BENEDICTUS AV NURSIA, ABBOT, EUROPAS SKYDDSPATRON -11/7

Ords 2:1-9 Kol 3:12-17 Matt 19:27-29

Avgörande prioritering

En människas liv bestäms av de val hon gör. Hon blir det hon väljer. Det kan gälla vardagliga småsaker, valet av tandkräm eller telefonabonnemang. Det kan gälla viktigare ting, val av umgänge eller hur hon använder sin fritid. Det gäller de avgörande valen. Ett val betyder att prioritera, att föredra något framför något annat. Väljer man det ena väljer man bort det andra. Många tvekar och fylls av rädsla när de hamnar i en valsituation. Man vill helst hålla alla dörrar öppna. Med risk för att tåget går. Men också det är ett val. Också den fege och den som gömmer sig i mängden har gjort ett val. Slutsumman av en människas liv är frukten av hennes val, av hennes prioriteringar.

Skyldigheten att välja är inte något som andra hittar på och ålägger oss. Skyldigheten att prioritera bär människan med sig i sitt innersta. Den finns inskriven i vårt samvete. Det är vårt eget personliga samvete som uppmanar oss att välja sanningen före lögnen, det goda före det onda. Att prioritera det högsta goda före det näst högsta.

Ändå vore människan illa ute om hon inte fick hjälp att prioritera. När den unge Benedictus lämnar det dekadenta studentlivet i Rom och ikläds munkdräkten, då är det för att få hjälp att prioritera. När han sedan skriver sin klosterregel då ger han sina efterföljare hjälpmedel i den dagliga konsten att välja. Han sätter konkreta verktyg i deras händer, samlade i regelns fjärde kapitel. Ett av dessa verktyg sammanfattar alla de andra: Ingenting föredra framför kärleken till Kristus. Vi kan översätta det så: Inte prioritera något framför kärleken till Kristus.

Bakgrunden finns i den grundläggande tron på Kristus. Han är inte en bland flera tänkbara. Bredvid honom får allt omkring oss och även de människor som står oss närmast lägre prioritet. Evangeliet gav konkreta exempel. Jesus talar om att för hans skull lämna ”hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar…”. I företalet har Benedictus talat om att gå i tjänst hos ”den sanne Konungen”. Bakom det ligger i sin tur dopet, där den döpte gör det grundläggande valet, väljer bort avgudarna och bekänner sig till den sanne Guden. En annan bakgrund är martyrernas vittnesbörd: ingenting, inte ens det egna livet, hade högre prioritet än Kristus. En kyrkofader (Cyprianus) säger: ”Vi ska inte föredra något framför Kristus, ty han har inte föredragit något framför oss.” Han prioriterade kärleken till oss högre än sitt eget liv. När han gav sitt liv, var det av kärlek till oss. Övertygelsen om hans kärlek till oss är orsaken till att vi väljer honom. Att prioritera rätt är inte ett högt moraliskt ideal, utan svaret på hans kärlek. Benedictus´ redskap kan också översättas: Ingenting föredra framför Kristi kärlek till oss.

Ändå blir det lätt tomma och fromma ord. Verktyg är till för att användas. Hur använder man detta redskap, att inte prioritera något före kärleken till Kristus?

Lättast märker vi det när vi har valt fel, när vi prioriterat annat högre. Ibland märker vi det direkt, ibland först efter ett tag. Vi förlorar klarsyn och glädje. Vi blir nertyngda och ofria. Skuld är en tyngande börda. Då gäller det att höra rätt. Redskapet är inte bara till för de rättfärdiga. Också den som gör bot använder redskapet att inte prioritera något före Kristi kärlek.

Också när vi frestas är redskapet till hjälp. När vi försöker förhandla med Gud. När vi kommit in i gråzoner och dimma. Verktyget är formulerat som ett ord. Ett ord kan läsas och upprepas. Det går att tugga på som ett mantra, eller som en fråga: Vill jag föredra något framför kärleken till Kristus? Håller man fast i redskapet ger det ifrån sig ljus. Det får blicken att klarna. Det ger hjälp att inte lämna Kristus, att fatta beslutet tillsammans med honom.

Den som ofta fallit eller gått vilse frestas lätt av trötthet och uppgivenhet. Det är frestande att ge rum i hjärtat för självförakt. Man dömer ut sig själv som hopplös och omöjlig. Också det är en prioritering, en förödande sådan. Ofta ett förtäckt högmod. Redskapet är till hjälp för vilseförande och demoniska tankar. Det hjälper oss att tänka rätt – ingenting föredra framför Kristi kärlek, inte ens lusten att döma ut sig själv. Verktyget är släkt med ett annat i samma verkstad: ”Aldrig misströsta om Guds barmhärtighet.”

Så är det den vardagliga trögheten. Den som gör att vi successivt föredrar det mera lockande. Bönen tystnar, läsningen ersätts av annat. Benedictus är realistisk. När signalen till gudstjänst ljuder gäller det att lägga allt annat åt sidan, att låta det viktigaste ha prioritet före det mindre viktiga. Han använder samma verb, ingenting föredra (nihil praeponere), och säger: ”Ingenting får således gå före gudstjänsten.” (RB 43:3) Det gäller inte bara någon from sektor av livet. Det gäller stort och smått. För att upptäcka att Kristus är närvarande i allt och i alla.

Ordet rymmer kraft. Kanske som en bön: Hjälp mig, Herre, att ingenting föredra framför kärleken till dig. Det frågar efter mitt val och kräver regelbundet bruk. Men det är något mera än moral och askes. Det ger vila, i enlighet med hans eget löfte: ”Tag på er mitt ok och lär av mig… mitt ok är milt och min börda är lätt”.

Tre gånger använder munkfadern detta ord i sin regel. Den tredje gången i förkortad form: ”Inte föredra något framför Kristus.” (RB 72:11) Så tilllägger han: ”Må Han föra oss alla till det eviga livet!” Det antyder hemligheten. När vi väljer Kristus och kärleken till honom, då är det hans Ande som verkar i oss.

Lovad vare Herren som inte bara visar oss vägen utan också ger oss kraften att gå den!

Amen