen, när Abraham tar emot sina gäster och ordnar en präktig måltid för dem. Han skyndar sig in i tältet till Sara och springer själv för att hämta spädkalven. Inte heller är det fel att fördela uppgifter så att ingen blir betungad. Benedictus visar det i sin regel, när han säger att den som har för mycket att göra skall få den hjälp han behöver. – Men Jesus ser djupare. Han ser in i Martas hjärta. Hon är inte bara fylld av gästfrihet. Hon är irriterad. Och denna irritation gör hennes hjärta orent. Det är ju av samma skäl som Benedictus alltid är på sin vakt mot knotandet, trots att han ordnar det gemensamma arbetet med största klokhet. Den yttre situationen kan vi ofta inte råda över, inte ens när vi ordnat allt med klokhet och förutseende. Men en sak råder vi alltid över, det egna hjärtat. Det är i det egna hjärtat som den egentliga ofriden börjar. Och då blir även ett korrekt påpekande felaktigt. Det är vad som sker när vi försöker ta bort grandet i medmänniskans öga, men inte ser bjälken i det egna. Och den lagen är orygglig. Det är därför Benedikt är obönhörlig mot knotandet. Det är därför han talar om att ha ”största tålamod” med medbrödernas svagheter. Över de andras beteende råder vi inte – annat än genom att själva förbli i friden. Och friden börjar i det egna hjärtat. Den som är satt att förmana måste därför göra det med rent hjärta och ödmjukhet. Utan ens den minsta irritation. – På ett psykologiskt plan kan naturligtvis ett litet gräl rensa luften, men det upphäver inte grundlagen. Det viktigaste bidraget till fred och samförstånd är det egna hjärtats renhet.

Marta är inte bara irriterad. Hon gjorde sig bekymmer för mycket, för det mångahanda. Kanske lagade hon fem rätter, när det hade räckt med två? Då är det inte bara gästens behov som styr. Egna, ofta själviska ambitioner har smugit sig in. Också bekymmer orenar hjärtat. ”Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen”, säger Jesus i Bergspredikan. ”Låt inte era sinnen tyngas ner av livets bekymmer”, säger Jesus på ett annat ställe (Luk 21:34).

Det ängsliga bekymret blockerar tron. Det ofruktbara bekymret är en fridstörare. Det märks i bönen. Bekymret gör bönen omöjlig. Hjärtats ro är till sitt väsen bekymmerslöshet. Man kan inte vara uppmärksam nog för att bevaka det egna hjärtat, så att inga bekymmer nästlar sig in. Likt en katt, som bevakar mushålet, och genast slår till när något rör sig! Varje ängslig tanke, varje bekymrat infall är i det egna hjärtat en sådan mus. Så säger Johannes Klímakos (död c:a 650) i sin ”Paradisstege”. Uttryckligen förklarar han att man inte bara måste akta sig för oförnuftiga bekymmer, utan också för förnuftiga. Allvarliga bekymmer har nämligen snart onödiga bekymmer i släptåg. Släpper man in oron, om så bara för en gång och i viktiga ting, bereder man snart plats för oro över fullkomligt likgiltiga ting. Ty när själen är i ro, så är detta tillstånd totalt. Det kan inte vara partiellt. Man kan inte vara i ro till hälften eller delvis. Antingen är själen i ro, eller är den i oro. Det minsta hårstrå i ögat skymmer sikten. Den minsta oro driver hjärtats ro på flykten.

Hjärtats renhet – hjärtats ro. Inte bara irritation och begär förstör renheten. Också bekymmer försätter själens vatten i svallning, så att himlen inte kan spegla sig i den. Men är dess vatten klart och genomskinligt ner i grunden och dess yta fullkomligt stilla, då blir himlen synlig i den. Hjärtat anar friden. ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matt 11:28-30)

Jesu ord till Marta är motiverat av hans kärlek till henne och oss. Han vill ge oss sin frid. Ur den friden framgår både gästfrihet och kärlek till nästan. Därför firar vi den heliga eukaristin, för att bli stilla, lyssna till hans ord och ta emot hans frid. På oss ankommer det att bevara den, att inte låta någonting ta den ifrån oss. Och när vi har förlorat den, att söka den, tills vi finner den på nytt.

Amen.